En realistisk och ultrapoetisk rymdresa
Livet i rymden bortom science fiction-fantasierna. Med diskbänksrealism och magisk poesi skildrar Samantha Harvey astronauternas tillvaro.
Vi är vana vid att berättelser om rymden och resor ut i rymden är smått fantastiska, överdrivna och till största delen fiktiva fantasier som kanske inte har så mycket med verkligheten att göra. Science fiction helt enkelt. Men när den brittiska författaren Samantha Harvey på 140 täta, poetiska sidor tar sig an sexton omloppsbanor som fyra astronauter (från USA, Japan, Storbritannien och Italien) och två ryska kosmonauter genomlever på en rymdstation känns det snarare som ren diskbänksrealism.
Detaljerat, minutiöst och med största vardagliga precision (Samantha Harvey tackar rymdorganisationerna NASA och ESA för ”den stora mängden tillgängliggjord information” i bokens slutord) beskrivs denna rymdstation och dess vardag.
I de sjutton sammanlänkande modulerna tränar exempelvis besättningen sina muskler för att förhindra att de förtvinar på grund av viktlöshet. Beskrivningar av tråkiga måltider med mat ur engångsförpackningar varvas med redogörelser för hur astronauterna tar hand om förbrukat toalettpapper. De kemiska och biologiska experiment som pågår på rymdstationen redovisas på en prosa som inte ger utrymme för vilda science fiction-fanstasier. Besättningen kontaktas ideligen från jordens raketbaser och meteorologiska institut för rapporter om stormar och andra väderfenomen som är synliga från rymden.
Låter det torrt och vetenskapligt? På sätt och vis är det just det. Samantha Harvey sa själv, när hon tog emot det prestigefyllda Booker Prize 2024 för romanen, att hon ville skriva realistiskt om rymdresor. Nu är det visserligen svårt att veta, jag har aldrig varit ombord på en rymdstation, men det känns verkligen som att hon gjort precis det.
Omloppsbanor
Samantha Harvey
Översättning: Eva Åsefeldt
Modernista
Men det som är så fascinerande med Omloppsbanor (följsamt översatt från engelskan av Eva Åsefeldt) är hur Samantha Harvey lyckas ge dessa vardagar i rymden en poetisk glans. För det handlar inte bara om toalettpapper och styrketräning. När astronauterna blickar ner mot jorden skildras det där blå klotet som vi alla lever på i all sin majestätiska prakt. Sandstormar i Sahara, en soluppgång över Stilla Havet, skymningen över en bergskedja – när Samantha Harvey beskriver det blir hennes realistiska prosa glödande poetisk, vilket kan låta som en motsättning. Men det är faktisk exakt så denna text fungerar: den vibrerar mellan det mest vardagliga och det mest storslagna med jorden. Att bara beskriva den är som att besjunga det oerhört magiska med att vi faktiskt lever på en planet som susar fram i en kall, mörk och ogästvänlig rymd.
Dessutom skildrar hon effektivt att även astronauter är människor. De behöver inte bara äta och gå på toaletten. De drömmer, längtar och sörjer. Japanska astronauten Chie nås av budet att hennes mamma gått bort och sörjer att hon inte kommer att hinna tillbaka till jorden innan begravningen. Andra astronauter längtar hem till vänner, barn, fruar och äkta män – eller bara till en miljö där det inte krävs skyddsdräkter för att kunna gå en promenad: ”Jorden är en mor som väntar på att hennes barn ska komma hem, fulla av historier och hänryckning och längtan”.
Och när de återvänder kommer de inte riktigt vara samma personer som de var när de sköts upp i rymden, eftersom de nu har ”ögonen fulla av syner som inte enkelt låter sig beskrivas”. Ändå lyckas Samantha Harvey på sparsmakad, realistisk med ultrapoetisk prosa skildra just det som verkar så svårt att beskriva: varför jorden är fullständigt magisk. Det hade inte varit lika effektivt med en berättelse från jordens yta, snarare är det avståndet, rymdperspektivet, som får jorden att framträda med sån poetisk glans.
***
