Hamlet som ett skruvat avsnitt av Solsidan

Teater är både den mest inbjudande konstarten och den mest avvisande. Det är lätt att i ögonblicket tycka om en skådespelare som står några meter bort och lika lätt att när ridån gått ner tycka att text och rörelser var korkade och tillgjorda. Men det finns en pjäs som alltid fungerar: Hamlet.

När Dramaten-chefen Mattias Andersson sätter upp ”pjäsernas pjäs” på Elverket vet han förstås att den mest spelade av pjäser är så bra att den inte går att förstöra. Oavsett språk, kostymer och dekor finns personerna där och de når oss. Problemet är inte att få publiken engagerad, problemet är att få pjäsen att stanna kvar i åskådarnas medvetande när föreställningen är slut. Shakespeares karaktärer lever hur de än spelas, men hans sanningar riskerar att försvinna i ordens välljud.

På Shakespeares tid kunde en föreställning av Hamlet ta bortåt fem timmar, den innehåller trots allt trettiotusen ord. Därmed sagt att man alltid strukit och kortat, ”pjäsernas pjäs” spelas nästan aldrig i sin helhet. Mattias Anderssons version innehåller en del nyskrivna repliker, andra har flyttats, många strukits och en del upprepas. Men det viktigaste är att pjäsen har en ny huvudperson – Hamlets styvfar Claudius. Självklart bryr vi oss om Hamlet, men på Elverket driver han inte utvecklingen. I stället har Hamlets styvfar, Kung Claudius, blivit pjäsens centrum.

Claudius har mördat sin bror och blott en månad efter mordet gift sig med änkan. Det är ett upplägg värdigt en såpopera och när Shanti Rooney lufsar in känns det som ett skruvat avsnitt av Solsidan. Ännu är knappt ett ord sagt men den känns som om Roney redan håller på att lämna lokalen. Han struntar i fru, styvson och politiska problem. Han vill festa! Men när han tar till orda hörs omedelbart att Claudius är just så tvehågsen som Hamlet spelats många gånger.

Den nye kungen signalerar tankspridd vänlighet men ju längre in i handlingen vi kommer desto tydligare framstår att på Elverket är det verkligen föräldragenerationen som är skyldig. Claudius manipulerar de andra på ett så självklart sätt att hans svek verkar närmast naturliga. Roney är en mys-diktator, suverän i sin avspända ondska. Sympatiskt avspänd när han förstör andras liv, alltid beredd att slänga in någon välmenande klyscha när mord planeras.

Mot honom står Hamlet och Ofelia, som i denna uppsättning är mycket unga vilket färgar texten. Ofelia är förstås – teatern är alltid präglad av sin tid – argare och mer pådrivande än i äldre uppsättningar. Hon spelas precist och gripande av Gizem Erdogan som är sårbar också i sin styrka. Hon är Hamlets like och kanske mer insiktsfull. Hamlet är en velig hemmason som borde ha flyttat ut från det toxiska hemmet. Han är intelligent, mallig, olycklig och genomskådande men så splittrad att han inte förmår dra slutsatser av sina insikter om hur hovet fungerar.

Genom åren har Hamlet har lockat många skådespelare till överdrifter men Gustav Lindh slipar bort den verbala prakten och de för stora gesterna när han mumlar fram nyckelreplikerna så att man måste lyssna spänt för att höra dem. Orden kommer nästan ur hans undermedvetna, det är som om Hamlet inte är riktigt färdigskriven. Ofelia är vuxen redan i första scenen, hennes prins blir till under föreställningens gång och man först när han ser lögnerna. Han är inte som ofta förr moget grubblande utan svagare eftersom regissören gjort honom sämre på att fäktas med ord. De andras kommentarer om hans ordskicklighet förvånar den som levt genom första akten där Hamlet är mest våldsam när han bankar ett rör i väggen, inte i replikerna.

Men tolkningen håller. Shakespeares virtuositet har många regissörer och skådespelare gått snubblat på. Det är lätt att handlingen stannar upp när dessa märkliga repliker, som är så välformulerade att de blivit talesätt, ska levereras. Mattias Andersson löser det skickligt genom att dels låta en del av de mer berömda replikerna framsägas så man knappt hör dem, dels uttalas av flera gestalter vilket gör att man funderar en extra gång på vad Shakespeare menar.

Men Hamlet består inte bara av berömda detaljer utan av en helhet. På Elverket har orden stöd i scenografin (gjord av Maja Kall). Huvudscenen är ett golv som står på stolpar i ett lerigt fält där döda kroppar skymtar under tiljorna. Det är ett effektivt sätt att hela tiden påminna om att Hamlet utspelas mot bakgrund av ett krig. Ofelias mor dog i det förra, Hamlet riskerar att dö i det som är på väg att bryta ut. Roland Barthes brukade tala om våldet i språket, det finns verkligen i Hamlet. Shakespeares ordprakt utgår från våld och är våld.

Medan första akten är smått genial blir andra akten lång och splittrad. Andersson har givit uppsättningen undertiteln ”The death of the theatre”, något som faktiskt låg närmare Shakespeare än vår tid, bristande kulturstöd till trots. Under Shakespeare liv stängdes teatrarna och hans egen The Globe brann ner.

Andersson är inte den första regissör som lockats av meta-perspektivet. Trots allt sätter Hamlet upp en pjäs i pjäsen, han engagerar ett kringresande teatersällskap och skriver till ett par repliker som avslöjar för kungen och drottningen att han känner till deras mord på fadern. På Elverket skärs det ned till en liten monolog och kungen och drottningen verkar inte förstå att något avslöjande sägs. Det är ett grepp som gör det svårare att få fart på fortsättningen.

Meta-perspektivet lyfts i stället av Hamlet som gång på gång säger att allt är bara teater. Lögner i ett hav av lögner. Det är lätt att ta till sig när trollfabrikerna går på högvarv, men det tillför inte den energi slutet av pjäsen kräver. Andra akten hade tjänat på att stramas till och kortas. Shakespeare som alltid kontrollerade hur hans pjäser togs emot visste att ett tragiskt drama måste byggas så att upplösningen drabbar åskådaren som en knockout. På Elverket avtar tempot och första aktens sökande spänning ersätts med stel dramaturgi där de olika rollinnehavarna närmast redovisar sina tankar om vad som händer.

Men det som är kvar när publiken lämnar Elverket räcker långt och Kung Claudius som i denna uppsättning överlever, är avgjort en tolkning framtida regissörer och skådespelare lär komma ihåg.

Gäller bara att se till så att Shakespeare inte får rätt i Hamlets slutreplik till den falske vännen Horatio: ”The rest is silence”.

***

Läs även: För Lars Norén är humorn granne med avgrunden

Läs även: Som om det inte hänt ett jota på sexfronten