Även Cortina var bättre förr

Det är en av de mest klassiska jaktscenerna av alla, i James Bond-filmerna. Då finns det ändå att välja på genom åren bland biljakter, båtjakter och motorcykeljakter samt skurkar som jagar Bond på elefanter genom djungeln eller under vatten. Men inget slår den vilda jakten i Ur dödlig synvinkel från 1981. Det är den film där James Bond, gestaltad av Roger Moore, hamnar i den italienska lyx-skidorten Cortina d’Ampezzo.

Onda typer får förstås dock vittring på honom och jakten börjar redan i backhoppningsbanan. ”Var har du din hjälm?” frågar den italienske kontrollanten som släpper i väg hopparna, men James Bond lurar sig förbi, med bara sin kultiga toppmössa på huvudet. Sedan brakar det loss, från hoppbacken till slalompisterna till bobbanan där de lejda mördarna kör efter Bond på motorcyklar i över 80 kilometer timmen. Han undkommer, förstås, i en jakt som är ett stycke filmhistoria.

Dessvärre omkom en stuntman dock under inspelningen: den 23-årige Paolo Rigoni, som hamnade under en bob. Detta har bidragit till mytbildningen kring filmen. Känslan av lyx och glamour i de italienska Alperna, av det bästa 80-talet gav, spär också på det nostalgiska skimmer som än i dag vilar kring Ur dödlig synvinkel.

Filmens scener i Cortina spelades in i februari 1981. Nu, exakt 45 år senare, vänder världen åter sina blickar mot den italienska skidorten i Dolomiterna, när vinter-OS pågår i Milano-Cortina. Efter 70 år gör de olympiska spelen comeback här. Förra gången det begav sig var 1956, i en annan tid och en annan värld.

Vinter-OS skulle gått av stapeln i Cortina redan 1944. Men då stod världen i brand, och först tolv år senare – i efterkrigstidens Italien, sargat men hoppfullt – kunde spelen anordnas. De blev en succé och även början på Cortina d’Ampezzos popularitet. Likt alla små byar i Alperna före skidturismen var Cortina fattigt, med drygt 3000 invånare som försörjde sig på lantbruk och skogsbruk. Numera drar man in mer än motsvarande 25 miljoner kronor årligen enbart på turistskatten. Och det är bara en liten del av den miljardkaka turismen är.

Cortinas glamorösa status tog fart på allvar när den första Rosa Pantern-filmen med Peter Sellers spelades in där, år 1963. Den amerikanska komedin, där Claudia Cardinale hade en av huvudrollerna, blev som bekant en stor succé. Allt fler rika och berömda sökte sig till Cortina för att åka skidor, festa och fastna på paparazzo-fotografernas bilder. Den lilla skidorten fick smeknamnet ”de rikas vardagsrum” och blev ett ställe där skådespelare, regissörer och artister umgicks och skaffade viktiga kontakter. Sophia Loren, Frank Sinatra, Ingrid Bergman, Audrey Hepburn, Brigitte Bardot, Marcello Mastroianni – alla var där.

På senare år har George Clooney och Lady Gaga synts på stans berömda gågata. Där är det tätt med guldbehängda damer i äkta pälsar, unga modeller i moonboots och skidåkare i Armani-jackor. Här dricker man Franciacorta Riserva snarare än öl på after skin, och äter lunch på stjärnkrogar i backen. Under 2000-talet avtog dock Cortinas popularitet ända tills Italiens OS-kommitté Coni sträckte ut en hjälpande hand och såg till att landa vinter-OS där. Sveriges ansökan för Stockholm-Åre var chanslöst ärlig och blygsam mot italienarnas storslagna löften om hållbara lågkostnadsspel.

Sedan dess har Italien bytt regering tre gånger och den ursprungliga budgeten spräckts med råge – från 1,4 miljarder euro till 4,7 miljarder euro och troligen blir slutnotan ännu högre. Skattebetalarna får stå för mellanskillnaden, och de flesta av dem kommer inte att ha råd att njuta av det nyupprustade Cortina där priserna för hotell och liftkort nu skenar. Även ortsborna protesterar. Sant är att deras ort lever på turismen, men priset för OS har blivit högt. Hållbarhetslöftena om att återvända gamla arenor och inte bygga nytt har förstås inte hållits.

Jag har gjort flera reportage från Cortina d’Ampezzo de senaste åren och då även besökt den gamla backhoppningsbacken som ligger vid infarten till Cortina när man kommer körande söderifrån, genom Cadore-dalen. Där står det, hopptornet, så litet och slitet. Färgen på OS-ringarna har flagnat, trät är murket. En vrångbild av gamla tiders storhet. Där backen tar slut tar vägen vid – det är inte som i James Bond-filmen. Slalombackarna och bobbanan ligger på andra ställen.

Backarna är i toppform även om det enligt OS-arrangörerna kommer att krävas 1,6-2,4 miljoner kubikmeter konstsnö för att kunna genomföra utförsåkningen. År 1956 behövdes ingen alls. Bobbanan där James Bond jagades och den unge stuntmannen miste livet var i uselt skick den med, när jag besökte den 2023. Nu är den ett minne blott. En ny bobbana har uppförts, för 1,4 miljarder kronor. Bygget har väckt våldsamma protester, särskilt med tanke på att det finns mellan 17 och 20 aktiva bobåkare i hela Italien. När OS är över kommer banan att stå tom och bli ”ännu en katedral i öknen” som italienarna säger. Ungefär som runt Turin där många anläggningar står och rostar sedan vinter-OS 2006.

Cortina är in i det sista fullt med lyftkranar, allt är försenat. Den nya kabinbanan som ska ta publiken till utförsåkningstävlingarna kommer inte att bli klar. Säkerhetsreglerna har på grund av förseningarna och tidsbristen kringgåtts, det fanns inte tid att vänta på tillstånd. Banan som skulle ta 2400 personer i timmen byggs nu i ett jordskredsområde. Så fort bygget började skedde en sättning, och markytan sjönk på ett ställe och allt stannade av. De boende i området är arga och oroliga, för att uttrycka det milt. Det finns alltså inte mycket av den gamla andan från 1956 kvar – och inte av den gentlemannamässiga Bond-stilen heller – i dagens Cortina d’Ampezzo.

Många av de kändisar som kommer hit nu är influerare, inte briljanta personligheter som Peter Sellers och Frank Sinatra, direkt. I Milano är det om möjligt ännu stökigare med tusen personer som jobbar dygnet runt för att få klart hockeyarenan. Samt starka protester på gator och torg, mot att för tillfället högst impopulära ICE ska ha agenter på plats under OS för att bevaka bland annat J.D .Vance och Marco Rubio. Det är rentav så att det känns frestande att inta tv-soffan, streama  Ur dödlig synvinkel och tänka att allt var bättre förr. 

Toppbild. Lynn-Holly Johnson och Roger Moore i Ur dödlig synvinkel (1981) och Claudia Cardinale och David Niven i Rosa Pantern (1963). Foto: TT

***

Läs även: Lena Andersson: OS var en depesch från fjärran om att det storslagna fanns

Läs även: Lena Andersson: Frida Karlssons segerlycka är egentligen det minst intressanta