Lägg ner alla djurparker

Att hålla vilda djur fångna för beskådan är en plågsam rest från förr. Det finns bättre sätt att uppleva djur i dag.

Herr Lemur utgör en dyster figur. När vi kliver in i Hamburgs flotta tropiska akvarium sitter han på en bänk vid ingången och stirrar håglöst framför sig. Nosen är svart och svansen randig. Bredvid honom sitter en skötare i djurparksuniform och stirrar, lika håglöst. Bara munnen rör sig: ”Denna lemur är 24 år, äldst i gruppen”, säger mannen rätt ut i luften, till ingen särskild.

Av de andra lemurerna syns inte en skymt, kanske är det bara gamla herr Lemur som har pliktkänsla nog att ta emot besökare hela dagen. Man vet ju hur det är med de yngre generationerna, de har koll på sina rättigheter men struntar i sina skyldigheter. Varför skulle det vara annorlunda med apor?

En påträngande animalisk doft letar sig in i våra näsborrar, en riktigt otäck och däven gestank. Här samsas hundratals djur: krokodiler, färggranna fåglar, skorpioner, ormar, spindlar, gnagare, hajar, olika slags små och stora, runda och platta fiskar, samt mängder av andra kända och okända varelser. Självklart uppstår en viss odör. När vi passerar skylten som varnar för att krokodilerna kan hoppa upp och bita besökarna, kommer jag på vad lukten påminner mig om. Desperation. Extremt stressade eller skräckslagna människor kan avsöndra samma råa doft.

Jag ser en stor grå fisk som gapar stort och ihärdigt – om Edvard Munchs Skriet hade återgivit en fisk hade den sett ut på pricken så. En fet pytonorm ligger ihoprullad på en sten, det står att den kan bli åtta meter lång, väga upp till 150 kilo och leva i 30 år. Tänk er trettio år i en glasbur.

Överallt djur som simmar i cirklar eller bara glor apatiskt. En långhårig råtta eller-vad-det-är ligger uppgivet på rygg i ett fejkat ökenlandskap på ett par kvadrat, utan att röra en fena. I det största akvariet, med hajar och rockor, håller sig en grupp vita fiskar tätt intill glaset, de kastar anklagande blickar mot oss utanför.

Djurparker är helt enkelt deprimerande institutioner. De kan påstå att det handlar om att bevara utrotningshotade arter hur mycket som helst. Det går inte att dribbla bort att det också handlar om att hålla vilda djur fångna för underhållnings skull.

För något decennium sedan besökte jag Kolmården. Delfinshowen – med discomusik på alldeles för hög volym, blinkande lampor och en uppvarvad Markoolio som hojtade i en mikrofon medan delfinerna gjorde trick och konster – var en rakt igenom förfärlig upplevelse. Jag har aldrig satt min fot där igen. Delfinerna däremot måste genomleva spektaklet flera gånger om dagen, för en ny publik.

Jag börjar googla och hamnar på aktivistiska hemsidor jag normalt aldrig besöker. Är det såhär en radikaliseringsprocess startar? Organisationen Djurrättsalliansen bekräftar att djurparker är plågeri, de skriver att vilda delfiner jagar och simmar flera mil om dagen. I en klorerad pool blir de stressade, får svamp i blåshålen, hamnar i slagsmål och dör i förtid. Tidigare i år kungjorde Kolmårdens ledning att delfinariet ska avvecklas till förmån för andra satsningar. Inte ett ord om att verksamheten i sig skulle vara etiskt problematisk.

Förutom artbevarande är ett argument för att hålla vilda djur i fångenskap att det främjar barns relation till dem. Men dagens barn föredrar ju faktiskt att se saker på skärm. Med virtuella glasögon är det dessutom möjligt att ströva fritt på savannen och klappa lejon. Eller varför inte hoppa som en delfin och flyga som en örn? Här har vi, om jag får säga det själv, en toppenidé till framtidens zoo. Ni får den helt gratis.

***

Text:

Toppbild: Darko Vojinovic / AP