De vill kontrollera din frisyr och dina ord

Vita musiker får inte ha dreadlocks och allt fler ängsliga förlag anlitar känslighetsläsare. Tidens moraliska mästrande tycks inte ha någon gräns.

I juli avbröts en konsert med det schweiziska reggaebandet Lauwarm på grund av att publiken ”kände obehag”. De fem vita musikerna hade nämligen dreadlocks. Enligt publiken, eller om det nu var högröstade delar av den, var det inte okej att vita hade jamaicanska frisyrer då de inte upplevt slaveri och kolonialism.

Det hela var ju så dumt att incidenten, som utspelade sig i staden Bern, också rapporterades i svenska medier. Att något var dumt betyder förstås inte att samma sak inte skulle kunna hända på många andra ställen. I USA och Storbritannien är diskussioner om ”kulturell appropriering” numera helt vedertagna, med absurda konsekvenser som att skådespelare avsäger sig roller för att de har fel hudfärg, inklusive om de bara gör röster i en tecknad film – eller att författare hamnar i drev för att de skriver om erfarenheter som de inte själva har. Trots att det ju är exakt det som författare har till yrke att göra.

I Sverige hade vi vår alldeles egna dreadlocks-diskussion för tre år sedan. Då Amanda Lind och hennes spektakulära hår tillträdde på posten som kulturminister kom genast kritik. En skribent i Aftonbladet ansåg det vara problematiskt att en vit svensk kulturminister fick ha dreadlocks medan svarta barn i England inte fick det på grund av strikta skolregler. Eller hur nu resonemanget gick. Influencern Therése Lindgren, med miljoner följare, skrev på instagram: ”Att som kulturminister stjäla från andra kulturer gör att man, enligt mig, framstår som tondöv och respektlös.” Förr kallades det kulturella influenser och var något fint.

Det moraliska mästrandet kring vad som får sägas och göras har blivit allt vanligare de senaste åren, och det tycks inte finnas några gränser för hur somliga vill detaljstyra andras frihet att uttrycka sig.

Ytterligare ett tecken på detta är att förlagen i den anglosaxsiska världen börjat anlita så kallade sensitivity readers, alltså känslighetsläsare. Det är personer som läser igenom manus på jakt efter eventuella rasistiska eller olämpliga sätt att skriva om minoritetsidentiteter. De som erbjuder sina tjänster för den här särskilda typen av kommissarieläsande har ofta sina egna specialiteter, en kille jag hittar på Twitter säger sig vara inriktad på: ”Judiska figurer (särskilt ortodoxa), transpersoner, bögar, ångest, depression, PTSD, dissociativa störningar inklusive multipla personligheter och autism”. Man får anta att denne läsare, som efterlyser uppdrag från och med september, i konsekvensens namn har personlig erfarenhet av alla dessa identiteter.

Engelska författaren och läraren Kate Clanchy berättade i nättidningen Unherd tidigare i år om vilka invändningar förlagets inhyrda känslighetsläsare hade då de gick igenom hennes självbiografi. Och de var sannerligen känsliga, eller skickliga då, på sitt värv. Det fanns ju inga tydligt rasistiska uttryck, så det handlade mer om riktigt finlir, som att korrigera händelser som utspelats på nittiotalet så de var mer i samklang med nutidens moraliska sinne. En sak som sensitivitetsläsarna reagerade extra starkt på i manus var ironiska eller satiriska passager. Sådant gillade de inte alls. Till slut bytte Kate Clanchy förlag.

Det märkvärdiga i inställda konserter och böcker är förstås inte att det finns kränkta människor, sådana kommer alltid att finnas och idag mer än någonsin som det verkar. Det märkvärdiga är att arrangörer och förläggare viker ner sig, ber om ursäkt och ställer in, alldeles oavsett om anklagelserna är rimliga eller ej.

***

Text:

Toppbild: Jae C. Hong / AP