”Jag vill göra något som är jävligt svårt”

Två rös flankerar vardera sida av den i övrigt nakna scenen.

Stenbumlingarna har Mats Flink släpat med sig från Bergslagen för att sedan kånka dem de hundra trappstegen upp till scenen Studio Lilla Paris på Odengatan 39 i Stockholm.

– Däruppe upp, säger han och pekar på en krok i det många meter höga taket, kommer det att hänga ett isblock som sakta ska smälta ned under föreställningen.

Nej, han gör det inte lätt för sig. Det är också ett aktivt val. Den forne medgrundare av legendariska frigruppen Galeasen är inte en scenkonstnär som tycker om att segla i medvind. I stället, säger han, dras han till sådant som initialt känns omöjligt att iscensätta.

Just så var det med Order, Lars Noréns diktsamling från 1978 som nu för första gången blir en teaterpjäs, i dramatisering, bearbetning och regi av Flink.

– En vän som är läkare sa när han läste den att ”Mats, jag förstår inte ett jävla ord. Vad ska du göra med det här?””

En vecka innan premiären är jag och fotografen den enda publiken som exklusivt får ta del av ett par utvalda scener.

I en nedsutten soffa som vi delar med ljuddesignern och musikern Hugo Röhlcke sitter vi i princip på själva spelytan i vad som är en för detta skulpturateljé högst upp i ett vanligt lägenhetshus. 

Det känns som att plötsligt ha förflyttats till 1980-talets kulturexplosiva Stockholm där det fanns en sliten teaterlokal i snart sagt varje källare, och som fortfarande var möjligt innan innerstaden privatiserades med bostadsrätter som istället förvandlade dem till vinkällare, med den skillnaden att detta är en takvåning.

Åttiotal känns också teater som inte flirtar med sin publik utan vågar spela smal teater som sannolikt få skulle våga eller vilja sponsra.

Just det allvaret bär Lars Nórens Order på, diktsamlingen som han skrev utifrån sin erfarenhet av att 1964 ha vistats på mentalsjukhus i ett drygt halvår och för vilken han erhöll Gerard Bonniers då nyinstiftade lyrikpris.

I Mats Flinks uppsättning kan platsen vara en psykiatrisk klinik, men likaväl exempelvis ett fängelse eller någon annan institution.

Här ligger fokus på relationen skapande och psykisk ohälsa, och på scenen står  Roland Eriksson, Åsa  Lundvik Gustafson och Per Burell som kanske spelar en och samma roll, kanske tre olika. Det lämnas till publiken att tolka. 

– Grundtanken är att Per och Åsa spelar tankarna som Rolands rollfigur har, och som befinner sig  i en psykos.  Det kan vara sådant som minnesbilder från 70-talet och som bara finns i hans  huvud, säger Mats Flink.

Det tunga ämnet till trots finns där också en lätthet i det sceniska tilltalet när poesi möter koreografi och musik i vad som blir ett slags rituell och lyrisk scenkonst där det taktila blir centralt: händerna som bär stenarna och som gnider in jord i ansiktet när en ordlös smärta söker kroppslig förankring, och som också är i dialog med vad som var Noréns ständiga undersökning av just relationen språk och människa, jagets och språkets gränser.

Och visst kan ensemblen sin Norén. Redan 1987 spelade Mats Flink Fursten i Rickard Günthers smått skandalomsusade Sakrament på Galeasen (fritt baserad på Fursteslickaren och Claudio Mantegna Portofolio), medan skådespelaren Per Burell har medverkat i allt från Personkrets 3:1 till Skuggpojkarna och därmed kan räknas som något av en Norénveteran. 

Men att spela en pjäs som är baserad på författarens poesi har han inte gjort förut.

– Det är svårare med poesi eftersom det inte finns någon dialog i den, men jag känner ju ändå igen språket på något sätt, säger han om den nya utmaningen.

Dansaren Åsa Lundvik Gustafson har en bakgrund på bland annat Cullbergbaletten, men här blir det mer repliker än koreografi, vilket Mats Flink motiverar med att ”hon är gudomlig på text”.

– Jag hade kanske tänkt att det skulle bli mer dans, men det fysiska är i sig så starkt i gestaltningen av en psykos – hur kroppen vibrerar eller spänner sig – att man knappt behöver röra på sig utan att den ändå säger något.

De två har tidigare samarbetet i exempelvis Koreograferna som Flink satte upppå Färgfabriken 2022, medan Roland Larsson spelade pappan i hans hyllade Rum 543 på Teater Barbara 2011, en pjäs som också  handlade om psykos, men här ur en en ung kvinnas perspektiv.

Att Mats Flink valde att sätta upp just Order, och nu beror inte bara på hans stora intresse för Noréns författarskap, utan grundar sig också i en privat situation: av och till drabbas hans tvillingsyster av psykoser, senast i våras. På så sätt, säger han, blev det än mer aktuellt att tränga in i Ordervärlden.

Men så var det också det där med att inte gå den raka vägen utan väja för vad han benämner som naturalismträsket, och som han upplevde under alla år på teaterinstitutioner som Dramaten, Göteborgs stadsteater och Riksteatern.

– Jag ville alltså göra något som är jävligt svårt, och som inte innehåller repliker som ”kaffet är varmt” och där motspelaren säger ”blev du mätt av falukorv?”

Uppsättningen vill undersöka mötet mellan konst och psykiskt lidande. Är personer med psykisk ohälsa överrepresenterade inom kreativa yrken, tror du?

– Inte överrepresenterade men kanske att psykisk sjukdom ligger nära en gräns och att det är lätt att kliva över den. Däremot tror jag att känslighet är förknippat med just det där, att helt plötsligt kan det slå över och att så går man in i en sjukdom.

Vad vill du åstadkomma med uppsättningen?

– Att ämnet psykos blir tydligt belyst, och att publiken kanske börjar prata med varandra. Psykiskt sjuka är ju en tyst grupp i samhället, som inte får något utrymme. Var finns de i det offentliga rummet?

Toppbild.I en före detta skulpturateljé på Odengatan sätter skådespelaren och dramatikern Mats Flink upp vad som blir den första dramatiseringen av Lars Noréns diktsamling ”Order”.