En amerikansk Rasputin – Curtis Yarvin är Trumps hemlige ideolog
Högerextreme Curtis Yarvins idéer om att USA ska dra sig tillbaka från Europa och att Gaza ska förvandlas till ett lyxigt turistparadis har vunnit Vita husets gehör.
På våren 2008 publicerade en anonym bloggare, kallad Mencius Moldbug, ett manifest. Moldbugs grundtanke var att jämlikhet inte förbättrar världen men är roten till de flesta av dess problem. En ohelig allians inom media och akademin som Moldbug kallade Katedralen har påverkat den godtrogna allmänheten med vänsterliberal propaganda.
Moldbug fordrade en likvidering av demokratin och den amerikanska konstitutionen och ett överförande av makten till VD-liknande ledare som exempelvis Steve Jobs, som kunde omskapa regeringen till ett tungt beväpnat, maximalt lönsamt företag. Den nya regimen skulle sälja ut skolor, förstöra universitet, avskaffa pressen, genomföra massuppsägningar inom den offentliga sektorn och avbryta internationella relationer, inklusive säkerhetsgarantier och bistånd. Man skulle också hejda ”massimmigrationen”.
Vidare ansåg Moldbug att 1900-talets diktatorer, som Hitler och Stalin misslyckats eftersom de var alltför beroende av folkligt stöd.
Moldbug anklagades snart för att vara ”techno-fascist” men föredrog att kalla sig rojalist eller jakobit, likt anhängarna till Jakob II av England på 1600-talet, som motsatte sig den brittiska parlamentarismen.
2013 avslöjade nyhetssajten TechCrunch att Mencius Moldbug i själva verket var den fyrtioårige programmeraren Curtis Yarvin. Vid denna tid arbetade han med ett nytt operativsystem som han hoppades kunna bli en ”digital republik”.
Han skapade företaget Tlon, inspirerat av en roman av Borges där ett hemligt sällskap utvecklar en parallell värld som övertar verkligheten. Yarvin knöt kontakter med mycket inflytelserika investerare, inte minst riskkapitalisten Peter Thiel, som läste hans blogg. Vicepresident J.D. Vance, som tidigare arbetat för Thiel har citerat Yarvin när han föreslog att Trumpadministrationen bör “sparka varenda byråkrat, varenda offentlig tjänsteman och ersätta dem med vårt folk” och ignorera domstolarna om de opponerade sig. Till att börja med var Yarvins inflytelserika anhängare inte intresserade av att bli offentligt förknippade med honom.
I en intervju med Ava Kofman i The New Yorker har Yarvin berättat historien om sina farföräldrar, som var judiska kommunister i Brooklyn och träffades på ett kampmöte på 30-talet. ”Känslan i den amerikanska kommunismen var: Vi har trettio poäng högre IQ än alla andra. Tänk om alla de smarta ungdomarna bildade ett politiskt parti och tog över världen?”
Som ung hade Yarvin en hippieliknande framtoning med hästsvans och silverring i örat. Han hängde på ravepartyn, skrev poesi och försvarade kvotering till universiteten. Så småningom började han söka nya vägar och läsa konservativa författare som Thomas Carlyle och James Burnham.
En vändpunkt för Yarvin var presidentvalet 2004. Många av hans vänner sökte sig till vänstern i samband med de offentliga lögnerna om massförstörelsevapen i Irak.
Yarvin gick åt andra hållet, inspirerad av en konspirationsteori som drevs av krigsveteraner i samarbete med George W. Bush valkampanj. Man hävdade att den demokratiske kandidaten, John Kerry, ljugit om sin militärtjänst i Vietnam. Yarvin utgick från att Kerry skulle tvingas bort som presidentkandidat om sanningen kom fram. När detta inte hände började Yarvin ifrågasätta allt han tidigare tagit för givet. Hur kunde han lita på att det han lärt sig om McCarthyismen, inbördeskriget eller den globala uppvärmningen var sant? Eller det han fått lära sig om demokratin? Han startade en blogg, vars första post löd: ”Häromdagen mekade jag i mitt garage och bestämde mig för att skapa en ny ideologi.”
