Det måste gå att syna offret

Tabut mot att skuldbelägga offret går ibland så långt att det hindrar oss från att förstå vad som egentligen hände.

”Men vad gjorde judarna för att folk skulle tycka illa om dem då?”

Vi var nog tio när vi var på Judiska museet med skolan och även om de flesta visste vad Förintelsen var så var historien uppenbarligen inte helt tydlig för oss. Det blev ändå knäpptyst efter min klasskamrats klumpiga fråga. Kanske för att guiden, en äldre judisk kvinna, så tydligt stelnade till. Kanske för att även vi fattade att formuleringen bröt mot en regel, trots att de sagt att frågestunden var öppen.

Att skylla på offren gör man ju bara inte. Det är en viktig moralisk princip, en av få som faktiskt nästan alla i det här landet verkar känna starkt för. I en annan, råare, tid var det de som blev mobbade som fick byta skola, de som utövade dominans satt kvar. Så är det inte längre, och när en kvinna blivit våldtagen ska hon inte få kritiska frågor. ”A dress is not a yes”, som det brukar stå på plakaten.

Det gäller inte bara situationer med våld och död; även i vanligt socialt samspel har victim blaming blivit ett faux-pas. Det är ett av nittonhundratalets och den post-fascistiska världens viktigaste idéer, en som faktiskt verkligen påverkar våra liv. De svagas skydd mot förtryckarna, barnets rätt mot de vuxna. Oavsett om offret kunde påverka sitt öde eller, som judarna, inte. Hallå, vem ställer sig inte på offrets sida, vad är det för en liten lort?

När Ryssland invaderade Ukraina fanns direkt de roller vi lärt oss känna igen och ta ställning till. Förövaren var stor och ondskefullt obegriplig, spekulationerna om direkt galenskap drog i gång direkt, så omöjliga var den invaderande sidans argument att förstå. Ukraina däremot var nästan det som kallas ett perfekt offer – oskyldig, god, demokratisk. Till och med en judisk president, alltså självklart antifascist.

Jag fattar och håller med. Såklart är Putin och Hitler de som gjorde fel, det känns fånigt ens att behöva skriva ut. Och en ung kvinna ska kunna ligga medvetslös och naken på ett torg utan att någon rör henne – absolut! Men är det ett bra råd att ge till sin dotter?

För att förstå en situation behöver hela bilden plockas fram i ljuset. Den klumpiga frågan från killen i min klass i mellanstadiet var väl på det sättet egentligen den allra viktigaste när det gäller det mest fruktansvärda. Att mygga av gråterskorna och gå till det konkreta – vad hände, och hur undviker vi att det händer igen?

Jag lyssnar på en podd med ett gäng amerikanska psykologer som beskriver en typ av samtida patient som, som de säger, inte vill ”komma ur empatistadiet”. De här terapikunderna blir rasande om någon försöker få dem att se sin egen del i utvecklingen. De har lärt sig att eget ansvar är synonymt med skuldbeläggande, av dem, offren. De har ofta en anledning att må dåligt, men de har vant sig vid rollen och trivs med den olycksdrabbades carte blanche.

För samtidigt som Ukraina är ett offer för något oerhört, så var besluten om upprustning ett bet. Deras närmande mot både EU och Nato var ett medvetet gamblande med folkets säkerhet, vinsterna med att närma sig väst ställdes mot risken för upptrappad konflikt, och politikerna valde det förra. Och trots de enorma skador som kriget gör på landet kommer kanske chansningen fungera. Ryssland har hittills fått mer pisk än någon på förhand trott, presidenten i grön t-shirt kanske blir hjälte.

Om den relativa friheten ukrainarna kan vinna är värd mer än antalet förlorade liv är den sorts fråga som jag lämnar till de högre makterna. Min poäng är att även den utsattes öde på vissa sätt kan styras, att uppdelningen av världen i skurkar och hjältar, förövare och martyrer, inte automatiskt går det godas ärenden. De dumdristiga uppmuntras och de passiva legitimeras, samtidigt som oddsen försämras för det som faktiskt är skyddsvärt. Bara en dåre är intresserad av andras skuld, en vis man lär bara från sin egen, skrev Jung; han kallar oskulden för infantil.

Under det förra århundradet, när världskrigens hemskheter var i tydligare minne, var det många som försökte begripa ondskan. Hannah Arendt granskade människorna bakom hemskheterna och Theodor Adorno skrev om den auktoritära personlighetstypen. De experimentella psykologerna var som besatta av att hitta förklaringarna till utdelandet av den till synes meningslösa smärtan och vansinniga dumheten.

Vår tids studieobjekt är nog inte övermänniskan eller förespråkaren av den starkes rätt. Där vet vi vilka vi ska fördöma och gör det högljutt och gärna. För att förstå retoriken och utvecklingen av i dag är det snarare offret vi behöver titta närmare på. Hur denna arketyp får sympatier och belöningar som annars vore omöjliga, hur hennes sida kan gå oemotsagd.

***

Text:

Toppbild: Efrem Lukatsky / AP