Belgisk Cannes-doldis lyser upp svenska biomörkret

Jules tystnad är en imponerande filmdebut som lyckligtvis visas på svenska biografer. Tennisspelaren Tessa Van den Broeck är perfekt i sin första roll.

Text: Christer Emanuelsson

Bild: Lucky Dogs

Filmfestivalen i Cannes är inte enbart den stjärnbeströdda huvudtävlingen utan festivalen hyser också flera sidoserier. Inte sällan är det där man hittar de riktiga pärlorna och där flera kända regissörer har startat sina karriärer.

Den som kanske gör allra minst väsen av sig är Kritikerveckan som ägnas åt filmskapares första och andra filmer. Förra året visades den belgiska debutanten Leonardo van Dijls Julies tystnad i sektionen och den fick betydande uppmärksamhet, bland annat representerat av två priser.

Titelrollen, Julie är en ung tennisspelare vid en elitakademi. Hela hennes liv kretsar kring sporten och hon är stjärnan i gruppen. När en av spelarna plötsligt begår självmord blir gruppens tränare, Jérémy, föremål för en utredning och blir omedelbart avstängd.

Pierre Gervais och Tessa Van den Broeck i Julies tystnad. Foto: Lucky Dogs

Alla spelare på klubben uppmanas att berätta om vad som ägt rum, men Julie väljer att hålla tyst. Hon var tränarens favoritspelare, och deras relation var en viktig del av hennes liv. Vilka skäl kan hon ha för att inte vittna? I de flesta filmer som tar upp denna typ av ämne skulle det vara den centrala frågan, och stora mörka hemligheter skulle avslöjas på ett alltför uppenbart sätt.

Lyckligtvis har regissören och hans medförfattare, Ruth Becquart, som också spelar Julies mamma, något annat i åtanke. Julie är fast besluten att fokusera på sitt spel och stänga ute det mesta av sitt övriga liv. Anledningen till att hon inte vittnar är mångbottnad och komplex, och filmen söker aldrig efter enkla eller självklara svar.

Det framkommer att Jérémy har styrt över personliga delar av Julies liv också och han skickar fortfarande SMS till henne. Vid ett tillfälle möts de två i en scen som inte är onödigt dramatisk utan lika kontrollerad som filmen i övrigt. En kommentar som Jérémy fäller två gånger kan ge en ledtråd till vad som har ägt rum, men filmen lånar sig aldrig till melodramatik.

Leonardo van Dijls Julies tystnad prisades under filmfestivalen i Cannes förra året. Foto: Lucky Dogs

Julies tystnad är filmad i 35mm av Nicolas Karakatsanis och tonen är tämligen naturalistisk. Det är inte nödvändigtvis min favoritstil, men genomförandet är så perfekt här att filmen övervann mina tvivel utan att behöva gå till tiebreak. När man bevittnar stilen förvånar det inte att de berömda belgiska bröderna Dardenne är samproducenter. Film i Väst är en annan samproducent via Kristina Börjeson.

Ordet "tystnad" ska inte tolkas i någon Bergmansk bemärkelse. Originaltiteln betyder Julie tiger. Även om den valda svenska titeln kanske klingar bättre, så är det synd att man har tagit bort verbet. Hennes tystnad är nämligen inte ett tecken på passivitet utan en handling. Julie spelas av Tessa Van den Broeck, som är tennisspelare i verkligheten också. Hon är perfekt i sin första roll, från öppningsscenen där hon “spelar” utan boll ända till slutet. Julie är tydligt filmens huvudsakliga fokus, och de andra rollfigurerna bleknar i jämförelse, vilket återigen är ett medvetet val från filmskaparnas sida. En annan viktig pusselbit som gör att filmen fungerar så väl är Caroline Shaws musik. Den klingar lite väl mycket i trailern men används perfekt och återhållsamt i filmen.

Julies tystnad är en högst imponerande debut, inte minst med tanke på hur regissören lyckas behandla ett känsligt ämne men har lyckats hitta en kongenial form som fungerar perfekt ända till sista tennisslaget. Det ska bli intressant att följa Leonardo van Dijls framtida filmskapande. Distributören Lucky Dogs ska ha en eloge för att ha tagit in filmen till Sverige.   

Jules tystnad har biopremiär 15 augusti.

