Håkan Lindgren: Nej, kriget är inte Dostojevskijs fel
Intellektuella som känner sig maktlösa inför kriget i Ukraina börjar skylla på skönlitteraturen. Det är inte riktigt hederligt.
Bild: Mats Andersson / TT / Novosti
Jag har lite tid att slå ihjäl på centralstationen i Riga, och det är då jag får syn på den. Tidskriften som tittar tillbaka på mig med stora röda bokstäver är rysk och heter Krig och fädernesland. Det nummer jag köper är fullt av tappra ryssar som dödar fascister – visserligen i svartvitt, för färg har man inte råd med 77 år efter segern i Berlin. Krig och fädernesland utkommer varje månad i 100 000 exemplar och nämns inte i den ukrainska författaren Oksana Zabuzjkos uppgörelse med den ryska litteraturens ansvar för kriget i DN Kultur för en tid sedan. Däremot nämner hon Dostojevskij.
”Rysk litteratur är på så sätt också ansvarig för hur dessa människor har formats”, påstår Zabuzjko, efter att ha beskrivit soldater som våldtar en elvaårig pojke, eftersom den ”under tvåhundra år målat upp en bild av världen där den kriminelle ska ömkas, inte fördömas.”
Ska man läsa Dostojevskij och Tolstoj med så noggranna och misstänksamma ögon borde man också studera nyhetsförmedlingen, den politiska retoriken, populärkulturen, folks vardagliga samtal, skolans historieundervisning och föräldrarnas barnuppfostran med samma blick – hela den offentlighet där Krig och fädernesland utgör ett litet stickprov. Utelämnar man allt detta och låter skönlitteraturen ensam bära den samlade skulden är man inte riktigt hederlig, men det är så det ofta låter när intellektuella vill protestera mot ett krig.
De vill göra något kraftfullt, men de känner sig maktlösa. I det läget gör de vad de kan: de vänder sig om och börjar straffa sin egen bokhylla. De tar fram bok efter bok och läser dem misstänksamt, på jakt efter något de redan i förväg har bestämt sig för att upptäcka: är inte den här boken lite medskyldig?
När Zabuzjko lägger skulden för kriget på de högsta uttrycken för det ryska kulturlivet snarare än de lägsta kan hon vid en första anblick framstå som särskilt skarpsynt och särskilt uppriktig – hennes uppgörelse med den egna branschens ansvar skonar ju inte någon. Men det märkliga med den här sortens självrannsakan är att den avslöjar lika stor självupptagenhet. Arbetar du med kultur kommer alla orättvisor snart att vara kulturens ansvar: if all you have is a hammer, everything looks like a nail. Är det krig nu igen? Det måste vara språkets fel!
I höstas läste jag hur den bullrige och hämningslöse mellanbrodern Dmitrij ställde till med en brakfest i Dostojevskijs Bröderna Karamazov; en roman som spelar på misstanken att Dmitrij kan ha mördat sin far och stulit hans pengar. Är den ryska litteraturen ovanligt tolerant mot sådana personer? I så fall kunde man invända att det inte är konstigt om det just i Ryssland, med dess livegenskap, korruption och rättslöshet, utvecklas en litteratur som betraktar alla människor med en försonande blick. En litteratur som innehåller den nåd som saknas överallt annars.
När jag provar att läsa Zabuzjkos artikel på ett lite mer försonande sätt börjar jag tro att hon kan ha rätt – för Rysslands del. Ryssland kunde behöva genomgå det som Västeuropa har ägnat sig åt under modernismen och upplysningen: den stora uppgörelsen med det förflutnas traditioner, auktoriteter, machism och värderingar.
I ett historielöst land som Sverige är Zabuzjkos retroaktiva moralism däremot överflödig. Vi har tillämpat hennes recept så grundligt att det snart inte återstår någon äldre kultur att skuldbelägga. ”Det är dags att ta en rejäl, kritisk titt på vad som egentligen ryms i våra bokhyllor”, skriver hon. Om vi gjorde det i Sverige skulle vi se hur tom bokhyllan har blivit.
***