Yarvin har därefter utvecklat mycket radikala idéer. Han anser att USA är ett kommunistiskt land, att journalister agerar som Stasi och att företagsledare i IT-branchen är deras villebråd. Han har snabbt erhållit ett starkt inflytande i den högerintellektuella eliten. Peter Thiel, som gett mycket stora kampanjbidrag till Donald Trump och J.D. Vance skrev redan 2009, inspirerad av Yarvin: ”Jag tror inte längre att frihet och demokrati är förenliga.”
Yarvin är också en viktig förebild för ”dissidenthögern”, unga artister och intellektuella, förknippade med miljön kring Dimes Square på Manhattan som driver bloggar och tidskrifter och förenas i sin avsky mot allt som de uppfattar som ”woke”.
Sedan i vintras har det pågått en intensiv debatt om Yarvins eventuella inflytande på Trumps tidvis kaotiska åtgärder. Man frågar sig om han är en amerikansk Rasputin. Inte så märkligt. Trumps vice stabschef Stephen Miller citerar honom i tweets, en annan rådgivare till Trump har anonymt sagt till Washington Post att det är en allmänt känd hemlighet att alla beslutsfattare har läst Yarvin. J.D. Vance har pläderat för att USA bör dra sig tillbaka från Europa, vilket är ett gammalt önskemål från Yarvin. Redan förra våren föreslog Yarvin att palestinierna skulle utvisas från Gazaremsan, som skulle göras om till en lyxig turistort. Ett år senare upprepade Donald Trump ett nästan identiskt förslag.
Vad säger Yarvin själv om sitt inflytande över Trump? Han har dömt ut det som falsk valuta eftersom han inte fått den revolution han önskar. Han har hånat DOGE som alltför libertariansk och tullarna som inte tillräckligt merkantilistiska. Han har kritiserat beslutet att fängsla studenter för politiska uttalanden, inte på moraliska grunder utan för att brutaliteten verkar provocerande.
Yarvin vill vinna över den unga eliten. När Anders Behring Breivik mördade sextionio personer, varav många tonåringar, skrev Yarvin: ”Om man vill förändra Norge till någonting nytt behöver man den härskande klassens stöd. Man behöver åtminstone deras barn.” Han berömde Breivik för att välja rätt grupp, ”kommunister, inte muslimer” men fördömde hans metoder. ”Våldtäkt är beta. Förförelse är alfa. Slakta inte ungdomslägret –rekrytera ungdomslägret.”
***
På våren 2008 publicerade en anonym bloggare, kallad Mencius Moldbug, ett manifest. Moldbugs grundtanke var att jämlikhet inte förbättrar världen men är roten till de flesta av dess problem. En ohelig allians inom media och akademin som Moldbug kallade Katedralen har påverkat den godtrogna allmänheten med vänsterliberal propaganda.
Moldbug fordrade en likvidering av demokratin och den amerikanska konstitutionen och ett överförande av makten till VD-liknande ledare som exempelvis Steve Jobs, som kunde omskapa regeringen till ett tungt beväpnat, maximalt lönsamt företag. Den nya regimen skulle sälja ut skolor, förstöra universitet, avskaffa pressen, genomföra massuppsägningar inom den offentliga sektorn och avbryta internationella relationer, inklusive säkerhetsgarantier och bistånd. Man skulle också hejda ”massimmigrationen”.
Vidare ansåg Moldbug att 1900-talets diktatorer, som Hitler och Stalin misslyckats eftersom de var alltför beroende av folkligt stöd.
Moldbug anklagades snart för att vara ”techno-fascist” men föredrog att kalla sig rojalist eller jakobit, likt anhängarna till Jakob II av England på 1600-talet, som motsatte sig den brittiska parlamentarismen.
2013 avslöjade nyhetssajten TechCrunch att Mencius Moldbug i själva verket var den fyrtioårige programmeraren Curtis Yarvin. Vid denna tid arbetade han med ett nytt operativsystem som han hoppades kunna bli en ”digital republik”.
Han skapade företaget Tlon, inspirerat av en roman av Borges där ett hemligt sällskap utvecklar en parallell värld som övertar verkligheten. Yarvin knöt kontakter med mycket inflytelserika investerare, inte minst riskkapitalisten Peter Thiel, som läste hans blogg. Vicepresident J.D. Vance, som tidigare arbetat för Thiel har citerat Yarvin när han föreslog att Trumpadministrationen bör “sparka varenda byråkrat, varenda offentlig tjänsteman och ersätta dem med vårt folk” och ignorera domstolarna om de opponerade sig. Till att börja med var Yarvins inflytelserika anhängare inte intresserade av att bli offentligt förknippade med honom.
