Vänstern är faderlös utan USA
Martin Gelin är besatt av att Amerika förlorar den mjuka makten, men missar kulturens egen rörelse från britpop och nattklubbar till hudvård och kattcaféer.
Den tyranniska fadern försvinner äntligen, då uppstår ett skräckinjagande tomrum. Vem är det nu som bestämmer – det kan ju vara vem som helst?!
Mjuk makt – Martin Gelin
Volante
Ungefär så kan vänsterns relation till USA sammanfattas. För inte så många år sedan var de imperialistiska staterna den självklara fienden, deras inblandning såväl populärkultur som alla världskonflikter var problemet över alla andra. Nu, när Trump deklarerat Amerika först och stängt ner både möjligheten för “forever wars” och dyra biståndsorganisationer, står världen faderslös och förvirrad.
Martin Gelins bok Mjuk makt är såld till tjugo länder och är en genomgång av nationernas spel bortom bomber och kanoner – den makt som kommer av kulturellt inflytande och allmän opinion.
I vår globala kultur kan denna makt växla fort. På några månader gick det ukrainska försvaret mot Ryssland från att vara ett intresse för möpar och nazister, till att vartenda europeiskt barn lade pärlplattor med den ukrainska flaggan och paret Zelensky var på omslaget av amerikanska Vogue. Gelin beskriver hur den enorma mjuka makt Ukraina fick efter Rysslands invasion var förutsättningen för den hårda – vapnen och sanktionerna.
Ett annat lyckat exempel är det sydkoreanska, där den koreanska staten subventionerat de internationella översättningarna av Nobelpristagaren Han Kang, trots att litteraturen är oerhört kritisk mot det egna landet. Den mjuka makten ger utan tvekan en ny dimension till det i debatten oftast stendöda ämnet kulturpolitik.
Gelins stora besatthet, och bekymmer, är dock faderslösheten, det han beskriver som den amerikanska frånvaron. Om USA lämnar den internationella scenen finns det förstås risk att någon annan stormakt axlar den mjuka maktens mantel. Gelin nämner hur till exempel Kina med hjälp av AI sprider förhärligande innehåll om sig i sociala medier och hur gulfländerna vill vinna västs vilsna hjärtan med sportevenemang och dyra stränder.
Gelin menar att väst borde anamma icke-demokratiernas inställning till kulturen som vapen, lägga riktiga resurser på att bli mer poppis. Är det verkligen så det fungerar, undrar jag. Vem brukar ha högst status: den man vill vara med gratis, eller de som försöker köpa ens umgänge?
Vad är det som får alla tonårsflickor att vilja åka till Seoul nu – såsom de ville åka till New York på 00-talet och London innan det – är det dyra internationella påverkansoperationer? Nej, snarare kulturens slumpmässiga rörelser, det märkliga faktum att ungdomens uppmärksamheten skiftat från britpop till hudvård, från klubbkultur till kattcafé.
“Kina” är, trots alla investeringar i mjuk makt, fortfarande ett skällsord. Förknippat inte bara med omänsklig politik, för oss moraliskt specialintresserade, utan även med de mer folkliga bekymren som varor som går sönder och oärliga företag, smog och gift, virus och snusk, av den osexiga sorten. Jag är mer bekymrad över det militära och det materiella – Kinas enorma uppköp av mark, hamnar och annan global infrastruktur – än jag är över risken att bli kär i en kinesisk filmstjärna.
Och USA, då? Utan tvekan har pappa en kris, och vad är mer obehagligt än när en förälder bestämmer sig för förändring. Likväl kan amerikanerna knappast ses som frånvarande i varken medier, kultur eller internationella konflikter och utfallet av Trumps oortodoxa extremnärvaro i dem allihop är för tidigt att utvärdera. Svagheten i Martin Gelins bok ligger här, i den egna övertygelsen om att USA:s oundvikliga omdaning är på alla sätt en nedgång.
***
