Välgödda, bidragsbolstrade barn
Vilket fattigdomstecken är det inte att barnbidraget behandlas som en existentiell fråga. Vi borde åtminstone sluta göra de som ändå klarar sig bidragsberoende.
Bild: TT
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Av mina fem barn har jag varit ensamstående med de två äldsta. Det har inte alltid varit enkelt, vare sig att räcka till tidsmässigt eller ekonomiskt. Men med begagnade kläder och barnartiklar, gratis aktiviteter som biblioteksbesök och promenader, och en bra slant från barnbidraget, har det blivit folk av dem ändå. Som ensamstående blir man expert på att rätta mun efter matsäck.
Mina tre yngsta har jag tillsammans med en närvarande pappa. Två hyggliga inkomster och en annan vuxen människa att dela glädje och sorg med, det är verkligen en njutbar tillvaro. När dessutom en stor hög barnbidrag och flerbarnstillägg dimper ner varje månad, blir vardagen löjligt enkel.
Samtidigt skaver det. Det månatliga bidraget för en handfull barn matchar nästan den lön som mitt fattiga ensamstående jag tjänade. Vari ligger logiken att staten strösslar skattepengar på mina barn när jag är fullt kapabel att försörja dem på egen hand?
Enligt en uträkning från Swedbank från april i år ligger barnbidraget på den lägsta nivån på femtio år. För sju år sedan höjdes det, och räckte då till 36 procent av en tioårings levnadskostnader, exklusive boendet. I dag har inflationen ökat och allt blivit dyrare, nu räcker bidraget bara till en fjärdedel av utgifterna.
Nu tror jag förvisso att Swedbank räknar konstigt, och tvivlar på om deras ekonomer någonsin har varit fattiga. De tycks i alla fall inte veta hur mycket ett barnbidrag faktiskt kan räcka till om man är duktig på att trolla med knäna.
Barnbidraget infördes 1937 och var först inkomstbaserat. Tio år senare bestämdes att alla föräldrar med barn under 16 år skulle få bidraget, oavsett om de var fattiga eller rika. 1982, med Karin Söder som socialminister, infördes flerbarnstillägg vid tredje barnet. Förhoppningen var, liksom med barnbidraget i stort, att det skulle stimulera barnafödandet, och 2005 fick man tillägget redan med barn nummer två. Men födslotalen har ändå gått i stå, bidrag tycks inte vara stimulerande nog.
Under årets Almedalsvecka talade flera partiledare sig varma för höjda barnbidrag. Indignerat hävdade de att Tidö-regeringen är omänsklig för att den vägrar höja barnbidraget och även tar bort det extra bostadstillägget, eller ”tillfälligt tilläggsbidrag till barnfamiljer med bostadsbidrag”, som det heter på försäkringskassiska. Retoriken är att den som ens andas att bidrag är bojor, är ond.
Men tänk om det förhåller sig precis tvärtom? Kanske är det i stället så att de som lovar fetare bidrag är de lömska, för att de vet att deras skrämselpropaganda omöjliggör en äkta demokrati, utan bara upprätthåller en ”ur hand i mun–politik”. Något är fel om folk får panik av tanken att barnbidraget skulle försvinna. Vilken fattigdom – både monetär och själslig!
Och nog vet de politiker som vurmar för bidrag att både barnbidraget och flerbarnstillägget gillrar kvinnofällor, särskilt hos dem som inte bemästrar det svenska språket och saknar andra incitament att armbåga sig ut på arbetsmarknaden. Hur skulle svensk politik kunna se ut om väljarunderlaget slapp vara beroende av bidrag?
Det vore mer klädsamt om de kritiska partiledarna i stället hade diskuterat varför människor i deras land inte kan leva på en lön som räcker till det basala, utan måste dryga ut med både bidrag som de inte har bett om, bidrag som de ansöker om och tilläggsbidrag på det – som vore bidragen kryckor som bär upp kryckor. I Almedalen talades det mycket om frihet, men ingen av bidragsivrarna nämnde den djupt tillfredsställande friheten att kunna klara sig på det man själv har förtjänat.
Eftersom barnbidraget ändå inte tycks ha önskad barnfödarstimulerande effekt är det ett mysterium varför man inte går tillbaka till att behovspröva det. Varje år betalas drygt trettio miljarder kronor i barnbidrag och flerbarnstillägg ut, mestadels till redan välgödda barn. Tänk vilken nytta de pengarna i stället kunde ha gjort riktade till behövande. Nu slösas de mest på en guldkantad grundplåt till de redan välbärgade.
Den som är satt i skuld är inte fri, sa tidigare statsminister Göran Persson. Jag vill påstå att den som behöver bidrag för att klara basala utgifter är ännu mer ofri, samtidigt som den som får bidrag utan att behöva lever i ett land med en märklig politik.
Barnbidraget är ett plåster. Lägg om dem som blöder men sluta ge de oskadda skrubbsår som det onödiga plåstret gnider in.
