Därför avskyr krigsreportrar frågan ”Varför?”

För elva år sedan följde jag svenska och afghanska soldater ut på patrull i ett öde bergslandskap. Talibanerna låg i bakhåll, vi tog vår tillflykt till en liten kulle och en lång eldstrid utkämpades. Det var hemskt och väldigt nära. Kulorna ven bokstavligen över huvudet på mig. När mörkret föll var vi nästan omringade. I sista stund anlände flygunderstöd och efter att planet släppt en bomb på talibanerna kunde vi återvända till det lilla huset som var soldaternas bas. Så snart vi kom dit anföll en annan grupp talibaner. Skott och spårljus skar genom mörkret. Luften fylldes av krutrök. Apache-helikoptrar anlände och lyckades driva tillbaka attacken. Alla överlevde och ingen blev allvarligt skadad.

Morgonen efter ringde en reporter från radioprogrammet Medierna och frågade varför jag följde de svenska soldaterna. Jag satt i solskenet på en trapp och blev allt dystrare. Jag hade en exklusiv story som avslöjade de svenska soldaternas brutala verklighet på marken. En händelse som inte skulle bli känd om jag inte berättade om den. Ändå tvingades jag förklara och försvara beslutet att rapportera om den svenska militära insatsen i Afghanistan. 

Varför gör du det? Varför stannar du kvar? Krigsreportrar avskyr dessa frågor eftersom svaren är så självklara.

”Det är i grunden en väldigt konstig fråga. Det är ju vårt jobb och nu mer än någonsin är det viktigt att vara här”, säger krigskorrespondenten Magda Gad på twitter. Hon har bott i Afghanistan de senaste tre åren, och rapporterat från både konflikter och katastrofer i olika länder. Hon var den enda svenska reportern som stannade kvar i Kabul när talibanerna tog över.

Varför skulle hon inte fortsätta att rapportera från Afghanistan efter det?

En journalists uppgift är att ta reda på fakta och beskriva verkligheten. Krigsrapportering är svårt och krångligt, samtidigt är det ett område på vilket det faktiskt går att göra skillnad och nytta. Orden får betydelse eftersom de påverkar och får människor att förstå. Sverige har dessutom gett 14 miljarder i bistånd till Afghanistan. Fem svenska soldater har dödats där och tolv har skadats svårt. En mängd afghanska flyktingar har tagit sig till Sverige, vilket i sin tur påverkar samhället i stort. Det borde med andra ord vara uppenbart att det behövs journalister på plats som tar reda på vad som händer. 

Att fråga Magda Gad varför hon inte packar ihop och åker hem är därför lika obegripligt som att klampa in på planen under ett VM-slutspel och fråga en stjärnspelare varför han inte avbryter och återgår till att spela i division 1.

Ändå tar sig människor rätten att göra just detta.

Okej, det är vanligtvis inte av illvilja, utan av omsorg och nyfikenhet, som varför-frågan ställs. Den som föreställer sig att krig är ständiga explosioner och döda kroppar överallt har svårt att förstå de bakomliggande drivkrafterna hos en person som frivilligt väljer en sådan tillvaro. Sanningen om krigsbevakning är dock snarare en tillvaro som består av sunkiga rum, ständig väntan, leda och problem med uppkopplingar och myndigheter.

Samt att emellanåt hamna i strid eller attacker.

Men i frågeställningen kan man också ana en underström av irritation över avvikaren. Varför stannar hon kvar i en krigszon när hon kan vara hemma i trygga Sverige, titta på tv-programmet Idol och intressera sig för heminredning – som alla andra? Det måste ju helt enkelt vara något fel på den som frivilligt utsätter sig för livsfara. (Såvida det inte handlar om meningslösa aktiviteter som bergsklättring eller bungy jump förstås.)

Klyftan mellan verkligheten i kriget, som reportern upplever den, och hur allt uppfattas därhemma kan växa sig avgrundsdjup. Redaktörer sitter hemma i tryggheten och ställer inte sällan orealistiska krav. Läsare blir rasande över att den verklighet som presenteras av reportern skiljer sig från den sanning som de suttit och tänkt ihop hemma i soffan. Och måltavlan, den som alla projicerar sin vrede, sina idéer och förväntningar på, är krigsreportern som bara vill göra sitt jobb så bra som möjligt. 

Det är ett klassiskt döda-budbäraren-fenomen. Lika vanligt hemma i Sverige när journalister eller opinionsbildare stör konsensus med obehagliga fakta om att integrationen misslyckats eller att polisen inte kan hantera den växande brottsligheten. 

Ändå är det anmärkningsvärt att i världens mest individualistiska och självförverkligande land så betraktas krigsrapportering som någon form av självskadebeteende och inte ett yrke. Det hänger kanske ihop med att Sverige har haft fred i över 200 år. När William Russel åkte till Krimkriget i 1854 och uppfann den moderna krigsrapporteringen var det 40 år sedan Sverige utkämpat sitt sista krig. (Fälttåget mot Norge 1814.) 

