Dumheten är definitivt inte Donald Trumps problem
Epitetet "dum" används av dem som inte kan tolerera andras intressen och som tror sig veta bättre.
Om få ärenden råder det lika stor enighet som om den amerikanske presidentens bristande intellektuella förmåga, i alla fall i de västeuropeiska medierna. ”Trump och hans regering är utan tvivel dumma”, meddelade den brittiska tidningen The Guardian (2 oktober 2025), ”de vet inte vad de gör”. ”Trump är dum, det kan inte längre betvivlas”, skrev den tyska tidningen Süddeutsche Zeitung (20 september), och fortsatte: ”Hans dumhet har varken en andra mening eller en dubbel botten, Trump menar vad han säger”. I Italien frågar sig tidningarna jämt om Trump verkligen är ”il pazzo” (”den galne”) som han verkar vara (Libero quotidiano, 19 oktober). Och i Sverige blev den ”maktgalne plutokraten” utnämnd till ”praktjönsen” (DN, 19 september), som helst borde bemötas med ”medlidsam tystnad” (SvD, 2 november). Om det bara gick.
”Om jag fick ett pund för varje gång jag läser att vi lever i dumhetens gyllene tid”, skriver den brittiske journalisten Stuart Jeffries i början av nyutkomna A Short History of Stupidity (Polity Press, 2025), skulle han vara ”lika rik som den apokalyptiska dumhetens fem ryttare”. De fem, en mer än den vanliga apokalypsens ryttare, alltså, är Donald Trump, Elon Musk, Vladimir Putin, Nigel Farage och Boris Johnson.
Författaren är engelsman, så klart. I andra länder skulle man ersätta de sista två kandidaterna med andra, inhemska ”clowns”. På mer än trehundra sidor berättar Stuart Jeffries sedan dumhetens idéhistoria. ”Bristen på omdömesförmåga är egentligen det som man kallar för dumhet”, menade till exempel Immanuel Kant för mer än tvåhundra sedan. Filosofen är en återkommande referens i boken. Men vad lär man sig av en sådan definition? Att det blir mörkt, när natten faller på?
Dumhet, så låter den allmänna definitionen, är ett beteende med vilket människan inte bara skadar andra människor, utan framför allt sig själv, eftersom hon kunde ha förutsett konsekvenserna av beteendet. Dumt är att handla mot det egna intresset. Dum är resenären som stannar på rulltrappans övre plattform och sätter ner väskan för att se vart hen skall fortsätta, medan många andra resenärer är på väg upp. Men så enkelt är det sällan: Ofta är det inte klart var de egna intressena ligger. De är diffusa eller motstridiga. Likaså kan de egna intressena bygga på antaganden som efteråt visar sig varit bristfälliga, eller till och med falska. Och alltför lätt kallas en annan människas intresse för dumt, enbart för att det inte går ihop med de egna avsikterna. Dock är den andra människan sällan så dum som man vill ha henne. Att inte se hennes uppsåt är blindhet. Att inte vilja se det är arrogans.
I den meningen är Stuart Jeffries bok både dum och arrogant. Han utgår ifrån den vitt spridda uppfattningen att Donald Trump och flera andra världspolitiker är dumma, för att sedan skriva en idéhistoria om dumheten, som går tillbaka till antiken, med särskilt vikt vid allehanda teorier om intelligens. Men de båda sidorna hänger inte ihop. De nämnda ”lunatics” är knappast dumma. Tvärtom: Under Vladimir Putins herravälde har Ryssland återigen blivit en stor europeisk makt, efter att landet i augusti 1998 faktiskt blev insolvent. Nigel Farage blir kanske Storbritanniens nästa premiärminister. De uppfyller inte kriterierna för dumhet. Måhända att de skadar (ofantligt många) andra. Men uppenbarligen skadar de inte sig själva.
