Återfödelsens litteratur – själavandringen går igen hos Pynchon och Joyce
Metempsykos binder samman James Joyces och Thomas Pynchons gåtfulla författarskap. Själens rörelse genom tid och människor i en värld utan gränser.
Året är 1761. De två engelska vetenskapsmännen Charles Mason och Jeremiah Dixon befinner sig i Portsmouth för att bege sig ut till havs med fregatten HMS Seahorse. De har fått i uppdrag av The Royal Society att resa till Sumatra för att observera Venus passage framför solen. Genom att mäta solparallaxen – den lilla vinkelskillnaden i solens position sedd från olika punkter på jorden – är det möjligt att räkna ut det som man då bara hade grova uppskattningar av: den astronomiska enheten, avståndet mellan jorden och solen.
Thomas Pynchons verk Mason & Dixon (1997) är förankrad i verkliga händelser, men Pynchon gör det snabbt tydligt att han inte kommer låta sig begränsas av historiska fakta. Romanens berättare, pastor Cherrycoke, är en opålitlig röst som gärna broderar ut det verkliga med det påhittade – allt för att underhålla familjen i det hus där han är gäst. Snart stöter titelfigurerna i Portsmouth på en talande hund, den lärda jycken Fang, vilket ger en fingervisning om både Cherrycokes illojalitet till sanningen och Pynchons burleska ådra. Men desto viktigare är att läsaren här introduceras till ett sällsamt ord som nämns i förbigående men som utgör själva kärnan i verket: metempsykos. På svenska översätts det ofta till själavandring och syftar till idén – främst förknippad med Pythagoras – om att själen efter döden tar sin boning i en ny kropp. Metempsykos är transmigrationen av själen, reinkarnation, men handlar också om släktskapet mellan allt levande – likaså mellan det levande och det döda.
Hos Pynchon ska detta inte tolkas bokstavligt eller som en religiös dogm utan som underliggande litterär princip. Den ger upphov till en bild av världen där tid, identitet och perspektiv ständigt upplöses och återbildas, där gränserna mellan annars distinkta kategorier luckras upp. I denna kretsgång förlorar vi det stabila subjektet, men vinner en estetik där varje mening kan utgöra en ny början. Resultatet blir den polyfona väv av berättelser och karaktärer som är typisk för Pynchons författarskap.
Metempsykos utgör ett nav inte bara i Mason & Dixon utan också i Pynchons övriga encyklopediska mastodontverk. I V. (1963) är titelfiguren lika mycket symbol som kvinna – eller en segelbåt eller nation för den delen – som återföds i olika skepnader genom historien, likt en själ som vandrar mellan epoker. I Against the Day (2006), som sträcker sig över decennier, kontinenter och hundratals intriger, återkommer dubbelgångare i nya skepnader, och hela världar tycks födas, dö och återuppstå i ett ofantligt kretslopp. Metempsykos nämns uttryckligen i dessa tre, men idén genomsyrar även den fjärde. Pynchons magnum opus Gravity’s Rainbow(1973) inleds med ett citat av Wernher von Braun, V2-raketens fader, som skulle kunna utgöra mottot för dem alla:
“Nature does not know extinction; all it knows is transformation. Everything science has taught me, and continues to teach me, strengthens my belief in the continuity of our spiritual existence after death.”
Med metempsykosen som litterär princip för Thomas Pynchon vidare samma tradition som utmärker James Joyces författarskap. Joyce var inte bara den som populariserade stream of consciousness – han placerade också metempsykos mitt i sitt mest berömda verk. I Ulysses (1922) återuppstår Homeros Odysseus i 1900-talets Dublin, och ordet metempsykos dyker upp tio gånger – fler om man räknar in Molly Blooms förvanskade version, met him pike hoses. Första gången det förs på tal har Molly hittat det i en bok och frågar sin man Leopold vad det betyder, varpå han berättar om de gamla grekernas idé om återfödelse. Men detta är bara den synliga toppen på ett motiv som löper genom hela romanen. Från mytiska paralleller till identitetsförskjutningar och stilistiska metamorfoser är Joyces författarskap genomsyrat av själavandring.
