En fattig kommun med rika invånare – i Gällivare råder kaos

För mina barn har det varit ett märkligt resmål, detta att pulsa i snö och titta på saker som inte finns. In genom ett fönster i ett ödelagt flerfamiljshus – ”jularna här var underbara!”. Ut mot en markplätt – ”här var en jättefin svandamm!” Mot ett apokalyptiskt gångstråk – ”här låg världens bästa godisaffär!” De har blickat ut över dessa vakuum, nickat välvilligt och spelat med i mina försök till levandegörning. Men de kan aldrig få Malmberget. Det enda som fortplantas är ett irrande tomrum.

Pappa bestämde sig tidigt för att inte stanna i det gruvsamhälle han växt upp. Direkt efter studenten bar det av söderut och själv växte jag upp i Stockholm. Farmor och farfar är döda sedan snart tjugo år. Men regionen har alltid haft en magnetisk dragningskraft på mig, och jag har med jämna mellanrum tagit dit familjen för att supa in – ja, vad det nu går att supa in – av det som är kvar av Malmberget.

Vi var där senast i somras, denna gång med min pappa som inte varit där på sjutton år. Han har helt enkelt inte förmått sig att återvända till en spökstad: ”Nej, för fan!” Denna gång kom vi ändå så nära som till en utsiktspunkt. Vi såg konturerna av Malmberget med Allhelgonakyrkan, numera igenbommad, och gruvans enorma slukhål – två symboliska landmärken. Resans syfte var att introducera barnen för grannsamhället Gällivare, platsen som Malmbergsborna tvångsflyttats till när gruvans utbredning gjort det omöjligt att bo kvar.

Det blev en ögonöppnande trenättersresa. Redan vid bokningen förstod vi att nåt väsentligt förändrats. Hotellen, hutlösa! Vi hade kunnat bo två veckor i Stockholms innerstad för samma pris. Lösningen blev en privatuthyrd stuga tjugo minuters biltur från centrum, ensligt belägen i myggrika marker. Nästa chock kom under utflyktsmålen: hembygdsområdet med sitt mysiga café, restaurangen vid älven, och så vidare. Överallt samma dörrlappar: ”Stängt på grund av personalbrist”. Lika uppgivet gapade den stora byggropen i Gällivare centrum. ”Multiaktivitetshuset”, som ska rymma flera centrala samhällsfunktioner, blir visst aldrig klart.

Samtidigt tog vi intryck av de rika Gällivareborna, exempelvis av barnen som parkerade sina elsparkcyklar och gled in på restaurangerna, beställde stora sushitallrikar och finburgare utan att snegla på priserna – ”fram med kortet bara!” Runt centrum bländades vi av nybyggen; villor och rader av flerfamiljshus. Kontrasten mellan personalbristen och den trista centrumgropen å ena sidan, och de höga boendekostnaderna och den storskaliga nyproduktionen å den andra, gav ett minst sagt schizofrent intryck. Gällivare hade på samma gång blivit fattigare och rikare sen vi var här sist.

När jag kort därefter, av en vän som känner till mitt intresse, fick höra talas om Tina Thunanders reportagebok ”Ditflyttarna” föll alla dessa motsägelsefulla intryck på plats. Thunander, tidigare SVT-journalist och rosad författare till flera reportageböcker, bestämde sig som pensionär för att utforska det som på byråkratspråk kommit att kallas ”samhällsomvandlingen”. Begreppet indikerar frejdig optimism, men rymmer i själva verket mycket som skaver. På kort tid har gruvsamhället gått igenom ett paradigmskifte. 2012 stod det klart att hela Malmberget måste rivas till följd av gruvans expansion. Därefter att Gällivare ger sig in i den globala kapplöpning då gruvindustrin ska sluta använda kol och koks. Efter Northvolts konkurs står hoppet om denna gröna revolution till LKAB och den fossilfria järnmalmsproduktionen. Arbetskraft måste tas i anspråk och de som arbetar måste bo någonstans. Samtidigt måste staden hinna i kapp sig själv när två samhällen slagits ihop utan en ordentlig översiktsplan eller tillräcklig statlig stöttning. Kort sagt: i Gällivare råder kaos.

En samhällsskildring av den här typen hade inte haft samma dignitet om författaren gjort ett ”vanligt” reportage, det vill säga med ett klassiskt utifrånperspektiv. Genom att bosätta sig på platsen ett helt år och jobba där som lärare, har hon vidgat perspektivet – hon är inte bara journalist utan även Gällivarebo. Genom en mosaik av egna upplevelser och andras berättelser växer bilden fram av en fattig kommun med rika invånare.

En problematisk yrkesgrupp som uppstått ur dessa förändringars tidevarv är ”fly in fly out”-arna, det vill säga jobbpendlarna. Sammantaget urholkar de samhället eftersom de saknar drivkraft att delta i det. Men vad värre är; skatten betalas till hemkommunerna. En gissning är att Gällivare kommun går miste om uppemot 80 miljoner kronor om året. Och i en situation som redan är ur led är det lätt att sko sig. Gällivare visar sig vara landets mest lönsamma kommun för privatuthyrare, dock förstår Thunander genom sina många intervjuer att det är ”lite si och så” med skattandet.

Den stora författargärningen består i skildringen av stormens hjärta. Personalbristen på kommunala Hedskolan blir till en farligt svajande konstruktion som allra mest drabbar barnen. Knivskarp är analysen om alltings grundorsak; en cocktail av olyckliga omständigheter. Stökiga skolor på andra håll i landet brukar förklaras med socioekonomiska faktorer, men i Gällivare finns varken utanförskapsområden eller nån fattigdom att tala om. Det som saknas är kontinuitet; fler lärare som stannar. Och det som behöver adderas är studiemotivation. I gruvan krävs ingen utbildning, och lönen kan ingen matcha – vad blir då moroten? I Thunanders intervjuer med kommunpolitiker uttrycks inte sällan ren förtvivlan. Och ansvarsutkrävandet är snårigt. Thunander försöker vid upprepade tillfällen, och förgäves, intervjua LKAB:s styrelseordförande Anders Borg.

”Ditflyttarna” är ett högst angeläget reportage om ett skenande gruvsamhälle långt från Sveriges centrala styrning. För läsaren är det tydligt att Gällivare, Sveriges Klondike, är underbevakat. Tina Thunander har visat vägen, men det är uppenbart att det finns mer att gräva upp.

***

Läs även: Judehatet i Sverige tog bara en kort paus

Läs även: Oden – den dunkle guden