Framtiden är osvensk och kyrkan står inte mitt i byn 

I Frankrike – nåja, främst i Paris – är det så här års dags för "La Rentrée", den förväntansfulla återkomsten till staden. Tidningar, tv och radio tipsar om kommande teateruppsättningar, romaner, konserter, filmpremiärer och utställningar som gör hösten till en fest. Svenska media informerar samtidigt om hur man kan bekämpa sin depression över att semestern är över, hur man kan försöka hindra den kommande skilsmässan orsakad av semesteralkoholism och hur man ska hantera barnens svårigheter i skolan denna termin. Varför denna skillnad? 

Det vore lätt att svara med en kliché som går ut på att kulturlivet helt enkelt är bättre i Paris eftersom fransk kulturpolitik är betydligt generösare än svensk – men trots allt inte så mycket att det förklarar det franska kulturklimatets optimism och den svenska tidsandans dysterhet. Snarare än kvaliteten på enskilda verk handlar La Rentrée om att fransk kultur är förväntansfull inför nya mästerverk. Svensk kultur verkar utgå från att allt var bättre förr. 

Nyfiken på om det alltid varit så hittar jag i SVT Öppet Arkiv en intervju med Leif Nylén (1939-2016) som i decennier var en central figur bland kulturdebattörer med rötterna i 60-talet. Själv minns jag Nylén främst från Blå Tågets konserter som var tålamodskrävande. Men i denna okonstlade dokumentär från 1988 av Astrid Ohlsén, Mannen som älskade popen, möter jag inte en tillbakablickande samhällskritiker som saknar 60-talets revoltanda utan en optimistisk och påtagligt nyfiken skribent som kan glädjas både åt Beatles musik och Max Books 80-talsmåleri. 

Ungefär samtidigt som Leif Nylén intervjuades publicerade den brittiske konstskribenten, romanförfattaren och konstnären John Berger en essä i vilken han försökte fånga Paris själ, Imagine Paris. Få har varit bättre lämpade för detta ämne än Berger. Förorten Antony där han hade en av sina adresser är inte vacker men det är bara att ta förortståget in till staden för att förstå Bergers tes om att Paris innerstad är en enda stor våning, gatorna, trogen och tunnelbanestationerna är egentligen möbler i en jättelägenhet. 

För att komma på den tanken måste man vara extremt hemma i sin stad och dess kultur. Man måste också vara positiv. Naturligtvis finns kulturell optimism också i Sverige, men här är den oftare marknadsföring än livshållning. När Filminstitutet presenterar höstens filmer är alla positiva, det gäller ju att locka folk till biograferna. Fast var är framtiden? Den mest omtalade dokumentären handlar om Siw Malmqvist... 

Kanske är jag en orättvis betraktare av det svenska kulturklimatet men jag kan inte låta bli att sakna John Bergers intelligenta lekfullhet i hans konsthistoriska analyser (till exempel i boken Konsten att se). För Berger var de klassiska konstverken inte lämningar från en guldålder utan nya verk, kanske ännu inte ens färdiga. En sådan hållning bejakar nyskapandet. Det svenska klagandet på att det alltid var bättre förr stryper förnyelsen och skaparglädjen.

Vad som kommer att visas i Paris i höst vet jag inte men förmodligen har höstens stora svenska kulturhändelse redan inträffat: kyrkflytten i Kiruna. Det kommer säkert en dokumentär som visar hur tjänstgörande prelater kompletterade med Sankta Carola och tjänstgörande proletärer (lokala politiker) kompletterade med statschefen jublade i mikrofonerna. "Sån't händer minsann inte i våra dagar", kommer framtidens tittare att utbrista och sakna kulturhösten 2025. 

I Sverige bör avgörande förändringar helst utspelas i det förflutna. Framtiden är otrygg och därmed osvensk. 

***

Läs även: Kärnfamiljen är 2020-talets stora skräck 

Läs även: Vinterviken har blivit djupare, vidare och kallare