Årets politiserade filmfestival brottades med problem

I min text från förra årets Berlinale så konstaterade jag att det är den mest uttalat politiska festivalen. Det var, om möjligt, än mer tydligt i år.

Redan vid den första presskonferensen fick jurypresidenten, Wim Wenders, en fråga av en tysk aktivist om ämnet. När han svarade att film borde vara en motvikt till politiken, i stället för att vara strikt politisk, så uppstod en backlash. Frågar man aktivisterna var det en storm utan dess like, medan andra mest såg vindarna blåsa i ett inkrökt vattenglas.

Avståndet mellan de som tycker att kändisars performativa poser är meningsfulla, och de som har fått nog, känns bara allt större. Detsamma gäller inställningen till vilken reell effekt den här typen av aktioner verkligen har.

Ett gäng kändisar med Tilda Swinton och Javier Bardem i spetsen skrev ett öppet brev till festivalen med anklagelsen att det pågick censur av regissörer som ville ta ställning. Under lördagens prisceremoni vecklade en av vinnarna, Abdallah Alkhatib, ut en palestinsk flagga och började hålla ett tal. En del i publiken applåderade, medan andra skrek ”Hamas”.

Apropå prisceremonin så var det ingen avundsvärd uppgift som tävlingsjuryn hade. Jag har svårt att påminna mig om en svagare upplaga och den känslan delades av samtliga som jag pratade med. Situationen blev inte mindre bisarr av att festivalgeneralen Tricia Tuttle efter programpresentationen kaxigt sade att den som inte hittar något de gillar i årets program inte älskar film. Liknande tongångar har hörts från programsättarna för olika sektioner. Vad som antagligen är avsett att imponera låter bara som osäkerhet. Det känns som att de inblandade mest försöker övertyga sig själva.

Tävlingen bestod av 22 filmer i år och bland de få filmer som fick positiv uppmärksamhet fanns Lance Hammers Queen at Sea om en kvinna som lider av demens. I Everybody Digs Bill Evans av Grant Gee återfanns Anders Danielsen Lie i titelrollen. Det var ingen tillfällighet då han, jämte sina jobb som läkare och skådespelare, också är musiker som spelar piano, gitarr och trummor. Det var ingen slump att många diggade den filmen.

En kritikerfavorit som jag personligen fann alltför akademisk var Markus Schleinzers Rose – med Sandra Hüller i huvudrollen som en mystisk soldat, som plötsligt kommer till sin hemby någon gång på 1600-talet och påstår sig vara arvingen till en gård. En film vars handling inte var helt olik Martin Guerres återkomst (1982).

Den enda svenska filmen återfanns i Forumsektionen: Kim Ekbergs Doggerland som Jon Asp redan skrivit om i Fokus. Världspremiären visades analogt på Akademie der Künste, men tyvärr blev det tekniska problem med ljudet under första tredjedelen av filmen. Märkligt nog bad festivalen bara om ursäkt efteråt, men gjorde inget försök att korrigera ljudet under visningen.Vänner till mig som gick direkt efteråt trodde att det dåliga ljudet var en del av filmen.

Turkiet var starkt representerat högt upp i prislistan. Det stora jurypriset gick till Emin Alpers Salvation, som handlar om en klanfejd i de turkiska bergen. Guldbjörnen tilldelades Yellow Letters, regisserad av İlker Çatak, som är en tysk regissör med turkiskt ursprung. Oavsett vad man tycker om tävlingens kvalitet så är det svårt att se några andra skäl än politiska till den senare utnämningen. Historien om ett intellektuellt par som plötsligt blir trakasserade av landets regim är tråkig och repetitiv och långt ifrån regissörens förra succé, Lärarrummet (2023). Filmen utspelar sig i Istanbul och Ankara, men är av oklara skäl inspelad i Berlin och Hamburg istället.

Sandra Hüller vann sin andra silverbjörn som bästa skådespelare för den tidigare nämnda rollen i Rose, exakt 20 år efter den första för Hans-Christian Schmids Requiem. Queen at Sea fick tre priser, dels till Tom Courtenay och Anna Calder-Marshall i huvudrollerna, men också ett jurypris till regissören Lance Hammer. Det är svårt att säga vart Berlinalen är på väg, men att den brottas med betydande problem är uppenbart.

Toppbild. Anders Danielsen Lie spelar jazzpianisten Bill Evans i Grant Gees film verybody Digs Bill Evans .

***

Läs även: Heysel 1985 – Belgiens eget 9/11

Läs även: Vänsterkoftornas Norrköping före kulturslakten