Den ”queera” tangon – världens manligaste dans
Den sensuella tangon tog form ur fattiga immigranters blodiga knivdueller. Först dansades den enbart av män, åtminstone enligt myten.
Palacio Salvio i Montevideo, Uruguay, är en imponerande och rätt ful byggnad. En skyskrapa med 27 våningar, länge Sydamerikas högsta. Den är klassificerande snarare än modern, med marmor från Carrara och ekparketter från Kroatien. Dess arkitekt, italienaren Mario Palanti, hade redan byggt ett liknande palats på andra sidan Rio de la Plata, i Buenos Aires, och där inkorporerat detaljer från hela den gudomliga komedin av hans landsman Dante Alighieri. Här ville han göra något liknande, men med Charles Darwins evolutionslära i stället: Havsdjur i botten och skapelsens krona – människan – på den högsta våningen. Han kom dock bara upp till den andra våningen, då de som höll i pengarna plötsligt sade åt honom att sluta hålla på med evolutionen. Han slängde in några apor och hjortar och sen fick det vara klart. Han var så förbannad på det hela att han svar att aldrig mer i sitt liv rita något i Uruguay.
Det var också på just den här platsen som världens mest berömda tango spelades för första gången. Och det är egentligen det som är anledningen till att jag är här.
”Uruguay är fint”, sade min värdinna i Buenos Aires, Argentina, medan hon skjutsade oss båda till en tangofest kvällen innan jag tog båten över till Montevideo. Det var hon som hade tipsat mig om Palacio Salvo. Hon är 68 år, pensionerad arkitekt och flygvärdinna, och nu hade hon gjort sig fin och rökt lite gräs, vi hade druckit bubbel och eftersom klockan närmade sig halv elva och vi ännu inte ätit middag (argentinare äter sent) föreslog jag att jag skulle beställa en taxi. Min värdinna tittade oförstående på mig. ”Stefan? Varför då? Jag har bil, och jag älskar att köra?”
I bilen började hon plötsligt prata franska. ”Jag lärde mig köra när jag var tretton år”, sade hon. ”Pappa hade en Dodge med åtta cylindrar. Åh, Stefan, det var en fantastisk bil. Och Uruguay är fint. De har fler palmer än oss. Och det är böljande. Inte som här, där allt är helt platt. La plata, det betyder just… (hon gjorde en häftig inbromsning medan hon suckade) … alltings oerhördhet.”
Tillbaka i Uruguay. Vår unge guide bor själv i palatset. För motsvarande 350 amerikanska dollar hyr han en lägenhet på lite mer än 30 kvadrat, säger han. Framför ett uppförstorat foto av en musikkväll på La Giralda, den stora kafélokal som tidigare låg på den här adressen – men som revs för att ge utrymme för det här palatset – berättar han en kortfattad historia om tango.
”Ser ni något speciellt på den här bilden?” frågar han.
”Alla har hatt”, säger en i sällskapet.
”Ja, det stämmer, många har hatt. Ser ni något annat? Kanske något som saknas?”
”Kvinnor”, säger en annan.
”Det stämmer. För det här stället var bara till för män. Och till en början dansades tango bara av män. Männen var fattiga immigranter som jobbade i hamnen. De gjorde upp sina konflikter i dueller med kniv.”
Han visar en tangofattning och beskriver hur den från början uppstod genom att man fattade sin duellants hand och höll upp den i en låsning, medan man med sin andra hand stabbade sin motståndare i magen tills han dog. Med tiden insåg de inblandade att det här var rätt ohållbart och de började därför begränsa det till att – med samma fattning – snitta varandra i handleden, i låret, eller strax över höften.
”I hamnen fanns också prostituerade kvinnor…”, fortsätter vår unge guide.
Kvinnorna började hålla männen på samma sätt som i deras egna tidigare dödsmatcher och försöka samtidigt förföra dem. Männen gjorde rörelser som om de försökte värja sig. Utifrån detta utvecklades dansen tango.
”Kom ihåg att det här gäller de lägre klasserna”, säger vår guide.
Han pekar på männen med hattar på den uppförstorade bilden.
”Det här var män från högre klasser. Men de lärde sig att dansa tango på den här sortens ställen, och sen åkte de till hamnen och dansade med de prostituerade, för att få ligga med dem.”
Nästan varenda del av hans historia låter fullständigt osannolik. Det som ändå tycks vara historiskt belagt är att La Cumparsita – världens mest kända tango – för första gången i världshistorien spelades på platsen där vi nu är. Och att den komponerades av Gerardo Matos Rodríguez, som sitter här i form av en docka vid ett bord med en tömd flaska vin, iförd en hatt som det står La Cumparsita på.