Toppbild. Tennisspelaren Tessa Van den Broeck är perfekt i sin debut roll i Jules tystnad. Foto: Lucky Dogs

***

Filmfestivalen i Cannes är inte enbart den stjärnbeströdda huvudtävlingen utan festivalen hyser också flera sidoserier. Inte sällan är det där man hittar de riktiga pärlorna och där flera kända regissörer har startat sina karriärer.

Den som kanske gör allra minst väsen av sig är Kritikerveckan som ägnas åt filmskapares första och andra filmer. Förra året visades den belgiska debutanten Leonardo van Dijls Julies tystnad i sektionen och den fick betydande uppmärksamhet, bland annat representerat av två priser.

Titelrollen, Julie är en ung tennisspelare vid en elitakademi. Hela hennes liv kretsar kring sporten och hon är stjärnan i gruppen. När en av spelarna plötsligt begår självmord blir gruppens tränare, Jérémy, föremål för en utredning och blir omedelbart avstängd.

Pierre Gervais och Tessa Van den Broeck i Julies tystnad. Foto: Lucky Dogs

Alla spelare på klubben uppmanas att berätta om vad som ägt rum, men Julie väljer att hålla tyst. Hon var tränarens favoritspelare, och deras relation var en viktig del av hennes liv. Vilka skäl kan hon ha för att inte vittna? I de flesta filmer som tar upp denna typ av ämne skulle det vara den centrala frågan, och stora mörka hemligheter skulle avslöjas på ett alltför uppenbart sätt.

Lyckligtvis har regissören och hans medförfattare, Ruth Becquart, som också spelar Julies mamma, något annat i åtanke. Julie är fast besluten att fokusera på sitt spel och stänga ute det mesta av sitt övriga liv. Anledningen till att hon inte vittnar är mångbottnad och komplex, och filmen söker aldrig efter enkla eller självklara svar.

Det framkommer att Jérémy har styrt över personliga delar av Julies liv också och han skickar fortfarande SMS till henne. Vid ett tillfälle möts de två i en scen som inte är onödigt dramatisk utan lika kontrollerad som filmen i övrigt. En kommentar som Jérémy fäller två gånger kan ge en ledtråd till vad som har ägt rum, men filmen lånar sig aldrig till melodramatik.

Leonardo van Dijls Julies tystnad prisades under filmfestivalen i Cannes förra året. Foto: Lucky Dogs

Julies tystnad är filmad i 35mm av Nicolas Karakatsanis och tonen är tämligen naturalistisk. Det är inte nödvändigtvis min favoritstil, men genomförandet är så perfekt här att filmen övervann mina tvivel utan att behöva gå till tiebreak. När man bevittnar stilen förvånar det inte att de berömda belgiska bröderna Dardenne är samproducenter. Film i Väst är en annan samproducent via Kristina Börjeson.

Ordet ”tystnad” ska inte tolkas i någon Bergmansk bemärkelse. Originaltiteln betyder Julie tiger. Även om den valda svenska titeln kanske klingar bättre, så är det synd att man har tagit bort verbet. Hennes tystnad är nämligen inte ett tecken på passivitet utan en handling. Julie spelas av Tessa Van den Broeck, som är tennisspelare i verkligheten också. Hon är perfekt i sin första roll, från öppningsscenen där hon “spelar” utan boll ända till slutet. Julie är tydligt filmens huvudsakliga fokus, och de andra rollfigurerna bleknar i jämförelse, vilket återigen är ett medvetet val från filmskaparnas sida. En annan viktig pusselbit som gör att filmen fungerar så väl är Caroline Shaws musik. Den klingar lite väl mycket i trailern men används perfekt och återhållsamt i filmen.

Julies tystnad är en högst imponerande debut, inte minst med tanke på hur regissören lyckas behandla ett känsligt ämne men har lyckats hitta en kongenial form som fungerar perfekt ända till sista tennisslaget. Det ska bli intressant att följa Leonardo van Dijls framtida filmskapande. Distributören Lucky Dogs ska ha en eloge för att ha tagit in filmen till Sverige.

Jules tystnad har biopremiär 15 augusti.

Toppbild. Tennisspelaren Tessa Van den Broeck är perfekt i sin debut roll i Jules tystnad. Foto: Lucky Dogs

***