Skaffa barn – det finns inget bättre – men välj en politik som låter dig bekosta dem för egen maskin.
***
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Av mina fem barn har jag varit ensamstående med de två äldsta. Det har inte alltid varit enkelt, vare sig att räcka till tidsmässigt eller ekonomiskt. Men med begagnade kläder och barnartiklar, gratis aktiviteter som biblioteksbesök och promenader, och en bra slant från barnbidraget, har det blivit folk av dem ändå. Som ensamstående blir man expert på att rätta mun efter matsäck.
Mina tre yngsta har jag tillsammans med en närvarande pappa. Två hyggliga inkomster och en annan vuxen människa att dela glädje och sorg med, det är verkligen en njutbar tillvaro. När dessutom en stor hög barnbidrag och flerbarnstillägg dimper ner varje månad, blir vardagen löjligt enkel.
Samtidigt skaver det. Det månatliga bidraget för en handfull barn matchar nästan den lön som mitt fattiga ensamstående jag tjänade. Vari ligger logiken att staten strösslar skattepengar på mina barn när jag är fullt kapabel att försörja dem på egen hand?
Enligt en uträkning från Swedbank från april i år ligger barnbidraget på den lägsta nivån på femtio år. För sju år sedan höjdes det, och räckte då till 36 procent av en tioårings levnadskostnader, exklusive boendet. I dag har inflationen ökat och allt blivit dyrare, nu räcker bidraget bara till en fjärdedel av utgifterna.
Nu tror jag förvisso att Swedbank räknar konstigt, och tvivlar på om deras ekonomer någonsin har varit fattiga. De tycks i alla fall inte veta hur mycket ett barnbidrag faktiskt kan räcka till om man är duktig på att trolla med knäna.
Barnbidraget infördes 1937 och var först inkomstbaserat. Tio år senare bestämdes att alla föräldrar med barn under 16 år skulle få bidraget, oavsett om de var fattiga eller rika. 1982, med Karin Söder som socialminister, infördes flerbarnstillägg vid tredje barnet. Förhoppningen var, liksom med barnbidraget i stort, att det skulle stimulera barnafödandet, och 2005 fick man tillägget redan med barn nummer två. Men födslotalen har ändå gått i stå, bidrag tycks inte vara stimulerande nog.
Under årets Almedalsvecka talade flera partiledare sig varma för höjda barnbidrag. Indignerat hävdade de att Tidö-regeringen är omänsklig för att den vägrar höja barnbidraget och även tar bort det extra bostadstillägget, eller ”tillfälligt tilläggsbidrag till barnfamiljer med bostadsbidrag”, som det heter på försäkringskassiska. Retoriken är att den som ens andas att bidrag är bojor, är ond.
Men tänk om det förhåller sig precis tvärtom? Kanske är det i stället så att de som lovar fetare bidrag är de lömska, för att de vet att deras skrämselpropaganda omöjliggör en äkta demokrati, utan bara upprätthåller en ”ur hand i mun–politik”. Något är fel om folk får panik av tanken att barnbidraget skulle försvinna. Vilken fattigdom – både monetär och själslig!
Och nog vet de politiker som vurmar för bidrag att både barnbidraget och flerbarnstillägget gillrar kvinnofällor, särskilt hos dem som inte bemästrar det svenska språket och saknar andra incitament att armbåga sig ut på arbetsmarknaden. Hur skulle svensk politik kunna se ut om väljarunderlaget slapp vara beroende av bidrag?
Det vore mer klädsamt om de kritiska partiledarna i stället hade diskuterat varför människor i deras land inte kan leva på en lön som räcker till det basala, utan måste dryga ut med både bidrag som de inte har bett om, bidrag som de ansöker om och tilläggsbidrag på det – som vore bidragen kryckor som bär upp kryckor. I Almedalen talades det mycket om frihet, men ingen av bidragsivrarna nämnde den djupt tillfredsställande friheten att kunna klara sig på det man själv har förtjänat.
Eftersom barnbidraget ändå inte tycks ha önskad barnfödarstimulerande effekt är det ett mysterium varför man inte går tillbaka till att behovspröva det. Varje år betalas drygt trettio miljarder kronor i barnbidrag och flerbarnstillägg ut, mestadels till redan välgödda barn. Tänk vilken nytta de pengarna i stället kunde ha gjort riktade till behövande. Nu slösas de mest på en guldkantad grundplåt till de redan välbärgade.
Den som är satt i skuld är inte fri, sa tidigare statsminister Göran Persson. Jag vill påstå att den som behöver bidrag för att klara basala utgifter är ännu mer ofri, samtidigt som den som får bidrag utan att behöva lever i ett land med en märklig politik.
Barnbidraget är ett plåster. Lägg om dem som blöder men sluta ge de oskadda skrubbsår som det onödiga plåstret gnider in.
Skaffa barn – det finns inget bättre – men välj en politik som låter dig bekosta dem för egen maskin.
***
