Medelsvensson är för det mesta en östgötsk bonde

För knappt tio år sedan hade jag det stora nöjet att få intervjua den då nydisputerade historikern Carl Mikael Carlsson. Hans avhandling om “de märkvärdiga bönderna i Västerås” är en studie om hur Sverige förändrades när det gamla ståndssamhället upplöstes. Tidens individualism, liberalism och växande jordbrukssektor gjorde att gränsen mellan bönder och herremän i praktiken suddades ut.

I sin nya bok Medelsvensson under 700 år fortsätter Carl Mikael Wærn-Carlsson på samma underfundiga vis att skriva socialhistoria. Genom statistik och studier har han i nio nedslag under 700 år porträtterat den genomsnittlige svensken genom historien.

På ytan förändras inte mycket. Den demografiska tyngdpunkten, dit flest svenskar har kortast resväg, rör sig över Östgötaslätten, mellan Finspång och Kolmårdsskogen via Roxen till Motala och Vadstena, med någon enskild uppstickare till Hallsberg i Närke. Det är först under de senaste 70 åren som medelsvensken ägnat sig åt något annat än jordbruk eller soldatliv.

I Wærn-Carlsson historieskrivning blir det tydligt hur mycket gott kristendomen tillfört Sverige. Så sent som i mitten av 1300-talet lider landet fortfarande av sviterna av en misogyn hednisk kultur. Männen är fler och skälet till det är att kvinnorna lever utsatt och farligt, att ta livet av oönskade flickebarn är inte ovanligt.

Men mycket blir bättre, kyrkan har fått svenskarna att upptäcka både individen och tvåsamheten. Eftersom var och ens handlingar påverkar dem genom evigheten, i himmel eller helvete, är ingen försumbar på samma sätt som tidigare. Kvinnan och mannen lever på och av sitt jordbruk, de arbetar nära och tillsammans. Barnen leker länge och fritt, först i tioårsåldern börjar de hjälpa till med enklare sysslor, men redan i 12–14-årsåldern gifter de sig.

Wærn-Carlsson konstaterar att den svenska kärnfamiljen etablerades redan under medeltiden, historien om storhushållet eller “den utökade familjen” tycks överdriven. De allra flesta svenska par har levt på sitt eget arbete utan anställt gårdsfolk. Från gården reser man inte mer än ett par mil, men det sker när saker och ting ska avgöras på tinget eller när helgonplatser ska besökas.

Över sig har bönderna två samhällsskikt att försörja enligt treståndssystemets principer. “Bedjarna”, prästerna i kyrkan och munkarna och nunnorna i klostren samt “krigarna”, riddarna och herremännen i borgarna. Wærn-Carlsson konstaterar att någon absolut äganderätt aldrig funnits i Sverige, utan endast en slags begränsad och strikt reglerad förfoganderätt över sådant som jord och skog. Kyrkan, frälset och kronan har alltid tagit sin del av kakan.

Språkligt sett ligger svenskan nära danskan, men också tyskan, vilket också förstärks genom handeln med Hansan. Städerna börjar växa så sakteliga och snart etableras köpmännen, borgarna, som ett fjärde stånd.

Pesten, som mer än halverar svenskarna, och reformationen är två stora förändringar. Med färre människor blir gårdarna större och betesdjuren vanligare. När intresset för helgon och helgdagar avtar och prästerna manar på blir svenskarna mer produktiva och lägger också mer odlingsbar mark under sig. Genom katekesundervisningen lär de sig snart att läsa och får en mer personlig relation till Gud samtidigt som kyrkan i allt högre grad blir en socialt samlande kraft. Prästerna blir fler och kan, eftersom de nu får bilda familj, reproducera en egen stabil kast på samma sätt som adeln.

Redan under stormaktstiden börjar gårdarna bli mer specialiserade och mindre självförsörjande, handel och import blir viktig. Kvinnorna blir nu och kommer länge att vara fler än männen, dessa stupar i ett stort antal i de krig som riket utkämpar.

Även om mannen efterhand blir “husbonde”, arbetsledare och chef på gården visar Wærn-Carlsson hur förhållandevis jämställt och jämlikt svenskarna har levt. Männens makt är inte sällan mer formell än reell. Kvinnorna är sedan medeltiden väl representerade både i ägande och politik. Först i och med industrialismen och urbaniseringen blir kvinnans domän hemmet medan mannen går till fabriken eller kontoret. Nu bryts den arbetsgemenskap som tidigare präglats av relationen upp och det är kortsiktigt sett inte till gagn för kvinnan.

I modern tid är kvinnan länge hemmafru. När vi når 1960-talet sköter genomsnittshustrun lägenheten hemma i Linköping medan maken arbetar på SAAB. I våra dagar är både kvinnan och mannen yrkesarbetande, hon som undersköterska och han som säljare. De bor i en 70-talsvilla och har också råd med ett fritidshus. Tämligen sekulariserade döper de ändå sina barn, men firar också nya “hedniska” högtider som halloween. Framför allt dricker vi otroligt mycket mer vin och öl än vad svenskarna gjort på länge, det stora projektet att få den länge så försupne svensken att nyktra till känns nu fjärran.

Wærn-Carlsson spanar också mot framtiden. Sedan 2015 är männen genom invandringen återigen fler och så verkar det förbli, åtminstone fram till 2050. Då är den genomsnittlige mannen mjukvaruutvecklare och sambon eller hustrun jobbar likt sin mamma inom vården. De bor i den nya storstadsregionen “Köping” i Östergötland när Linköping och Norrköping slutligen vuxit ihop. Trots ambitioner om en klimatneutral ekonomi kan Wærn-Carlsson inte se att våra utsläpp kommer att minska. I framtiden är vi mer bilburna än tidigare, vi flyger mer och vi jobbar mindre. Tyskan har sedan länge slutat prägla svenskan som alltmer påminner om engelskan.

Den stora förtjänsten med Wærn-Carlssons bok är att vi får mer än konturer av svensken och hur dennes liv och utveckling faktiskt hänger samman från medeltiden och framåt. Det blir ett intressant perspektiv i dagens livliga debatt om kultur och värderingar. Livsmönster, samlevnadsformer och normer växer och utvecklas över tid. Dessa är värda att bevara och utveckla för kommande generationer. Jämlikheten och jämställdheten, fliten och kunskapen, vissheten om den enskilda individens egenart och egenvärde, och inte minst familjen.

***

Läs även: Odödlig amerikansk sångskatt får svenskt liv

Läs även: När arbetarklassen blev sverigedemokrater