Ännu har vi inte trätt ut ur vår självförvållade omyndighet
I Samtidsandar låter Wolfram Eilenberger fyra upplysningskritiska tänkare spegla vår tids antisemitiska och identitetspolitiska vansinne.
Under sin tid som doktorand vid University of California i Berkeley i början av 1980-talet blev den då unge historikern Stephen Kotkin bjuden på lunch av tidens store franske modefilosof Michel Foucault. Den här gången var det inte erotiska skäl, utan för att Foucault i den lille vitryskättade arbetargrabben från New York såg det intellekt som skulle vara förmöget att applicera hans teori om makt på Josef Stalins Sovjetunionen. Själv hade han endast vänt den mot de västerländska kapitalistiska samhällena, men kunde den hjälpa oss att också förstå förtryckets mekanismer bakom järnridån? Kotkin satte i gång och är i dag vid 66 års ålder den givna auktoriteten på området, i färd att slutföra den tredje och sista delen i sin stora biografi om “mannen av stål”.
Foucault var vid den tiden gästprofessor i Berkeley och skulle snart gå bort i aids. Han är en av de fyra huvudpersonerna i den tyske filosofen Wolfram Eilenbergers prisade bok Samtidsandar som nu finns att läsa på svenska. Med utgångspunkt i Immanuel Kants essä Vad är upplysning? (1784) låter Eilenberger moderna upplysningskritiker genom sina liv och verk belysa frågan och Königsbergsfilosofens eget svar: “Upplysning är människans utträde ur sin självförvållade omyndighet”.
Samtidsandar. Filosofins sista år och början på en ny upplysning 1948–1984
Wolfram Eilenberger
Översättning: Jim Jakobsson
Daidalos
Foucault kom från en välbärgad läkarsläkt i Poitiers, den uråldriga keltiska staden där frankerna under Karl Martell stoppade den muslimska invasionen år 732. Själv var han inte särskilt “kry” utan plågades genom hela sitt liv av “vansinne” och tillbringade i sin ungdom tid på mentalsjukhus.
Redan vid fyra års ålder började Foucault drillas av jesuiterna och gick sedan i diverse elitskolor. Han avlade 22 år gammal en examen i filosofi och psykologi vid prestigefyllda École normale supérieure i Paris 1948. En akademisk karriär tar sin början samtidigt som han likt många andra franska intellektuella går med i kommunistpartiet.
Men snart tröttnar Foucault både på universitetsväsendet och kommunismen och ger sig ut på ett äventyr till det exotiska Sverige. Det protestantiska landet i norr har rykte om sig att vara tolerant och för att ha utvecklat en perfekt demokratisk symbios mellan stat, civilsamhälle och näringsliv, ett alternativ till både det kapitalistiska väst och det totalitära öst.
Foucault undervisar i franska vid det anrika universitetet i lilla Uppsala med 70 000 invånare samtidigt som han skriver på sitt genombrottsverk Vansinnets historia (1961), en banbrytande studie av hur psykisk ohälsa historiskt sett förklarats och hanterats. Snart insåg han att Sverige var något helt annat än ett hem för Pär Lagerkvists och Ingmar Bergmans existentiella ångest och att “den svenska synden” var vida överdriven. Det socialdemokratiska idealsamhället visar sig vara tråkigt präktigt och inskränkt, homofobin är utbredd, till och med i den närliggande huvudstaden.
Det är mörkt och kallt och Foucault befarar han ska gå samma möte till mötes som kollegan René Descartes gjorde tre sekler tidigare och dö av lunginflammation i de omänskliga svenskarnas iskalla händer. Men i Uppsala finns hon, “den återuppståndna” Carolina Rediviva, Nordens största universitetsbibliotek med en närmast outtömlig skatt av medicinhistoria till hans forskningsprojekt.
Det hjälper inte när han vill lägga fram den som en avhandling i idéhistoria, professor Sten Lindroth blir historisk när han avvisar den för dess associativa, generaliserande och essäistiska stil. Fyra år senare läggs den fram i Frankrike och blir en filosofisk klassiker.
Foucault tar farväl av Uppsala med ett tal till sina svenska värdar i vilket han spyr galla över det Sverige han uppfattar vara “de sista människornas hemvist”, ett hopplöst nyttofixerat och ingenjörsinriktat folk som skyr allt som är brokigt, utlevande och farligt.
