Anna Bergman: ”En del har trott att jag är en vit häxa”

Anna Bergman – fotomodell, konstnär och Ingmar Bergmans dotter – har levt ett brokigt liv. Nu är hon aktuell med ett slags självbiografi.

Text: Carl Michael Edenborg

Bild: Paul Wennerholm / TT

Anna Bergman var, är och förblir sin pappa Ingmars dotter, ett av hans nio barn. Det är svårt, kanske omöjligt, att befria sig från den skuggan. Ett sådant öde färgar obönhörligt en människas liv.

Nu släpps en självbiografi om hennes färggranna tillvaro. Eller semi-självbiografi, som hon påpekar när jag får tag i henne via telefon i England, där hon bor sedan sextiotalet. För fantasi och minne är blandat i texten. Hon berättar att bilderna kommer till henne som i en film, och att hon sedan bara behöver beskriva dem. Därför kan hon även skildra tiden i mammas livmoder.

Livet som en film: det låter som regissörens dotter. Men Anna betonar att hon inte hade något filmintresse under ungdomen, att hennes egen modell- och skådespelarkarriär snarast berodde på tillfälligheter.

Däremot har hon något som hennes religiöst grubblande och gudsbrottande pappa saknade: en okomplicerad relation till Gud. Redan i sexårsåldern, när hon lyssnade på sin farfars predikan i Uppsala, lär hon ha fallit på knä för att bedja. Denna självklara andlighet har följt henne under åren. Men religionen är hon inte nådig mot:

– Dubbelmoral, lögner, makt och pengar. Det är som politik, och det håller jag inte på med.

Anna Bergman

Yrke: Fotomodell. Skådespelare. Författare. Konstnär.
Aktuell: Med boken Jag och min skugga, Ekerlids förlag.
Familj: Sonen Micky, barnbarnen Hannah och Lucas, sonhustrun Nicki.
Bor: Hampshire.
Favoritmat: Nästan all mat förutom det dom har döda djur i.
Trivs bäst: Borta bra men hemma bäst! På min stora soffa.
Gillar: Se på film. Eller måla och skriva.
Bästa rutin: Uppe kl 7, lägger mig kl 22. Aftonbön. Sedan John Blund.
Läser helst: En stor blandning.
Städar: Städar varje morgon själv mitt vackra hem.
Avskyr: Lögner! Och djurplågeri! Folk som snackar skit bakom ryggen på andra.

I sin värld har hon varit omgiven av krafter och skyddsänglar och blivit hämnad genom karma. Denna nästan sagoaktiga tillvaro märks även i målningarna som hon snart ska ställa ut på galleri Bellman i Stockholm. Där framträder fadern som en mytisk karaktär, eller just som en skugga.

Anna Bergmans talade svenska är fortfarande klar och flödande.

– Märks det att jag har bott i Göteborg? frågar hon oväntat.

Men det är inget jag hör i alla fall.

Anna Bergman är noga med att hon inte ser sig som ett offer eller en snöflinga, att hon numera är försonad med livet och inte vill gnälla – trots en ganska mörk uppväxt med självupptagna föräldrar som svek henne och en hel del smärtsamma upplevelser som skildras i boken.

Mamma Ellen Hollender var koreograf och dansare, hon och teaterchefen Ingmar Bergman träffades i Malmö vid andra världskrigets slut. De var fortfarande gifta på var sitt håll när de fick dottern Eva och sonen Jan, men hade gift sig när tvillingarna Mats och Anna föddes 1948. Bara några år senare lämnade regissören förhållandet och barnen, äktenskapet med Ellen Bergman varade till 1952. Sedan gick han till nästa kvinna och nästa barn. Det sista han skrek innan han stormade ut var ”Jag lämnar dig och barnen. Barnen ville jag aldrig ens ha.”

Relationen till mamma Ellen förmörkades av hennes ”slag och elaka tunga” och av att hon placerade ungarna på ett barnhem under en period.

Det finns ytterligare ett trauma som Anna Bergman inte har kommit över, det märks i vårt samtal, hon blir starkt gripen när vi talar om det och ber att få lämna ämnet. I Jag och min skugga berättar hon om den för första gången i detalj: hur hon blev våldtagen som tolvåring. Det var efter den gången, när själen lämnade kroppen som en överlevnadsstrategi, som hon upplevde en djup splittring i sitt väsen, mellan sig själv och sitt alter ego.

Hon kallar den ena delen av sin personlighet för ”Anna”. Den delen är en djupt religiös flicka som drömmer om ett liv på landet med många barn och djur.

Alter egot, eller den andra delen, kallar hon ”Anna Bergman”. Den delen är starkt uppmärksamhetstörstande, det är den som blev modell och jetsettare. Och energisk som en tornado, något hon för övrigt en gång fick uppleva allt för bokstavligt under en kaotisk filminspelning i Dominikanska republiken, med kultfilmregissören Joe d’Amato.