Världens vackraste bokaffärer finns i Buenos Aires. En av dem heter Borges. Där gick jag in för att fråga om de hade en volym med texter om tango av Argentinas nationalförfattare Jorge Luis Borges.
”Borges?”, sade kvinnan i kassan i disträ ton…
”Nej, vi har tyvärr inga böcker av honom.”
Svaret gjorde mig besviken och faktiskt också lite upplivad. Jorge Luis Borges, vars författarskap till så stor del består av gåtor och labyrinter, hade nog uppskattat detta märkliga faktum. Kanske är det det mest borgesianska sättet av en bokaffär som heter just Borges att hedra sin författare.
Senare hittar jag ändå en artikel av Borges, ursprungligen publicerad i kulturtidskriften Martin Fierro 1927. Den handlar om tangons ursprung. Borges hållning är att visst, det finns afro-uruguayanska rötter till tango, men det spelar egentligen ingen roll, eftersom han ser tangon som ett rent uttryck för storstaden Buenos Aires, medan han menar att uruguayanarna egentligen – i själen – inte bryr sig särskilt mycket om tangon. (Det här har länge varit en dispyt. När Argentinas lag till exempel tågade in till tonerna av La Cumparsita i OS i Sidney 2000 föranledde det en officiell protest från Uruguays regering.)
Och även Borges skriver under på att tangon föddes som sublimerat våld, som stiliserat knivslagsmål. Det finns inget stöd i historiska källor för att det skulle vara så, det är ren mytologi, men för Borges var också mytologin viktigare än historiska fakta.
Han ser de mytologiska urbana småskurkarna i Buenos Aires skummare kvarter någon gång under det senare 1800-talet som ”halvgudar i höga hattar, män med otrolig skicklighet i att hantera en kniv”. De var ”gjorda av ren fräckhet, ren skamlöshet, rent lycksaligt mod”.
Här gör Borges med tangon vad den tyske filosofen Friedrich Nietzsche tidigare gjort med den grekiska tragedin: förlägger den rena konsten där, den dionysiska urkraften: våldsam, extatisk, amoralisk – ett rent, vibrerande nu. Han hamnar också oväntat nära tänkare som Filippo Tommaso Marinetti och de andra italienska futuristerna, som hyllade våldet som en renande energi, och den japanske författaren Yukio Mishima – som så gärna ville återuppliva en uråldrig japansk samurajmoral att han tillsammans med ett antal sammansvurna genomförde en misslyckad stadskupp och sedan begick självmord enligt en noggrant iscensatt ritual.
Redan 1927 beklagade Borges att tangon inte längre var samma sak som den en gång hade varit. Den hade blivit känslosam, nostalgisk, mjäkig. Svårmodet fick bre ut sig för mycket, på bekostnad av den fräcka skamlösheten.
Jag har tidigare alltid tänkt att historien om att den första tangon dansades av två män var ett sympatiskt erkännande av tangons queera historia. I en miljö där det fanns väldigt många män i förhållande till kvinnor (som den invandrade europeiska underklass som flyttat till Argentina för att hitta jobb för över hundra år sedan var) verkar det rimligt att tänka sig att männen ibland dansade med varandra. Hur skulle en man annars göra för att bli tillräckligt bra på tango för att få någon av de få kvinnorna att vilja dansa med just honom igen?
Men medan jag är här blir det tydligt att idén om två män som dansar tango kanske kommer från rakt motsatt håll. Från samma tankeflora som i dag finns till exempel hos influencers som Jordan B Peterson och Andrew Tate och deras följare. Människor som på allvar är oroliga för att män som äter för mycket sojabönor blir för feminina, och att en allmän gränsupplösning och ett moraliskt moras skulle följa av detta. I en sådan tankeströmning dansades den första tangon av två män helt enkelt för att den har svårt att tänka sig att kvinnor över huvud taget skulle kunna ha någonting att göra med något så betydelsefullt som tangons födelse.
”Äh, så där har tangomännen alltid varit”, säger min värdinna när jag kommit hem till Buenos Aires igen och berättar om Borges.
”De är macho. Misslyckade. Spelar bort alla sina pengar på hästar. Kära i sina egna mammor”.
”Men svårmodet är rioplatensiskt”, fortsätter hon.
”Kolla bara på brasilianarna. Vad gör de?”
Hon ställer sig upp och skakar på höfterna.
”De är glada! De dansar samba!”
Toppbild. Först sprang tangon ur knivduellen och dansades enbart av män, åtminstone enligt myten. Foto: Okänd/Archivo General de la Nación/Wikimedia Commons
***
