Ständigt denne Strindberg 

Ständigt denne Strindberg. I oktober sätts Fadren upp på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm och under våren spelades här Pelikanen, Fröken Julie och En dåres försvarstal. Malmö Stadsteater gav förra våren Ett drömspel samtidigt som Strindbergs målning Oväder i skärgården visades på Louisiana på andra sidan sundet. Numera är han också officiellt kanoniserad.

Någonstans i Sverige och ute i världen är någon alltid i färd med att spela en pjäs av Strindberg. Den amerikanske litteraturhistorikern Harold Bloom har hävdat att svensken, likt sin “förhatlige” norske rival Henrik Ibsen, kommer att leva vidare på scenerna. Inte minst indirekt, enligt Bloom ser vi ständigt pastischer på Strindbergs dramatik, allra helst i filmer och tv-serier. Han lämpar sig väl för skärmen.

Det är lika mycket bredden som djupet som alltjämt gör Strindberg populär och angelägen. I den nya antologin Fantasi och frihet samlas ett urval texter som visar just vidden av författarskapet. Strindberg tog sig an den digra uppgiften att kring förra sekelskiftet skriva fram ett helt nytt sätt att förstå människan och samhället i en brytningstid med något nytt i sitt sköte, den så kallade moderniteten under förlossning.

Ann Heberlein skriver i sin inledning till boken att Strindberg gjorde detta på ett ytterst modernt vis. Hans “autofiktion”, den raka uppriktigheten om sitt eget liv, känner vi igen hos senare “manliga genier” som Ingmar Bergman, Ulf Lundell, Lars Norén och Karl Ove Knausgård. På så vis undersöker han kritiskt hur traditionella samlevnadsformer som familjen och äktenskapen står pall tidens stormar. I Tjänstekvinnans son, Giftas, En dåres försvarstal, Dödsdansen och Fröken Julie prövas relationen mellan barn och föräldrar och könets dialektik mellan kvinnan och mannen.

Det lilla barnets skräckfyllda neuroser inför den lynniga föräldramakten, liksom makarnas oförsonlighet, återkommer hos Bergman och Norén som en svensk besatthet. Strindberg skriver också om borgerliga samhällets fetish pengar, likt Ibsen intresserar sig den skuldsatte och slösaktige skalden för hur jakten mammon korrumperar både förhållanden och själsliv.

Heberlein spårar filosofen Jean-Jacques Rousseaus inflytande över Strindberg. På samma sätt sökte denne sanningen om människan genom att självutlämnande berätta om sig själv i sina Självbekännelser. Rousseaus förkärlek för det primitiva, ett föreställt oförställt urtillstånd där människan lever fri och jämlikt återfinns hos Strindberg. Civilisationen och kulturens fernissa och bländverk döljer något mer sant och mänsklighetens bojor utgörs av tvånget att jämföra sig och att tävla, att hävda sig och att kuva.

Strindbergs vänstersinne är inte marxistiskt. Även om han stundom flörtade med den svenska arbetarrörelsen, tycks hans mest varit rädd för att dess jämlikhetssträvan skulle leda till ett nytt förtryck. Det är Rousseau och dennes efterföljares agrarsocialistiska och anarkistiska utopier som lockar, vägen till det goda och lyckliga livet är för den utpräglade “stadsråttan” Strindberg att vara bland den naturliga aristokratin av odalmän i den svenska landsbygdsidyllen.

I sitt förord till antologin nämner Björn Hasselgren Hemsöborna (1887), som tyvärr inte finns representerad i samlingen. Den högfärdige fastlänningen Johannes Edvard Carlsson kommer till skärgårdsön Hemsö för att få fart på lantbruket med ekonomiskt sinne och moderna metoder. Där ute är han en ny slags människa, en person som med nya kunskaper och tveksam moral far fram över ön.

Carlsson är Strindbergs svar på Friedrich Nietzsches “övermänniska”, en person som utan hänsyn till givna normer skapar sin egen bild av verkligheten, sina egna värden och regler. Det slutar förstås med en tragedi och det finns något Prometiuslikt med Carlsson, han är någon som i hybris sträcker sig mot den ljusa skyn bara för att falla handlöst ner i avgrundens mörker. Här skönjer vi Nietzsches insikt om världens och människans tragiska natur, hur det vilda inte låter sig bemästras av förnuftets kyla för evigt.

Strindberg är på intet sätt en romantiker, men som Heberlein påpekar är Strindberg urtypen av det romantiska geniet, en radikal individualist som med en alldeles egen syn på tillvaron förmedlar sanningen om den.

Den svärmiska romantiken kommer sent till Sverige, årtionden efter resten av Europa. Har tar den sig gestalt som nationalistisk idealism där Erik Gustaf Geijer diktar vår historia, Per Daniel Amadeus Atterbom vårt inre och Christopher Jacob Boström vår samhällssyn. Denna överbyggnad kom snart att skaka genom den snabba industrialiseringen och marknadsliberaliseringen som det nya borgerliga samhället medför.

Det är denna levande relik som Strindberg gör upp med i sin satir, framför allt i debutromanen Röda rummet som introducerar naturalismen i den svenska litteraturen. Författarens alter ego, den unge socialisten Arvid Falk, vandrar runt i sin samtids Stockholm och synar cyniskt en verklighetsfrånvänd samhällsmodell och maktfullkomlig byråkrati som överlevt sig själv.

Det gör den ordrike Strindberg med ett flöde av detaljrika beskrivningar. Den franske föregångaren Émile Zola skrev med vetenskapen som förebild en sann och oförställd helhetsbild av världen, ett sätt att ta ner litteraturen från dess himmelska höjder och göra den relevant för människan igen. Ett liknande företag ger sig Strindberg in i, men de realistiska ramarna för hans verklighetsbeskrivning kommer snart att sprängas.

Den måhända mest spännande perioden i Strindbergs författarskap är när han med fantasins hjälp vidgar vår verklighetsförståelse. Om den kristna tron och den gamla västerländska metafysiken inte kunde ge svar på framtidens frågor behövde en ny totalbild författas. Hasselgren påminner om vad Lars Gustafsson skrivit om Strindbergs förgrenade intresse av det vetenskapliga och ockulta, ett försök att i ett fullständigt konstnärskap binda samman det kroppsliga och andliga i ett levande system. Inte bara skrift utan också i målningarna.

Gustafsson konstaterar att det kulturellt efterblivna Sverige hade svårt att förstå Strindberg. Här betraktades geniet som vansinnig, när han i själva verket är lika mycket i framkant som de intellektuella i de stora nationerna. Inspirerad av vår egen stora mystiker Emmanuel Swedenborg, så väl naturvetenskapsman som andeskådare, försöker han skapa ett sätt att se tillvaron som ger mening åt den moderna människan.

Och det är synd om henne. I Inferno (1897) och Ett drömspel (1902) använder Strindberg sitt nya bildspråk för att måla sitt eget och andras liv som ett veritabelt helvete. Samtidigt banade han väg för expressionismens (att ge uttryck för den inre världen) och den vidare modernismens projekt, att finna en existentiell frihet i en värld av politiskt förtryck, förfrämligande, automatisering, föråldrade könsroller och sexualneuroser.

***

Läs även: När arbetarklassen blev Sverigedemokrater

Läs även: Så genomförs ett folkmord i praktiken