Visst är det löjeväckande när Donald Trump träder fram till en mikrofon för att förklara att Puerto Rico är en ö, ”surrounded by water. Big water. Ocean water”. Men vad hjälper det att skratta? Han struntar i vedertagna seder, innefattande förnuftets konventioner, och han vet att han har råd med det. Han hittar sin förtjänst, med en sömngångares säkerhet, och den påstådda dumheten är definitivt inte hans problem. Tvärtom: han har för avsikt att stöta alla andra för pannan, de gamla allierade som de nya motståndarna, han vill ta ned och förödmjuka dem.
Tio procent tullar här och femtio procent där, trettio procent åt vänster och hundra procent vid olydnad — och så upp och ner och fram och tillbaka och uppehåll och undantag. Osäkerheten, som den amerikanske presidenten alstrar på det viset i resten av världen, har för Förenta staterna redan skapat en makttillväxt som aldrig förr. De flesta andra länder, framför allt de gamla allierade, har blivit tvungna att lyda, hur motsträviga de än är, och utan att kunna värja sig. Epitetet ”dum”, som blivit så vanligt, är bara en knuten näve, som viftas mot en tom himmel. Ingenstans verkar den förresten användas så ivrigt som i Kanada, i synnerhet i Québec.
Visserligen finns det otaliga ekonomer, som genast räknar ut att det kommer att bli de amerikanska konsumenterna som får bära kostnaderna för tullarna. Men för det första räknar Donald Trump med att han kan sätta så mycket tryck på världens mindre stater, att de kommer att betala inträdesavgifterna till den amerikanska marknaden själva. För det andra är syftet med tullarna inte så mycket ekonomiskt utan politiskt: världen skall kapitulera inför det amerikanska intresset att diktera den globala handelns villkor efter egna behov. Han kräver att Förenta staterna skall ha en absolut rätt till framgång, och så länge det finns den minsta ovisshet kring detta anspråk, kommer den radikala ombytligheten att bestå.
När många europeiska tidningar tror sig kunna identifiera dumheten i Donald Trumps mjuka attityd mot Ryssland — han gör sig till ”Putins nyttiga idiot”, enligt en mer eller mindre enig presskår i Europa — så betyder det framför allt att de inte vill se att Trump har ett annorlunda förhållande till Ryssland än det som den Europeiska unionen vill ha. Hans förmenta motsägelser vittnar inte om en brist på konsekvens eller logik, utan om hans likgiltighet gentemot framför allt Västeuropa: för honom utmanar Ryssland inte den amerikanska makten och därför behandlar Donald Trump sin ryska kollega med respekt. För européerna, med deras intresse att skapa en tredje stormakt i världen, ser det annorlunda ut. Tyskland, Frankrike, men också Finland och Sverige: de får stå ut med en svaghet som är deras, inte Donald Trumps.
”Adolf Hitler and Donald Trump are the leading virtuosos of higher stupitidy”, påstår Stuart Jeffries. Vad gäller Adolf Hitler vet man vart dumheten ledde. Vad gäller Donald Trump får man se, menar Jeffries, men utsikterna är inte goda. Dumhet, förstår man, är en absolut fördömelse, och även om Stuart Jeffries i början av boken lovar att göra ett åtminstone intellektuellt motstånd mot dumheten, så släpper han tanken på vägen, någonstans mellan Gustav Flauberts encyklopedi över den mänskliga dumheten — delvis publicerad som Lexikon över vedertagna åsikter på svenska — från skiftet mellan 1870 och 80-tal och David Graebers The Utopia of Rules (2015): ”I may have entertained you with my witlessness”, skriver han i slutet av boken. ”If so, you’re welcome”. Slutsatsen är inte bara kokett, den är en rak konsekvens av hans initiala förväxling av dumhet och motstridigt intresse. Det går inte att göra någonting åt dumheten, den är bara att beklaga, tycker han — och bjuder på den så vanliga, förment överlägsna insikten, att alla andra är dumma, medan man själv tillhör de få som vet.
***