Så det är inte så konstigt att yrket inte blev mer professionaliserat. Sverige skickade inte sina soldater utomlands och behövde därmed inga journalister som skrev om dem. Istället fortsatte man att förlita sig på svenska officerare som anslöt sig till krig utomlands och sedan rapporterade hem till tidningarna. Enstaka insatser gjordes av journalister, men militärernas berättelser stod högst i rang på 1800-talet.

På den tiden utmålades krig som äventyr i fjärran exotiska länder. Med första världskriget kom det mekaniserade kriget, besinningslös slakt samt censur. Reportagen blev patriotiska. 

Under spanska inbördeskriget och andra världskriget blev journalistiken ideologisk och tog tydlig ställning. Under kriget i Vietnam på sjuttiotalet ifrågasattes den egna militära makten.

Bosnien under nittiotalet blev min egen generations krig. Vi som då var rookies ville sätta offren i fokus och förhindra krig genom att visa alla dess fasor. Bland oss fanns många kvinnliga krigsreportrar från Frankrike, England och USA. I Sverige, världens mest jämställda land, ansågs det däremot besynnerligt, på gränsen till suspekt, att en kvinna rapporterade från krig. Arketypen och idealet var fortfarande en hårdhudad och flåshurtig machoman med Hemingway i bakfickan och ögonen tindrande av ett uppblåst ego. Grinande kärringar och ungar var inget för dessa karlakarlar som spottade ur sig artiklar innan de drack sprit i baren.

Väldigt mycket har förändrats sedan dess. Genren har även utvecklats till att handla om kritisk granskning. Ingen tänker på att Terese Christiansson råkar vara kvinna när hon rapporterar från Afghanistan åt TV4. Tvärtom gläds tittarna åt att ett fullblodsproffs är på plats.

Och dagens krigsreportrar, inte minst Magda Gad, har utvecklat uppdraget ytterligare, med ny teknik, sociala medier, tillgänglighet. Problemen är däremot desamma som de William Russel brottades med vid mitten av 1800-talet: Svårigheter med de militära myndigheterna, ifrågasatt rapportering och anklagelser om att gå fiendens ärenden.

Gamle Russel slapp i alla fall sexismen. Ingen påstod att han låg med allt och alla som inte hann fly upp i träden. Ingen påstod att han använde sex för att göra karriär. Staffan Heimersson har sluppit få sina vackert svällande läppar och böljande hår omskrivna av en gumsjuk kollega. Sådant som kvinnliga reportrar tvingats stå ut med, i alla fall före Metoo.

En trend i dag är att medierna inte längre har råd att skicka reportrar till krig för att rapportera. Försäkringspremierna är skyhöga liksom alla omkostnader. Kriget anses vara för farligt för de anställda och frilansare anlitas sällan eftersom redaktionerna inte vill uppmuntra dem till att ta risker. Krigsrapporteringen är med andra ord under attack. Det betyder 1-0 till tyckaren i soffan som slipper besväras av fakta och till stater och intressenter som obehindrat kan sprida desinformationskampanjer.

Så varför åker ändå någon frivilligt till ett krig och tar en kalkylerad risk att bli dödad eller skadad?

Det finns förmodligen lika många svar på den frågan som det finns krigsreportrar.

Anthony Loyd, mest känd för boken My War Gone by I Miss It So, var heroinist, men upptäckte att krigsrapporteringen var en kraftfullare drog och satsade därför på det yrket. Marie Colvin hade diagnosticerats med PTSD när hon dödades i den syriska staden Homs 2012. Hon hade då arbetat som krigsreporter i nästan 30 år och mist ett öga i en granatattack. Kanske var krig det enda som fortfarande skänkte henne mening. 

Nils Horner var en ständigt resande, seriös, erfaren och varsam SR-journalist som sköts ihjäl i Kabul 2014. Frilansjournalisten Martin Adler sköts i Mogadishu 2006 och lämnade fru och två döttrar ensamma.

Professionalism. Idealism. Karriärhunger. Adrenalinkickar. En djup och seriös vilja att berätta. Bekräftelse. Ingen vet vilka drivkrafter som döljer sig i en människa och hur hen påverkas och utvecklas över tid. Att ens försöka beskriva någons bakomliggande skäl är därför förmätet.

Det enda jag kan berätta om är min egen resa från ungdomlig idealism till professionell krigsreporter. Efter att under flera år försökt att bli allt bättre på jobbet landade jag i leda. Depressionen och PTSD-symtomen kom smygande flera år efter hemkomsten, som oönskade spöken från det förflutna. Lyckligtvis fångades jag upp av veteranmottagningen i Uppsala och fick hjälp av experter. Allt har sitt pris och jag är tacksam över att ha kommit lindrigt undan.

Samtidigt beundrar jag dem som fortfarande orkar hålla på. Krigsrapportering är ett slitigt och ensamt yrke och vi borde alla vara tacksamma över att det fortfarande finns journalister som orkar riskera sitt liv och sin hälsa för att vi ska få veta vad som sker.