I Finnegans Wake (1939) tar han det till sin spets. Ordet metempsykos nämns inte, behöver inte nämnas, eftersom både innehållet och formen tagit an dess kvaliteter. Finnegan själv väcks bokstavligen till liv från de döda i början. Språket genomgår ständiga transformationer, ofta till oigenkännlighet. Karaktärerna byter identitet och namn till läsarens förtret – i ett kapitel förvandlas två tvätterskor till en sten och ett träd. Huvudpersonerna, i den mån det finns några, HCE och ALP kan lika gärna tolkas som symboler för Dublin och floden Liffey. Men framför allt är boken i sig självt ett evigt kretslopp i och med att den inleds med andra halvan av den avhuggna mening som avslutar den. Berättelsen föds därmed på nytt varje gång man kommit till slutet.
och fotograferad av Camille Ruf 1918. Foto: Wikimedia Commons
Att läsa Joyce och Pynchon genom metempsykos är inte bara en fråga om litterär detalj utan också ett sätt att närma sig en större syn på världen – och ett möjligt svar på filosofins gamla dispyt om universalier. Existerar kategorier utanför människan eller är de bara språkliga förenklingar vi lärt oss leva med? Joyces och Pynchons prosa tycks svara: det spelar ingen roll – världen bryr sig inte om våra etiketter. Den lever, förskjuts, muterar. Allt kan återfödas i något annat. Själavandringen blir en motrörelse till vår begreppsliga inlåsning och erbjuder sammanhang i en annars kaotisk och undflyende värld. En poetik för det gränslösa.
Pynchon är just nu aktuell med två nya boksläpp. Den hemliga integrationen kom i början av sommaren och i oktober släpps Shadow Ticket, hans första nya roman på tolv år. Den förstnämnda är en nyöversatt novell, första gången publicerad 1964, och den andra tycks tillhöra ”Pynchon Light”, det vill säga hans kortare, rakare och mer genrepräglade verk som tenderar att handla om hippies, konspirationer och detektivgåtor. Men Pynchons mest trogna läsare drömmer om att han, trots att han närmar sig 90 år, ska hinna få ur sig ytterligare en encyklopedisk mastodontroman innan han går ur tiden. Och om det händer vet vi vad vi har att vänta oss. Met him pike hoses.
Toppbild. Två författare som bygger sina romaner på föreställningen om själavandring. James Joyce, teckning av Adolf Hoffmeister från 1966 och ett av få kända fotografier på Thomas Pynchon, från 1953. Foto: Wikimedia Commons
***
Året är 1761. De två engelska vetenskapsmännen Charles Mason och Jeremiah Dixon befinner sig i Portsmouth för att bege sig ut till havs med fregatten HMS Seahorse. De har fått i uppdrag av The Royal Society att resa till Sumatra för att observera Venus passage framför solen. Genom att mäta solparallaxen – den lilla vinkelskillnaden i solens position sedd från olika punkter på jorden – är det möjligt att räkna ut det som man då bara hade grova uppskattningar av: den astronomiska enheten, avståndet mellan jorden och solen.
Thomas Pynchons verk Mason & Dixon (1997) är förankrad i verkliga händelser, men Pynchon gör det snabbt tydligt att han inte kommer låta sig begränsas av historiska fakta. Romanens berättare, pastor Cherrycoke, är en opålitlig röst som gärna broderar ut det verkliga med det påhittade – allt för att underhålla familjen i det hus där han är gäst. Snart stöter titelfigurerna i Portsmouth på en talande hund, den lärda jycken Fang, vilket ger en fingervisning om både Cherrycokes illojalitet till sanningen och Pynchons burleska ådra. Men desto viktigare är att läsaren här introduceras till ett sällsamt ord som nämns i förbigående men som utgör själva kärnan i verket: metempsykos. På svenska översätts det ofta till själavandring och syftar till idén – främst förknippad med Pythagoras – om att själen efter döden tar sin boning i en ny kropp. Metempsykos är transmigrationen av själen, reinkarnation, men handlar också om släktskapet mellan allt levande – likaså mellan det levande och det döda.
Hos Pynchon ska detta inte tolkas bokstavligt eller som en religiös dogm utan som underliggande litterär princip. Den ger upphov till en bild av världen där tid, identitet och perspektiv ständigt upplöses och återbildas, där gränserna mellan annars distinkta kategorier luckras upp. I denna kretsgång förlorar vi det stabila subjektet, men vinner en estetik där varje mening kan utgöra en ny början. Resultatet blir den polyfona väv av berättelser och karaktärer som är typisk för Pynchons författarskap.