Inspirerad av Nietzsche, Hegel och Marx och inte minst sadomasochismens franske profet, libertinen Markis de Sade, utvecklade Foucault än upplysningskritisk maktteori. Han hävdar att mänskligt tänkande formas i epoker, “episteme”, som styrs av för perioden normerande föreställningar och verklighetsuppfattningar som sätter dess gränser. Foucault studerar hur vetenskapliga och medicinska begrepp uppkommer och förändras över tid när de utsätts för ifrågasättanden och motstånd. På så vis hänger maktutövande och det vi kallar kunskap samman. Vetande handlar om kontroll.
För Foucault är inte det mänskliga subjektet något vi upptäcker genom introspektion, vi finns inte som Descartes påstår för att vi “tänker”, tvärtom blir vi det vi är genom det vi gör. Den mänskliga individen och beteenden formas av sitt sammanhang och förändras med kulturen och samhället. På så vis disciplineras vi att bete oss och tänka på ett visst vis. I François Villons, Georges Batailles och Jean Genets franska anda fascineras Foucault av dem som lever utanför normerna, som de homosexuella, könsöverskridande, “sinnessjuka” och kriminella.
Det är när vi genomskådar normer och “sanningar” som vi kan bli fria. Foucault blir därför en vän till tidens rörelser för antirasism, antikolonialism och sexuell frigörelse, men såg också baksidorna i form av våldsam identitetspolitik som återigen tar sig uttryck i förföljelser mot judar.
Samtidigt som Foucault undervisade i Berkeley var den österrikiske filosofen Paul K. Feyerabend sedan länge anställd där. De lär helt ha gått varandra förbi.
Feyerabend kom från en nationalsocialistisk familj och tilldelades järnkorset för sina insatser i Wehrmacht under andra världskriget. Som ung fänrik utbildade han andra officerare i nazistisk ideologi. Han lärde dem att varje epok har dess egen ojämförliga sanning och att varje nation har sin egenart i folksjälen. Det är här problemen uppstår, tyskarna har låtit sig egen karaktär besudlas av utländsk liberalism och marxism genom manipulation från den judiska minoriteten.
Efter kriget låter det åtminstone annorlunda. Feyerabend blir en uppmärksammad vetenskapsteoretiker som förordar anarki före metodik och praktik före teori inom forskningen. Han vänder sig mot överdriven betoning och logisk koherens och empiriska studier, något som framför allt förfäktas av den kallade Wienkretsen under mellankrigstiden och inom den anglosaxiska världen. Dessa ville göra rent hus med “vidskepelse” och metafysisk spekulation till förmån för en exakt kunskap om den konkreta och fysiska verkligheten.
Feyerabend vill göra oss medvetna om att fakta inte är något vi kan urskilja utan teori, att också vetenskapen tolkar världens mångfald genom sin smala synvinkel. I själva verket är vetenskaplig forskning bara ett sätt att förstå verkligheten bland andra, inom mytologin och religionen kan man utvinna lika mycket kunskap inom sin verklighetsförståelse. Feyerabend vände sig därför mot att vetenskap ska vara allenarådande i skolan, där det är demokratin och friheten som ska råda, astrologi och magi har lika stort berättigande att läras ut. Forskningen ska också vara skild från staten precis som religionen, endast då kan den vara fri.
Foucault och Feyerabends kritiska blick på makt, kontroll och sanningsanspråk delades av den amerikanska författaren Susan Sontag. Med Nobelpristagaren Thomas Mann som sin stora förebild tror hon på litteraturens förmåga att med fantasin och kreativitet frigöra människan, bildungsromanen som reser oss över samtiden och gör att vi kan överblicka den.
Sontag är samtidigt kritisk mot den moderna västerländska kulturens ständiga skärskådande och övertolkning. En befrielse från det passivt reflekterande subjektet finner hon när hon reser till Vietnam och inser att människor där bara lever med varandra i sin kultur som en sammanbunden livsform. Den västerländska individualismens neuroser och konflikter finns där inte, trots alla mänskliga umbäranden. Västerlänningen är besatt av att söka en steril mening i det magiska och oförställda som finns i det konstnärliga när det endast reflekterar det riktiga livets motsägelsefullhet.
Eilenberger följer också den tyske filosofen och sociologen Theodor W. Adornos återkomst till Frankfurt 1950 efter exilen i Hollywoodfabrikens Los Angeles under andra världskriget. Adorno uppfattade att Kants upplysningsideal förlorats i det moderna kapitalistiska samhället och uppkomsten av massmänniskan som göds av en hjärndöd nöjesindustri för att fortsatt hållas i löneslaveriets bojor.
