Jag lovar härmed att skriva mer om min kropp i recensioner

Vivaldis barockopera på Drottningholms slottsteater nyligen fick recensenterna att gå bananas.

Vad vet ni om kastratsångare? Eller strunt i det, vi ska ändå börja i en helt annan ände. Häromdagen firade en av världens mest unika teatrar jubileum. Drottningholms slottsteater, beställd av drottning Ulrika Lovisa och invigd 1766, hade sina glansdagar under sonen Gustaf III:s regenttid och föll sedan i glömska efter hans död 1792. Efter många år återupptäcktes teatern, 1921, av en litteraturprofessor som insåg värdet av dess komplett bevarade teatermaskineri, rörliga kulisser, åsk- och regnmaskin och andra fantastiska specialeffekter från 1700-talet. Dessa restaurerades varsamt och hela härligheten återinvigdes för exakt hundra år sedan.

I somras kunde publiken sitta i den förtjusande avlånga teatersalongen och avnjuta årets föreställning, barockoperan Il Giustino av Antonio Vivaldi. Tyvärr tog biljetterna slut direkt och spelperioden upphörde i helgen, så det är nästintill oetiskt av mig att prata upp den nu, när det är försent.

Vad som hände var att dagstidningarnas kritiker efter premiären skrev panegyriska recensioner. Det var riktigt roligt att läsa så bortkollrade kritiker. Ta exempelvis Expressens Axel Englund, som bland annat beskrev hur ”publiken nästan lyfter från de hårda bänkarna vid lutans träffsäkra pisksnärtar, hur stråkarnas bett ilar genom lemmarna, och kroppen börjar törsta allt ivrigare efter nästa flödande koloraturkaskad.”

Tänk om vi kritiker lite oftare skrev så sinnligt: den här romanen får mitt blod att sjuda, min njure att ta glädjeskutt och min hjärna att koka! Jag lovar härmed att skriva mer om min kropp i recensioner. Nåväl, Vivaldis verk var verkligen en häftig upplevelse. Regissören och dirigenten George Petrous blåste på, så hela slottsteaterns kapacitet togs i anspråk; träd och moln, hav och pelare, liksom sångare, åkte upp och ner och sköts fram och tillbaka på scen, precis som på Gustaf III:s tid. Ni fattar vilken fest.

I orkesterdiket satt en ung man och spelade cembalo inlevelsefullt som en rockmusiker, i taket hängde fejkstearinljus med fladdrande lågor, och på scenen var känslan full queer. De manliga hjältarna på scenen var countertenorer och sjöng i ett slags falsett-teknik, så de lät exakt som kvinnor, medan en kvinna gjorde en mansroll.

På Vivaldis tid var kastratsång högsta mode, särskilt i Italien. Pojkar blev snöpta före målbrottet och fick behålla sina ljusa barnröster. Samtidigt var klangen fyllig, då bröstkorg och lungor fick storleken som hos en vuxen mans. Armar och ben fortsatte att växa abnormt mycket, tvärtemot vad som var kvar av könet. Kastratsångarna blev extra långa och rundlagda.

Eftersom vissa av dem blev stjärnor med hög status fanns det gott om fattiga familjer som hoppades på en bättre framtid för sina söner genom det brutala ingreppet. Den siste kastratsångaren, Alessandro Moreschi, kom från en fattig, barnrik familj. Han dog 1922. Det finns inspelningar med honom utlagda på Youtube. Många uppnådde aldrig det glamorösa livet som stjärnor, men fick sina liv förstörda. De som gjorde succé blev däremot åtrådda av både män och kvinnor.

Det är lätt att tro att vi är förbi sådana barbariska stympningar av kroppen. Men tänk på avarterna av skönhetsingrepp i dag: någon har bestämt sig för att likna en katt, en annan att slå rekord i att ha störst ändalykt, oavsett riskerna med sådana operationer. Kändisskapet som följer på sociala medier är nog en inte oväsentlig motivation. Människans längtan och galenskap är sig lik.

***

Text: Nina Solomin

Toppbild: Anders Wiklund / TT