Hon våldtogs av över 50 män – men vägrade låta sig krossas

Att ondskan finns mitt ibland oss är en banalitet att påpeka men oftast gömmer den sig ändå hos kufar och existenser som sedan länge valt, eller hamnat i, ett slags absolut ensamhet innan den briserar med full kraft. Både Anders Behring Breivik och Rickard Andersson är levande bevis för detta, den förre med sina ideologiska motiv, den andre synbarligen utan sådana. Men det finns också en annan typ av ondska där ”bödeln” är så djupt integrerad i samhället att det är näst intill obegripligt att den kunnat pågå så länge innan det hela briserar.

Historien om fransyskan Gisèle Pelicot handlar om detta, om en helt vanlig fransyska ur lägre medelklassen som under en tioårsperiod utsätts för ett sexuellt våld man inte vill tro ska vara möjligt. Det handlade om hundratals våldtäkter begångna av helt ”vanliga” franska män ur alla åldrar, våldtäkter utförda när hon varit djupt drogad och allt noga planerat av hennes man, Dominique Pelicot, som under tio års tid ”regisserade” orgierna, de flesta begångna i deras hus i den lilla staden Mazan i departementet Vaucluse i sydöstra Frankrike.

I boken Et la joie de vivre berättar Gisèle Pelicot sitt livs historia, men inte bara den. Hon berättar också sin makes, den under många år så djupt älskade elektrikern som, till skillnad från henne själv, ofta hamnade i arbetslöshet och ekonomiska problem. Problem som de dock, inte sällan tack vare henne, tog sig ur.

De träffades när de var unga, och eftersom maken kom från en familj där fadern var våldsbenägen och djupt auktoritär, blev Gisèle hans räddning. Deras kärlekshistoria är vacker, i långa stycken. De lever ett enkelt men lyckligt medelklassliv, får tre barn, har många vänner oavsett var de bor, i Paris eller i sydöstra Frankrike. I 40 år lever de detta oklanderliga liv och hon ser fram emot att gå i pension och leva resten av sina dagar med mannen i hennes liv.

Tills den dagen i Mazan då en polis av en slump tar Dominique Pelicot på bar gärning när han filmar under kjolen på några kvinnor i en affär. Det blir startskottet för en av de största polisutredningarna i modern fransk historia, och en rättsaffär som kom att få globalt genomslag – ty i mobilen hittas hundratals filmer på våldtäkter begångna mot hans fru av över 50 män.

Det är så klart omöjligt att föreställa sig den chock Gisèle Pelicot, numera Guillou (hennes namn innan hon gifte sig), genomgick när hon konfronterades med de chockerande uppgifterna. Maken häktas direkt, så honom kommer hon inte att träffa förrän i rätten något år senare.

Det är som att hennes hjärna först går i baklås, och när deras vuxna barn får reda på det hela är det en hel familj som går sönder samtidigt. Deras dotter löper amok i huset och slår sönder allt hon ser som visar bilden av den lyckliga familj de varit: foton, tavlor, prydnadssaker. På ett ögonblick förvandlas barnens så älskade pappa till bödel och monster. Men mitt i detta kaos försöker Gisèle ändå rädda vad som räddas kan av det som en gång var familjelycka för henne.

Mitt i stormen står hon där och vägrar låta sig krossas, vägrar gå under, trots att många nog hade gjort det. I stället påbörjar hon en mental överlevnadskamp samtidigt som dottern tas om hand av psykiatrin. Hon försöker lösa en ekvation som för många säkert skulle vara omöjlig: att få ihop bilden av en ömsint och rolig pappa och make som hon haft så många lyckliga år med, med bilden av ett sexuellt monster av sällan skådat slag.

Et la joie de vivre är en av de mest omskakande böcker som jag läst och skälet är inte bara de vidrigheter som avslöjas – att så många ”vanliga” män kan begå sådana vidrigheter tillsammans under så lång tid och ändå låtsas som ingenting – utan också vilken styrka en människa, i det här fallet Gisèle Pelicot, kan besitta.

När allt rasar omkring henne, mannen sitter där i häktet i Avignon och deras barn krisar på olika vis, flyr hon fältet till en ö utanför La Rochelle och börjar förbereda sig för rättegången. För första gången i sitt liv är hon helt ensam, men hämtar kraft ur den kärlek hon hann se mellan sina egna föräldrar innan modern gick bort.

Det är den tron på kärleken som får henne att överleva och när det är dags för rättegången i Avignon har hon kommit fram till att hon inte vill ha den så som det rekommenderas henne – inför lyckta dörrar. Tvärtom. Hon vill ha den öppen för alla. Skammen hon själv känt inför det inträffade ska hamna där den hör hemma: hos förövarna. Det är ett av de starkaste ögonblicken i boken, när de 50 männen i salen och deras advokater får reda på detta, hur deras vrede exploderar mot henne.

Det är vackert. Det är starkt. Det är modigt. En knuten näve i solar plexus på det avskum som förnedrat henne så. Och sedan sitter hon där, i fyra månader, och får se sig själv våldtas gång på gång på de filmer som exponeras i rättssalen tillsammans med de män som genomförde grymheterna, varav många, via sina advokater, försöker saluföra bilden av att hon egentligen var med på det. Något som ingen kan tro på eftersom de ruggiga filmerna bevisar motsatsen.

Den ende som tar på sig fullt ansvar för det hela är Dominique Pelicot, hennes numera före detta make. När några av de åtalade försöker slingra sig från sitt ansvar vittnar han till hennes fördel och säger att de visste vad de gjorde.

Hennes värdiga framträdande i rätten och det faktum att hon aldrig bryter ihop förvandlar henne till en hjältinna, och varje dag när hon går in i rättssalen kantas trottoarerna utanför tingsrätten i Avignon av hundratals kvinnor som applåderar och sjunger för henne. Det räddar henne, säger hon, det stödet, trots att hon inte ser sig som någon feministisk ikon, vare sig det eller ett offer. Allt hon vill är att få se förövarna hamna bakom lås och bom, gå vidare i sitt liv och – trots allt hon gått igenom – fortsätta tro på kärleken.

***

Läs även: En frihetens lägereld lyser i bokbålens mörker

Läs även: Henri Cartier-Bressons bilder ger fortfarande hopp om Europa