Världens vrede är långt borta på spårets långsammaste trotjänare

Det var en becksvart januarimorgon strax efter sex. Några tappra själar väntade vid spårvagnshållplatsen, stilla och tysta som skulpturer.

Ur mörkret lösgjorde sig ett svagt ljus och ett skrammel som var annorlunda än de moderna vagnarnas, och när det tvådelade ekipaget stånkade fram påminde det mer om Annusjka i Bulgakovs roman Mästaren och Margarita. Det var den kaross som från ingenstans gnisslade sig mot hållplatsen och ett ögonblick senare mejade ner och halshögg den partitrogne och gudsförnekande redaktören Berlioz. Efter det blev inget sig likt i Moskva.

Den som nu kom hade blå skylt och var 3:an, långsammast av spårvagnarna i rikets andra stad. Den söker upp varje undangömd tvärgata, ett notoriskt nervpiller för de jäktade. Jag var en av dem, skulle vidare med ett höghastighetståg från centralen och borde ha väntat in nästa vagn, som skulle dyka upp några minuter senare och fortsätta på ett snabbare spår. Men jag klev på.

En av de första rapporterna om det nya transportmedlet spårvagnar nådde Sverige 1871. Avsändare var en brevskrivare med namnet Isidor K., vars rapport från Amerika den 13 september 1871 publicerades på Göteborgs-Postens förstasida åtta dagar senare: ”Dessa spårvagnar (the street cars), (…) ha till uppgift att mot en högst billig ersättning och på jämförelsevis kort tid förflytta sina passagerare, om så behagade, från den ena eller andra ändan av staden.”

Endast en häst körde, och man skippade chaufför. Spårvagnarna hade sin bästa tid på morgnarna mellan 6 och 7 och på aftonen vid samma tid, då arbetarna begav sig till och från jobbet. I dåligt väder var de särskilt populära. Isidor K. skrev:

”Då vagnarna i regnig väderlek anlitas allmännare än vanligt” kan man få se ”de inträdande damerna utan vidare omständigheter på de förut dervarande herrarnas knän, utan att detta hos någon gav anledning till minsta dragning på munnen. Jag har själv åtskilliga gånger belastats med den behagliga bördan av någon liten lady som, knäsatt, icke bevärdigat mig med en halv blick och vilken jag sett vare sig förut eller efteråt”.

Spåren gnydde när vi 155 år senare lämnade hållplatsen. En gul lykta lyste vid konduktörens bås. I dunklet skymtade jag fem passagerare. Tre säten framför mig såg jag, intill varandra, en stram hästsvans, och en lockig ljusröd kalufs under en mössa. Bakom min rygg, på några raders avstånd från varandra, två nunor djupt försjunkna i varsin bok.

Gatan låg öde. Framför ett rödljus gick några minuter utan att en bil korsade vår väg, och vi gnisslade vidare. Vid nästa hållplats reste sig den rödlockiga kvinnan, bugade sig ner över sig mot sin reskamrat och gav henne en tio sekunder öm kyss på läpparna. Sedan gick hon av, utan ord.

En påpälsad resenär klev in vid nästa stopp, slog sig ner och tittade ut i mörkret, den gula lampan intill konduktören svajade.

För drygt tio år sedan körde en av Göteborgs-Postens skribenter spårvagn genom Göteborg och konstaterade att hastigheten i genomsnitt var tio kilometer i timmen – samma som för 112 år sedan, när de första spårvagnarna togs i drift. Dagarna efteråt fylldes sidorna av insändare och ord som ”det är dags att skrota spårvagnarna”, ”när skall politikerna inse att det krävs ett helt nytt transportsystem i Göteborg om staden skall vara attraktiv i framtiden?” och ”tiden har stannat i Göteborg, påminner om Havanna!”

Tiden för min höghastighetsavgång vid centralen började rinna ut. 3:ans egenhet är att den snirklar, tar sig upp för ett motlut och svänger in i Vasastaden, viker av och stannar vid en hållplats ungefär var hundrade meter.

Gatorna låg öde. Avenyn blänkte i nattbelysningen. En kille klev på och slog sig ner, blickade ut i vintermörkret. Vi passerade en upplyst teaterbyggnad. Bakom mig läste de i sina böcker. Ingenstans såg jag i vagnens tystnad denna morgon något flimrande sken från en skärm. Världens stora vrede och vrål verkade inte göra sig besvär i lyktskenet på spårens långsammaste trotjänare.

Det är en tidsfråga innan samtliga urtidsvagnar är utbytta mot modernare varianter. Men det var en morgon när jag insåg att det vore en god gärning att låta några exemplar av de äldsta artefakterna få bli kvar i vår gormande värld. För den är inte så ny som den inbillar sig.

Isidor K. avslutade sitt brev 1871: ”Då alla sittplatserna äro upptagna och en ny qvinnlig passagerare inträder, erbjuder man gärna, såsom det anstår en gentleman, sin plats åt denne. Många anser dock att i ett land där det så ifvrigt yrkas på qvinnans likställdhet med mannen, är en sådan artighet mindre påkallad”.

Sällan, skrev Isidor K., hade han sett en vit man överlåta sin plats åt en svart kvinna. Förutom en gång. Det var i Chicago, ”med den påföljd att en gammal gråhårsman, som satt i ett hörn av vagnen, icke kunde avhålla sig från att med hög röst utbrista: God dam’, you black republican! Förmodligen var den gamle herrn en av Söderns demokrater, som aldrig kunna förlåta att det republikanska partiet förklarat negern vara menniska”.

3:an stånkade in till centralen, hade hållit sin tidtabell. Jag skulle hinna med höghastighetståget. Men det var till den gamla vagnen jag klev ur som jag vände mig om och tyst viskade: ”ses snart igen.”

***

Läs även: Mats Holm: När snön stilla tog över stan

Läs även: Mats Holm: Lite vantrivsel tycks skärpa dig