I Tarrs och Krasznahorkais filmer ersätter kameran en frånvarande Gud
Béla Tarrs och László Krasznahorkais samarbete är ett av de mest minnesvärda i filmhistorien. Deras monumentala filmer dansar fram som tango.
När Svenska Akademiens ständiga sekreterare, Mats Malm förkunnade att den ungerske författare László Krasznahorkai tilldelats årets pris i litteratur så kändes det som det bästa valet på mycket länge. Dels kom farhågor om identitetspolitik på skam, dels är det ett, på alla sätt, kvalificerat val. Han debuterade 1985 med Satantango. Några år tidigare hade landsmannen och filmregissören Béla Tarr läst det opublicerade manuskriptet. Det blev början på ett långt samarbete som skulle komma att innefatta fem långfilmer och en kortfilm.
Den första var den i Sverige ej distribuerade Damnation 1988. Den innebar också ett skifte i Tarrs stil som så långt hade varit tämligen socialrealistisk. Här är narrativet inte längre det centrala utan filmen som på ytan handlar om en alkoholiserad man som blir kär i en barsångare förs framåt av långa tagningar i svartvitt. Andrej Tarkovskij nämndes vid tiden ofta som en referens.
Drygt tio år efter att Tarr läste manuset till Satantango, släpptes långfilmen slutligen 1994. Betoningen ligger på lång eftersom längden är 439 minuter. Här hittar Tarr ett filmiskt språk som fungerar som en motsvarighet till Krasznahorkais litterära stil. Författarens långa, vindlande meningar blir i Tarrs tappning en filmisk dans med än längre tagningar och med komplexa kamerarörelser. Känslan är ofta att kameran är ett eget väsen med ett självständigt medvetande, måhända en ersättning för den Gud som förefaller frapperande frånvarande?
Det är ett på alla sätt monumentalt verk och stilen skapar en intrikat spindelväv som inte bara följer tangons struktur utan skapar en helt ny form, kongenial med författarens vision. Filmens rykte har varit på uppgående i flera år och i flera städer i Europa hölls utsålda visningar av den restaurerade versionen 2019. Det är få filmer som är så kompromisslös samtidigt som den är oupphörligt fängslande.
För merparten av filmintresserade européer blev dock det första mötet med Tarr, hans filmatisering av Krasznohorkais roman Motståndets melankoli Filmens namn blev Werckmeister Harmonies och hade världspremiär i en sidoserie i Cannes 2000. Med en mer normal längd på 145 minuter så visades filmen betydligt oftare än föregångaren. Titelbytet till trots så följer filmen författarens historia relativt väl. En naiv ung brevbärare, Valuska, bor i en liten stad där en cirkus plötsligt anländer där den stora attraktionen är en död val. Det krävs inte mycket för att den civiliserade hinnan ska rämna och våld utbryter.
Filmens titel syftar på barockmusikteoretiker Andreas Werckmeister och en av filmens huvudpersoner anser att hans idéer bär skulden till alla problem i modern musik och i stället borde ersättas av en mer “naturlig” harmoni. Kanske en motsvarighet till dagens arkitektuppror. För mig så är filmen en enklare variant av Satantango, men jag har själv upplevt effekten den haft på dem som ser den som sin första Tarrfilm. Inledningssekvensen där Valuska förklarar hur planeterna rör sig med hjälp av några överförfriskade män i en bar är en höjdpunkt i Tarrs produktion. Apropå harmoni så spelar Mihály Vigs musik avgörande roller i båda filmerna.
2007 blev duons nya projekt uttaget till huvudtävlingen i Cannes. Det rörde sig om en filmatisering av Georges Simenons The Man from London. Projektet kantades av stora ekonomiska problem och en av huvudproducenterna begick självmord innan filmen var klar. Premiären i Cannes var ingen större succé och filmen släpptes senare i två versioner. En på ungerska och en på engelska och franska. Ironiskt nog var Tilda Swinton dubbad i båda versionerna. Formellt skiljer den sig en del från de tidigare filmerna, inte minst i de vertikala rörelserna. Jag ser den som en underskattad film.
Tarr och Krasznahorkais sista projekt tillsammans blev Turinhästen (2011). Samarbetet med den tyska fotografen, Fred Kelemen (som även är en framstående regissör) innebar delvis en förändrad och mer avskalad stil.
Samarbetet mellan Krasznohorkai och Tarr är ett av de mer minnesvärda i filmhistorien, ock kan i vissa avseenden jämföras med Joseph Loseys samarbete med en annan Nobelpristagare, Harold Pinter.
Toppbild. Scen ur Turinhästen (2011). Foto: Tt Film/Vega Film/Zero Friction Film/Kobal/REX
***