I en intervju med Ava Kofman i The New Yorker har Yarvin berättat historien om sina farföräldrar, som var judiska kommunister i Brooklyn och träffades på ett kampmöte på 30-talet. ”Känslan i den amerikanska kommunismen var: Vi har trettio poäng högre IQ än alla andra. Tänk om alla de smarta ungdomarna bildade ett politiskt parti och tog över världen?”
Som ung hade Yarvin en hippieliknande framtoning med hästsvans och silverring i örat. Han hängde på ravepartyn, skrev poesi och försvarade kvotering till universiteten. Så småningom började han söka nya vägar och läsa konservativa författare som Thomas Carlyle och James Burnham.
En vändpunkt för Yarvin var presidentvalet 2004. Många av hans vänner sökte sig till vänstern i samband med de offentliga lögnerna om massförstörelsevapen i Irak.
Yarvin gick åt andra hållet, inspirerad av en konspirationsteori som drevs av krigsveteraner i samarbete med George W. Bush valkampanj. Man hävdade att den demokratiske kandidaten, John Kerry, ljugit om sin militärtjänst i Vietnam. Yarvin utgick från att Kerry skulle tvingas bort som presidentkandidat om sanningen kom fram. När detta inte hände började Yarvin ifrågasätta allt han tidigare tagit för givet. Hur kunde han lita på att det han lärt sig om McCarthyismen, inbördeskriget eller den globala uppvärmningen var sant? Eller det han fått lära sig om demokratin? Han startade en blogg, vars första post löd: ”Häromdagen mekade jag i mitt garage och bestämde mig för att skapa en ny ideologi.”
Yarvin har därefter utvecklat mycket radikala idéer. Han anser att USA är ett kommunistiskt land, att journalister agerar som Stasi och att företagsledare i IT-branchen är deras villebråd. Han har snabbt erhållit ett starkt inflytande i den högerintellektuella eliten. Peter Thiel, som gett mycket stora kampanjbidrag till Donald Trump och J.D. Vance skrev redan 2009, inspirerad av Yarvin: ”Jag tror inte längre att frihet och demokrati är förenliga.”
Yarvin är också en viktig förebild för ”dissidenthögern”, unga artister och intellektuella, förknippade med miljön kring Dimes Square på Manhattan som driver bloggar och tidskrifter och förenas i sin avsky mot allt som de uppfattar som ”woke”.
Sedan i vintras har det pågått en intensiv debatt om Yarvins eventuella inflytande på Trumps tidvis kaotiska åtgärder. Man frågar sig om han är en amerikansk Rasputin. Inte så märkligt. Trumps vice stabschef Stephen Miller citerar honom i tweets, en annan rådgivare till Trump har anonymt sagt till Washington Post att det är en allmänt känd hemlighet att alla beslutsfattare har läst Yarvin. J.D. Vance har pläderat för att USA bör dra sig tillbaka från Europa, vilket är ett gammalt önskemål från Yarvin. Redan förra våren föreslog Yarvin att palestinierna skulle utvisas från Gazaremsan, som skulle göras om till en lyxig turistort. Ett år senare upprepade Donald Trump ett nästan identiskt förslag.
Vad säger Yarvin själv om sitt inflytande över Trump? Han har dömt ut det som falsk valuta eftersom han inte fått den revolution han önskar. Han har hånat DOGE som alltför libertariansk och tullarna som inte tillräckligt merkantilistiska. Han har kritiserat beslutet att fängsla studenter för politiska uttalanden, inte på moraliska grunder utan för att brutaliteten verkar provocerande.
Yarvin vill vinna över den unga eliten. När Anders Behring Breivik mördade sextionio personer, varav många tonåringar, skrev Yarvin: ”Om man vill förändra Norge till någonting nytt behöver man den härskande klassens stöd. Man behöver åtminstone deras barn.” Han berömde Breivik för att välja rätt grupp, ”kommunister, inte muslimer” men fördömde hans metoder. ”Våldtäkt är beta. Förförelse är alfa. Slakta inte ungdomslägret –rekrytera ungdomslägret.”
***
