Bara en stridslysten och konservativ poet kan rädda sommaren
Inte ett ord om sommartorp. För er som inte roas av queerromantik och true crime är T. S. Eliots bildade modernism en oas i populärkulturens öken.
Bild: Wikimedia Commons
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Ju längre sommaren pågår, desto tydligare blir det att den inte bara är fästingarnas, amatörteaterns och den falska allsångens högsäsong. Den är också konservatismens årstid när vi alla längtar till en sorts perfekta somrar som nästan ingen har upplevt. Nostalgin skaver. Eller med den franska skådespelerskan Simone Signorets ord: "Längtan är inte längre vad den varit".
"Äktenskapsbråk, syskonrelationer och spionaction" sammanfattar ett stort förlagsäsongens viktiga böcker. SVT som en gång hade något med folkbildning att göra vill nu bli Sveriges främsta dejtingsajt. Och för den som av någon obegriplig anledning inte vill se queerromantik bjuder public service på "true crime". Inte undra på att allmänheten flyr till ett fiktivt förflutet.
I brist på lantegendom tar jag hjälp av en poet för att komma igenom sommaren. T.S. Eliot är en av modernismens förgrundsfigurer men skrev också om samhällsfrågor med för en poet ovanliga kunskaper, hämtade från livet som framgångsrik förläggare och bankman. Ideologiskt var Eliot konservativ, men ingen vanlig tory. Tvärtom irriterade han sig på människor som hävdade att de var konservativa, fast de enligt Eliot bara var så där lite vardags-konservativa.
"För att vara en konservativ måste man verkligen tro att monarkin är överlägsen demokratin, inte bara tycka att det är trevligt med ett kungadöme", fräste Eliot.
I Sverige behöver man inte tro på kungadömet, det räcker med att älska trädgårdsarbete för att signalera trivsel-konservatism och medelklass-folklighet. Fjärran är den tid då Lars Gustafsson surt muttrade att om han hade varit en italiensk framstående författare i stället för en svensk, så hade han minsann haft råd med en egen trädgårdsmästare. Vår tids litteratör är Göran Greider, en alltid tjänstvillig trädgårdstomte som dyker upp ur spenaten beredd att uttala sig om allt blott någon sticker fram en mikrofon.
I en rolig artikel i DN skriver Tarah Moshizi om hur hon som barn inte förstod svenskars omåttliga förtjusning i obekväma sommarhus utan rinnande vatten och wc. Som vuxen finner hon att den kan förklaras av längtan till det förflutna – vilket väl är en sorts konservativ konservatism.
Men att vara konservativ är krävande vilket T.S. Eliots författarskap visar. 1928 beskrev han sig som: “classical in literature, royalist in politics, and Anglo-Catholic in religion.” Medan politiska tänkare från Tommasso Campanella över Stalin till våra dagars sluggers söker enhetlighet tillämpade Eliot den moderna poesins blandning av högt och lågt på politiken och utgick från att världen är splittrad.
Under mellankrigstiden fann han liberalismen otillräcklig som bålverk mot kommunism och fascism. I backspegeln kan man konstatera att hans egen tro på monarkin, social stabilitet, religionen och elitens ansvar inte heller räckte. Men det finns inspiration att hämta i hans kritik av litteratur, konsumism och kyrkan. Eliot vände stridslystet på perspektiven men var också en av dem som efter kriget arbetade för kulturutbyte i ruinernas Europa, mot centralstyrning och nationalism.
För Eliot var populärkulturen ett förfall som bara kunde stoppas med bildad modernism. Det innebar inget krav på upphöjd renhet: tvärtom - fragmentisering, tvivel, gränsöverskridande och kätteri var viktiga inslag och i kulturbegreppet inkluderade han såväl hundkapplöpningar som studier av kyrkofäderna. Blandningen av högt och lågt och tron på att kultur skapar en själarnas gemenskap som alla kan dela tål att återuppliva. Och han skriver inte ett ord om sommartorp!
***
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Ju längre sommaren pågår, desto tydligare blir det att den inte bara är fästingarnas, amatörteaterns och den falska allsångens högsäsong. Den är också konservatismens årstid när vi alla längtar till en sorts perfekta somrar som nästan ingen har upplevt. Nostalgin skaver. Eller med den franska skådespelerskan Simone Signorets ord: ”Längtan är inte längre vad den varit”.
”Äktenskapsbråk, syskonrelationer och spionaction” sammanfattar ett stort förlagsäsongens viktiga böcker. SVT som en gång hade något med folkbildning att göra vill nu bli Sveriges främsta dejtingsajt. Och för den som av någon obegriplig anledning inte vill se queerromantik bjuder public service på ”true crime”. Inte undra på att allmänheten flyr till ett fiktivt förflutet.
I brist på lantegendom tar jag hjälp av en poet för att komma igenom sommaren. T.S. Eliot är en av modernismens förgrundsfigurer men skrev också om samhällsfrågor med för en poet ovanliga kunskaper, hämtade från livet som framgångsrik förläggare och bankman. Ideologiskt var Eliot konservativ, men ingen vanlig tory. Tvärtom irriterade han sig på människor som hävdade att de var konservativa, fast de enligt Eliot bara var så där lite vardags-konservativa.
”För att vara en konservativ måste man verkligen tro att monarkin är överlägsen demokratin, inte bara tycka att det är trevligt med ett kungadöme”, fräste Eliot.
I Sverige behöver man inte tro på kungadömet, det räcker med att älska trädgårdsarbete för att signalera trivsel-konservatism och medelklass-folklighet. Fjärran är den tid då Lars Gustafsson surt muttrade att om han hade varit en italiensk framstående författare i stället för en svensk, så hade han minsann haft råd med en egen trädgårdsmästare. Vår tids litteratör är Göran Greider, en alltid tjänstvillig trädgårdstomte som dyker upp ur spenaten beredd att uttala sig om allt blott någon sticker fram en mikrofon.
I en rolig artikel i DN skriver Tarah Moshizi om hur hon som barn inte förstod svenskars omåttliga förtjusning i obekväma sommarhus utan rinnande vatten och wc. Som vuxen finner hon att den kan förklaras av längtan till det förflutna – vilket väl är en sorts konservativ konservatism.
Men att vara konservativ är krävande vilket T.S. Eliots författarskap visar. 1928 beskrev han sig som: “classical in literature, royalist in politics, and Anglo-Catholic in religion.” Medan politiska tänkare från Tommasso Campanella över Stalin till våra dagars sluggers söker enhetlighet tillämpade Eliot den moderna poesins blandning av högt och lågt på politiken och utgick från att världen är splittrad.
Under mellankrigstiden fann han liberalismen otillräcklig som bålverk mot kommunism och fascism. I backspegeln kan man konstatera att hans egen tro på monarkin, social stabilitet, religionen och elitens ansvar inte heller räckte. Men det finns inspiration att hämta i hans kritik av litteratur, konsumism och kyrkan. Eliot vände stridslystet på perspektiven men var också en av dem som efter kriget arbetade för kulturutbyte i ruinernas Europa, mot centralstyrning och nationalism.
För Eliot var populärkulturen ett förfall som bara kunde stoppas med bildad modernism. Det innebar inget krav på upphöjd renhet: tvärtom – fragmentisering, tvivel, gränsöverskridande och kätteri var viktiga inslag och i kulturbegreppet inkluderade han såväl hundkapplöpningar som studier av kyrkofäderna. Blandningen av högt och lågt och tron på att kultur skapar en själarnas gemenskap som alla kan dela tål att återuppliva. Och han skriver inte ett ord om sommartorp!
***
