Hur svensk är du?

Text: Maria Arnstad

Bild: TT

Mot Sherwoodskogen!« Kollegerna och jag har bestämt lunchställe, och vi ska marschera dit i samlad tropp. En av oss tar täten och pekar ut riktningen med detta käcka utrop. 

Tv-apparaten är inte längre den lägereld som den en gång var: folk strömmar skilda tv-serier vid olika tidpunkter, och kan inte samfällt diskutera gårdagens avsnitt vid fikabordet. Men som svensk måste man ändå ha ansträngt sig för att missa Kalle Anka på julafton.

En stor del av människors kulturella identitet består av deras samlade språkliga uttryck: idiom, liknelser, metaforer, ordspråk och talesätt. Men ofta går bakgrunden till uttrycken förlorad. Bara orden blir kvar.

En kunskapsspridare är författaren och journalisten Elisabeth Åsbrink. 

I sin nya bok »Orden som formade Sverige« tar hon en rad uttryck till hjälp för att fånga svenskheten. Vart och ett av dem bildar grunden till en miniexposé över Sveriges historia.

Avstampet sker 98 e.Kr. då historikern Tacitus »var först« att nämna folket »svioner«. Det finns många teorier om vilket folk detta var, och om det var samma folk som senare, och av andra historiker, benämndes sweonas, sue-hans, suetidi och suenoes.

Vidare kan vi läsa om varför svenskarna betraktar sig själva som särskilt svårt och obotligt avundsjuka, vilket befästs i uttrycket den svenska avundsjukan. Denna föddes i Erikskrönikan 1306 – om de giriga kungasönerna Erik, Birger och Valdemar.

Vi fortsätter vår färd genom tiden via avsnitt om allt från förhållandet mellan svenskar och danskar i Danskjävlar, den svenska nationalskalden i Det var en gång en Bellman, Sveriges egentliga nationalsång »Helan går« till Medelsvensson, så som han uppstod på Stockholmsutställningen 1930.

Elisabeth Åsbrink är född i Göteborg, hennes mor är ursprungligen brittisk och hennes far kommer från Ungern. Det gjorde att hon föddes som »ungersk unge« – för i Sverige gäller härstamningsprincipen; faderns medborgarskap blir också barnets. Elisabeth Åsbrink var ett år när hon 1966 blev svensk medborgare, till följd av att pappan blev det.

Men det tog henne 22 år att fatta hur svensk hon var. Det skedde vid ett besök i Egypten. För en grupp studenter av blandad nationalitet räknade hon upp begrepp som allmän rösträtt, lika arvsrätt, allmän barnomsorg och lika lön för lika arbete. Allt för att understryka att svenskar minsann gifter sig av kärlek, inte på grund av pengar. 

»Basen för de nationella identiteterna kan variera, och varje nation bygger på subjektiva föreställningar om vad som karakteriserar identiteten. En gång etablerade inom gruppen tenderar emellertid dessa föreställningar att leva kvar och få politisk betydelse.« Så skriver Nationalencyklopedin under uppslagsordet nation.

Och de senaste åren har svenska politiker varit särskilt upptagna med att formulera »de svenska värderingarna«. »I Sverige arbetar man«, säger Ulf Kristersson (M). »I Sverige hälsar man på varandra. Man tar både kvinnor och män i handen«, säger Stefan Löfven (S). 

Värderingar är svårfångade i ord; de tenderar att låta banala. Och med tiden förändras de. Vissa faller i glömska, nya kommer till – vår självbild omdanas.

Få fenomen samlar emellertid så många människor i Sverige till gemensamma upplevelser som julaftonens tv-program och landets kungligheter, noterar Elisabeth Åsbrink. Majoriteten, skriver hon, »verkar nöjda med att smågnälla över att en enda familj har ett välavlönat jobb som går i arv«. Men vad är väl en bal på slottet? <

Maria Arnstad Reporter, Språktidningen