För Adorno finns det i den konstnärliga friheten, inte minst i den moderna musiken, en öppenhet mot tillvaron som kan bringa människorna frigörelse. När han återkommer till Frankfurt finner han de tyska studenternas öppna sinnen och frågvishet som en befrielse från amerikanernas barnsliga eskapism och näriga nyttotänk, delar av den tyska bildningskulturen har överlevt nazismens vansinne.
Genom att kombinera marxism och psykoanalys tolkar Adorno människans såriga relation till naturen. Hon är en del av den, men försöker samtidigt underkuva och bekämpa den genom teknologin som våldför sig på det levande. På så vis är hon i strid med själv, industrialismen leder till allt större död och lidande och hon har själv blivit en slav underordna sig dess byråkrati och kontroll. Hon blir på så vis en främling både för världen och sig själv. Vårt “jag”, “subjektet”, ställer sig utanför naturen och undertrycker sina livsimpulser genom tabun, normer och lagar.
Juden Adorno har en särskild idé om antisemitismens rötter. Enligt honom är den judiska kulturen mer förbunden med naturen eftersom dess utlovade fredsrike är på denna jord, inte ett evigt liv, en fjärran himmel eller en ny värld. Detta intresse för den materiella och kroppsliga världen återkommer också i av den judiska traditionen formade tänkare som Baruch Spinoza, Karl Marx eller för den delen Albert Einstein. Det är också denna brist på världsfrånvändhet som gör judarna till hotfulla främlingar i den kristna och muslimska världen som vänder blicken bort från jordiska historien och söker sanningen i den himmelska evigheten.
I dag kan vi se att Adorno har stora poänger, just den radikalt reflekterande och prövande kultur och konst som han efterfrågade trängs tillbaka när politiken från vänster till höger inte ser just den fria tanken som demokratins grundval.
Det är tydligt att Adorno, Foucault, Feyerabend och Sontag bär på en civilisationskritik som vi finner hos Jean-Jacques Rousseau och Nietzsche, en föreställning om att människan är fri och hel om hon är närmare sin ursprungliga och naturliga tillvaro, det impulsiva, djuriska och levande. Här finns också romantikens mer allmänna kritik mot upplysningens förnuftstro och mekaniska världssyn, den betraktar människan som “fallen” från naturen och att hon blir “frälst” om hon åter uppnår ett tillstånd där hon är en del av den.
De fyra präglas också av romantikens radikala individualism, var och ens strävan efter att finna sin sanning, liksom tron på att den fria konsten ska förlösa oss till ett sannare liv. På motsatt sida finner man bland Rousseaus och Kants en annan slags romantiker, som Edmund Burke och David Hume, eller senare tänkare som Feyerabends landsman Nobelpristagaren Friedrich von Hayek, vars konservatism lär att det goda livet i det lilla finns just i de traderade sederna och ärvda institutionerna, det är dessa som prövats under lång tid och utvecklats och förstärkts av erfarenheten. Eilenbergers kvartett är nyromantiska Prometeus-gestalter som söker efter förbjuden kunskap just i vansinnets avgrund, som jagar en föreställd frihet och gränslöshet som endast leder till tragedi och undergång. Man kan tänka att just den svenska skötsamhet och måttlighet Foucault blev så frustrerad av är vägen till en nykter frigörelse från alla tvångsmässiga impulser och asociala drifter han själv var besatt av.
Just denna aspekt utvecklar inte Eilenberger, men han ser hur de fyra tänkarnas arv förvanskas redan under deras liv, hur strävan mot frigörelse leder in i ett nytt irrationellt mörker av den nya vänsterns antisemitism (nu senast har den visat sitt fula tryne under Gazakriget) och den huvudlösa identitetspoliitken som låser människor i begränsande föreställningar om vilka de själva och andra är i stället för vad de faktiskt gör. Inte minst har verklighetens riktiga problem överskuggats av en besatthet av semantiska och metafysiska frågor, hur själva livsbetingelserna på jorden hotas av vårt sätt att leva eller hur vi fortsatt ständigt indoktrineras att tänka enligt bestämda hegemoniska mönster i stället för att fritt och öppet finna svaren och äntligen “träda ut ur vår självförvållade omyndighet”.
***