Metempsykos utgör ett nav inte bara i Mason & Dixon utan också i Pynchons övriga encyklopediska mastodontverk. I V. (1963) är titelfiguren lika mycket symbol som kvinna – eller en segelbåt eller nation för den delen – som återföds i olika skepnader genom historien, likt en själ som vandrar mellan epoker. I Against the Day (2006), som sträcker sig över decennier, kontinenter och hundratals intriger, återkommer dubbelgångare i nya skepnader, och hela världar tycks födas, dö och återuppstå i ett ofantligt kretslopp. Metempsykos nämns uttryckligen i dessa tre, men idén genomsyrar även den fjärde. Pynchons magnum opus Gravity’s Rainbow(1973) inleds med ett citat av Wernher von Braun, V2-raketens fader, som skulle kunna utgöra mottot för dem alla:
“Nature does not know extinction; all it knows is transformation. Everything science has taught me, and continues to teach me, strengthens my belief in the continuity of our spiritual existence after death.”
Med metempsykosen som litterär princip för Thomas Pynchon vidare samma tradition som utmärker James Joyces författarskap. Joyce var inte bara den som populariserade stream of consciousness – han placerade också metempsykos mitt i sitt mest berömda verk. I Ulysses (1922) återuppstår Homeros Odysseus i 1900-talets Dublin, och ordet metempsykos dyker upp tio gånger – fler om man räknar in Molly Blooms förvanskade version, met him pike hoses. Första gången det förs på tal har Molly hittat det i en bok och frågar sin man Leopold vad det betyder, varpå han berättar om de gamla grekernas idé om återfödelse. Men detta är bara den synliga toppen på ett motiv som löper genom hela romanen. Från mytiska paralleller till identitetsförskjutningar och stilistiska metamorfoser är Joyces författarskap genomsyrat av själavandring.
I Finnegans Wake (1939) tar han det till sin spets. Ordet metempsykos nämns inte, behöver inte nämnas, eftersom både innehållet och formen tagit an dess kvaliteter. Finnegan själv väcks bokstavligen till liv från de döda i början. Språket genomgår ständiga transformationer, ofta till oigenkännlighet. Karaktärerna byter identitet och namn till läsarens förtret – i ett kapitel förvandlas två tvätterskor till en sten och ett träd. Huvudpersonerna, i den mån det finns några, HCE och ALP kan lika gärna tolkas som symboler för Dublin och floden Liffey. Men framför allt är boken i sig självt ett evigt kretslopp i och med att den inleds med andra halvan av den avhuggna mening som avslutar den. Berättelsen föds därmed på nytt varje gång man kommit till slutet.
och fotograferad av Camille Ruf 1918. Foto: Wikimedia Commons
Att läsa Joyce och Pynchon genom metempsykos är inte bara en fråga om litterär detalj utan också ett sätt att närma sig en större syn på världen – och ett möjligt svar på filosofins gamla dispyt om universalier. Existerar kategorier utanför människan eller är de bara språkliga förenklingar vi lärt oss leva med? Joyces och Pynchons prosa tycks svara: det spelar ingen roll – världen bryr sig inte om våra etiketter. Den lever, förskjuts, muterar. Allt kan återfödas i något annat. Själavandringen blir en motrörelse till vår begreppsliga inlåsning och erbjuder sammanhang i en annars kaotisk och undflyende värld. En poetik för det gränslösa.
Pynchon är just nu aktuell med två nya boksläpp. Den hemliga integrationen kom i början av sommaren och i oktober släpps Shadow Ticket, hans första nya roman på tolv år. Den förstnämnda är en nyöversatt novell, första gången publicerad 1964, och den andra tycks tillhöra ”Pynchon Light”, det vill säga hans kortare, rakare och mer genrepräglade verk som tenderar att handla om hippies, konspirationer och detektivgåtor. Men Pynchons mest trogna läsare drömmer om att han, trots att han närmar sig 90 år, ska hinna få ur sig ytterligare en encyklopedisk mastodontroman innan han går ur tiden. Och om det händer vet vi vad vi har att vänta oss. Met him pike hoses.
***
