Vem orkar bryr sig om kritikens ständiga kris?
Kärleken och längtan efter ett annat liv är det som gång på gång räddat konsten ur den ständigt pågående kulturkrisen.
Bild: TT
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Sedan veckor, månader, år och decennier pågår en debatt om kritikens kris. Jag läser artiklar på svenska kultursidor, i amerikanska dagstidningar, i franska tidskrifter. Somliga av skribenterna är namnkunniga, andra är okända – alla är engagerade. Men skam till sägandes minns jag efteråt inte mer än att en allmän katastrof tycks vara på väg. Det är något med ”viktiga kulturdebatter” som går mig förbi. Trots allt vet ju alla som varit barn, förälskade eller bara osäkra att det viktiga i ett meningsutbyte ligger under orden. Vad talar vi om när vi talar om kultur?
De litterära prisen ger föga vägledning. När Augustnomineringarna tillkännagavs kunde man tro att ett avgörande skifte ägt rum i Sverige just i år. Utan att jag märkt det har det ena mästerverket efter det andra publicerats. Sverige har gått in i en litterär guldålder medan jag försökt följa krisdebatten.
Jag har också missat vem som är årets kock och säkerligen finns det också inom rörmokarnas skrå en prisgala även om den inte äger rum på Dramaten (fast jag gissar att de inbjudna skulle kunna göra nytta där). Så låt nomineringarna, krisdebatterna och självbespeglingen pågå medan vi tänker på något annat.
Den argentinske författaren César Aira brukar nämnas i Nobelprissammanhang, men förmodligen skriver han alltför roligt och för fort (han har skrivit ett hundratal kortromaner) för att få priset. I Samtalen berättar han om två vänner som ingående diskuterar en film. De är belästa och filmkunniga men samtalet gäller en dussinfilm från Hollywood. Att de alls diskuterar filmen beror på att en getaherde i en scen bär en dyr klocka vilket det ene vännen tror beror på slarv i produktionen medan den andre hävdar att det kan vara ett grepp för att skilja mellan rollen och skådespelaren. Vad är fiktion? Vad är verkligt?
Berättaren kan inte låta bli att varje natt gå igenom meningsutbytet. Argumentationen blir alltmer komplicerad, det finns en film i filmen och nya komplicerade handlingar uppstår. Som läsare undrar man varför de två vännerna är så engagerade. Talar de om något annat när de talar om film?
Alla samtal handlar i grunden om att bli hörd och sedd. Trendspanare har noterat att unga män denna krishöst demonstrativt bär omkring böcker i hopp om att få ihop det med unga kvinnor som längtar efter en bildad älskare. Vem vet, kanske beror den låga barnafödseln på att alltför få män provat trixet? Och kan incelmännens hat förklaras av att kvinnor inte är så läsintresserade som sägs?
Men när nu bok-knepet blivit allmänt uppmärksammat så kan kritiker, förläggare och förskolelärare hoppas på ett fortsatt långt yrkesliv utan kriser. I alla fall i teorin. För det kan ju hända att den bok mannen bär på visserligen leder till kontakt med en kvinna – men vem vet om den blir vänskaplig. Kanske blir glödande bokgräl, skilsmässor och faderlösa barn resultatet av all vår kulturella strävan.
Då återstår en längtan bort som kulturen är enklaste lösningen på. Medan det är svårt att lämna vardagen för att bosätta sig i ett annat land och där bli en annan människa är det bara att öppna boken, gå till teatern, lyssna på operan eller se filmen för att snabbt och enkelt förflyttas.
Längtan till ett annat liv kommer att lösa kulturens kriser. ”Hjärtat är en envis liten muskel”, säger Woody Allen i någon film gjord innan han blev utfryst. Så länge vi längtar kommer konst att skapas, konsumeras och i värsta fall diskuteras när vi talar om något ”viktigt”. Kärleken är kanske inte störst av allt men den är avgjort större än kulturens kris. Och kritikernas kris – vem minns den om 11 år?
***
Läs även: Allt är männens fel