Jag antar att det var hennes alter ego som ledde henne in i ett röjigt liv som fotomodell och skådespelare i en rad sexkomedier på sjuttiotalet. Hon påpekar under vårt samtal att hon som barn förknippade sin starka känsla av övergivenhet med att tro hon inte var tillräcklig söt och snäll. Det snälla, glada, sexiga blev senare ett sätt att överleva.

Hur är det då med de båda delarna nuförtiden, om det var övergreppet som skapade splittringen, undrar jag, är delarna sammanfogade i dag?

– Nej, det är ett pågående projekt, svarar hon.

Så vilken Anna är det jag pratar med nu?

– Det är den ljusa delen – tror jag!

Vi skrattar.

Det lär spela in att hon föddes som tvilling. Och dessutom en tvilling som enligt henne varken mamma Ellen eller sjukvården visste skulle komma, sedan brodern Mats hade fötts. Det var före ultraljudens tid.

Jag har känt till Anna Bergman i fyrtio år. Det började med mitt intresse för hennes pappas filmer. Att Bergman hade en dotter som också gjorde film fick jag tidigt reda på. Som trettonåring tog jag mig med hjälp av ett falskleg in på Linköpings enda vuxenbiograf Royal, för att se några danska sexkomedier. I en av dem spelar hon mot svenska friidrottaren Ricky Bruch.

Ett par av filmerna lanserades med att ”Ingmar Bergmans dotter” medverkade, dock inte i några explicita roller. För mig framstod det som ett spännande fadersuppror, jag föreställde mig trotset hos ett barn som vill reta sin finkulturella far med en egen kommersiell filmkarriär. Men det märks under vårt samtal att hon inte vill tala om de jobben.

Inför intervjun har jag dessutom läst Anna Bergmans första självbiografi, Inte pappas flicka. Den gavs ut 1986 av Bra böcker, redigerad av Gun Ånestad. Men när jag nämner den protesterar Anna Bergman:

– Den vill jag inte tala om. Alltihop är lögn, det är inte mina ord. Jag skrev tvåhundra sidor för hand och gav dem, men de ändrade alltihop.

Inte heller vill hon tala om arvet efter fadern, som hon och hennes åtta halv- och helsyskon fick dela på 2014, i denna fråga hänvisar hon till sin advokat. Flera av de frågor jag förberett handlade om hur samma minnen skildras på väldigt olika sätt i de båda självbiografierna. Men Anna Bergman viker inte ner sig. Det blir ingen kommentar kring det. Kanske hänger det ihop med att hennes första självbiografiska bok är laddad med ilska och ett visst hämndbegär mot fadern, som klippt ned Annas skådespelarinsats i Fanny och Alexander till ett minimum. Som en kontrast pryds den nu aktuella boken i stället av ett lyckligt foto av far och dotter från inspelningen.

Anna Bergman har gått vidare.

– Jag bryr mig inte längre. Gud har hjälpt mig att förlåta och försonas.

Så sammanfattar hon sin inställning till det förflutnas misshandel, mardrömmar, svek. Hon vill inte klaga, hon ser framåt, bland annat mot att tillverka en mystisk uppfinning, som hon menar kommer att bli en stor sak.

När jag för tionde gången frågar henne om relationen till pappan, märker jag att Anna Bergman är ganska trött på ämnet. Samtidigt kan hon knappast undkomma det. Titeln på självbiografin, Jag och min skugga, anspelar ju på Ingmar Bergman. Det märks inte minst på målningen som pryder försättsbladet, där Anna sitter ensam och ljuv på en gunga, medan skuggan på marken visar att det sitter en man bredvid henne.

En ganska talande anekdot i boken är när Anna Bergman på en biograf i London väljer mellan att se faderns allvarstyngda Persona och den amerikanska komedin Mandomsprovet. Hon väljer den senare. Kanske inte så konstigt, med tanke på att hon kort dessförinnan blivit förolämpad av pappan inför bland andra filmstjärnan Mia Farrow, varpå dottern frustrerat druckit en flaska vin, självskadat sig och utsatt ett foto av fadern för voodoo.

Behöver det tilläggas att demonregissören snart därefter fick ont på just det stället hon stuckit nålen i fotot?

– En del har trott att jag är en vit häxa, och det ligger något i det! skrattar hon.

Vårt samtal närmar sig sitt slut. Jag är fortfarande osäker på vilken Anna det är jag talar med, och exakt hur hon hanterar skuggan som lurar i hennes liv. Däremot är jag rätt säker på att ingen efter att ha läst hennes skildring kan vara särskilt sugen på att ha en förälder som ser sig som ett geni, som kallar sina barn och barnbarn för ”det” och gormar att han aldrig velat ha några.

Samtidigt är Anna Bergmans energi och livsglädje påtagliga. När vi efter exakt en timmes samtal, som slingrat sig från demoner till trädkramning, hör jag ett sista entusiastiskt utrop, just innan jag lägger på:

– Allt är möjligt!

***

Läs fler intervjuer i Fokus: