Kärleken – en slalombana genom historien

I det antika Grekland avsågs med kärlek vanligtvis relationen mellan män, mer exakt mellan lärare och manlig elev. På 1900-talet plockade Roland Barthes sönder begreppet, samtidigt som han sökte efter kärlekslycka om nätterna.

”Vad man icke kan tala om, därom måste man tiga” lyder Ludwig Wittgensteins berömda sentens. Det är lätt att bli förälskad, men svårt att tala om kärlek. Lägg till detta hjärtats oro och slutsatsen blir att intet nytt borde tillfogas denna meningslösa litteratur. Just därför är det omöjligt att låta bli. Men hur?

Medveten om att jag förstått föga av kärlek och att det förmodligen är för sent att lära sig något, sätter jag upp en slalombana med tre portar: antiken, medeltiden och det moderna projektet.

Utgångspunkten får bli Platons dialog Gästabudet (ca 385 f Kr) som påminner om när ett manligt jaktlag samlas en lördagskväll på puben. Man äter, dricker och talar om kärlek.

Platon börjar med att reta våra förväntningar. På gatan träffar berättaren, Apollodoros, en bekant som hört talas om att Sokrates, Agathon (dramatiker), Alkibiades och andra haft en middag där de diskuterat kärleken. Nu vill han ha detaljer! Apollodoros svarar undvikande att det där mötet var för länge sedan, när han var barn. Men hur det nu än är så börjar han berätta för sin vän medan de vandrar vägen in mot Aten.

Att också antikens filosofer fann det svårt att definiera kärlek framgår snabbt. Männen i middagssällskapet bestämmer sig för att vara måttfulla med alkoholen så att tankarna blir klarare. Talet om vin, avbrotten, de godmodiga skämten och utvikningarna gör Platons text förvånansvärt nutida. Och greppet att inte tala i jag-form utan maskera vem som är berättare för tankarna till nittonhundratalets modernister.

Men det finns skillnader. I det antika Grekland avsågs med kärlek vanligtvis relationen mellan män, mer exakt mellan lärare och manlig elev. Denna ansågs mer upphöjd än kärleken mellan man och kvinna. För antikens filosofer var kärlek kopplat till vishet. Fast en man på gästabudet säger att kärleken är »hård och skrovlig«.

Sokrates och hans vänner samtalade precis som vi om vad de kunde tala om. Men för de flesta av oss är att tala om kärlek att utelämna mycket av det som format ens åsikter: Tidigare partners, de varningsord vänner uttalat, skavanker hos den tillbedda man noterat i tysthet. I samtal om kärlek är undertexten stor som Grönland men den måste rymmas i nuets ankdamm  …

För Sokrates och vännerna är detta inget problem. Männen kring bordet intresserar sig för de filosofiska aspekterna och talar föga om sina egna erfarenheter. För att vidga perspektivet för Platon in en kvinnas erfarenheter genom att låta Sokrates återberätta vad han lärt sig av Diotima, en vis kvinna – alltså en sierska. Hon tycks först ha en krass syn på kärlekens drivkrafter som hon säger kan vara äregirighet. Men ju längre samtalet pågår, desto mer positiv blir Diotima även om hon tycker att man hellre bör studera statsvetenskap än kärlek. Sokrates, den kärve filosofen, är jämfört med Diotima en nästan naiv förespråkare för kärleken:

Därför säger jag att varje människa måste vörda Kärleken, och själv vördar jag också Kärlekens gärningar, ägnar mig alldeles särskilt åt att utöva dem och uppmanar andra att göra likadant; och nu och alltid hyllar jag Kärlekens makt och mod efter bästa förmåga.

Där har Du mitt tal, Faidos – ta det som ett lovtal till Kärleken om du vill; annars får du kalla det vad du har lust!

En nutida åhörare skulle förmodligen finna samtalet opersonligt. Sokrates och hans vänner talar om kärlek och skönhet, kärlek och godhet och andra abstrakta begrepp. De talar inte om individuella erfarenheter och absolut inte om sexualitet. Det beror knappast på prydhet utan på att antikens människor var bundna till det omgivande samhället. »Jaget« var alltid del av ett kollektiv.

I dag talar vi om hur den älskande ska få plats för sig själv. Men begrepp som »att förverkliga sig själv« skulle ha varit obegripliga för deltagarna i Gästabudet. Under antiken var individen alltid del av ett kollektiv som när som helst kunde gå under av krig eller farsot.

***

Först under renässansen individualiseras tillvaron, eller snarare tolkningen av den. Kanske är renässansens största erövring sensualismen. Landskap, bibliska scener, porträtt – renässanskonsten är fylld av ögats smekningar. Renässansens litteratur lever kvar i dagens populärkultur; filmer och sånger.

Petrarca diktar övertygande om kärlekens möjlighet, Dante ger exempel på dess omöjlighet. Men det handlar inte om bekännelselitteratur. Bägge var förmodligen någon gång förälskade, men många av deras berömda dikter riktas till kvinnor de beundrade på avstånd och möjligen inte ens växlade ett ord med. Deras resonemang kring kärlek är lika abstrakta som de grekiska filosofernas, men deras texter utgår från blicken. De är seende diktare. Ändå kan man fråga sig hur mycket diktarna visste om kärlek. Hade de besjungit sina tillbedda om de känt dem på nära håll?

Både Petrarca och Dante hade två författarkarriärer. En på latin, det språk på vilket de skrev filosofiska och historiska verk. Men det är för sin kärlekspoesi, skriven på folkspråket italienska, som poeterna överlevt. Dante är mest hågkommen för sina helvetesskildringar men kärleken finns med också i dödsriket i Den gudomliga komedin (1317–20). Vandraren Dante möter olika kärlekspar och berättar deras historia. De älskande har visserligen begått något brott, men det glömmer läsaren och nästan Dante också. Passionen är starkare än moralen.

Petrarcas kärleksdikter läses av nya generationer älskande; Dantes filmiska beskrivningar av helvetet överträffar vilken dataanimerad skräckfilm som helst och det drar förstås nya läsare. Men Dante var också författare till både högstämda och grovkorniga kärleksdikter.

Porträttet på Petrarca och Laura är från Ashmolean Museum – konstnär okänd.

En av hans mest kända skrifter är Vita Nuova, snart aktuell i svensk nyöversättning. I den skildrar han sina möten med Beatrice som var dotter till en köpman i Florens. Han kommer inte nära henne utan ser henne med flera års mellanrum på avstånd i en kyrka eller vid ett bröllop. Boken är skriven efter Beatrices död 1290 och dikterna är vemodiga.

I Den gudomliga komedin är Beatrice symbol för kyrkan men i Vita Nuova är hon en ung kvinna, vacker och mystisk. Första gången de träffas har ingen av dem fyllt tio men Dante blir slagen av hennes skönhet och skriver senare att Beatrice är »klädd i den ädlaste blodröda färg«. Åsynen av Beatrice får Dante att tro på kärlekens makt vilket präglar hela hans liv. När han återser Beatrice nio år efter första mötet kan vilken tonåring som helst känna igen sig:

Hände det sig på dagen att hon, denna underbara kvinna, åter visade sig för mig, nu klädd i helvitt, mellan två andra ädla men äldre kvinnor. Och gående på gatan vände hon blicken mot det håll där jag stod full av fruktan, och i sin outsägliga älskvärdhet – som numera får sin belöning i världen utan ände – hälsade hon så livfullt på mig, att jag tyckte mig skåda djupast i lycksaligheten.

Petrarca har kallats den första moderna människan. Som alla älskande ville Petrarca betrakta den åtrådda. Men det som gör honom nutida är att blicken riktas både mot den åtrådda och mot den som ser, Petrarca själv. I de 366 dikterna i Canzoniere (skrivna 1327–1368) avhandlar Petrarca både kärleken som abstraktion och som enskilda scener. Han analyserar sin tillbedda Laura och granskar sin uppfattning av henne, han skriver om kärleken till kärleken, om blicken och texten.

Kärleken är inte så självutplånande som senare romantiska poeter och sångare antyder. Den älskande ser sig själv i den tillbedda. Alla fotografer har nog provat att fotografera sig själv som en spegelbild i den älskandes ögon (tips till dig som vill försöka: passa på att göra det i början av förhållandet, då modellen ännu inte upptäckt vilken egotrippad typ du är och har tålamod med allt du gör).

I Dantes Divina Commedia är kärleken kopplad till gränsöverskridande, brottslighet och straff. Den är ett maktspel. Perspektivet är begripligt eftersom Berättaren vandrar genom helvetet, så alla han träffar där har gjort något skamligt. Men Dante diktar underbart om synden, till exempel i scenen mellan Paolo och Francesca som för evigt får virvla runt i stormvindar eftersom de svepts med av en förbjuden passion. Historien är intrikat uppbyggd. Det italienska paret läste en riddarberättelse om den förbjudna förälskelsen mellan den gifta drottningen Guinevere och riddaren Lancelot. De speglade sig i texten och inspirerades till att hänge sig åt varandra. Dantes femte sång är fylld av medkänsla men går också att läsa som en text om fiktionens kraft. »Den dagen läste vi ej mer«, sammanfattar Francesca lakoniskt. Maken mördade bägge.

Dantes helvete är fullt av älskande som tycks ha drabbats av förälskelsen av en slump och kraftlösa underkastat sig sitt öde.

Men redan drevs min längtan och min vilja,

liksom ett hjul som fast och lugnt roterar,

av Kärleken som driver sol och stjärnor.

(Divina Commedias sista tre versrader).

Den italienske sociologen Francesco Alberoni slog igenom internationellt på åttiotalet med en serie böcker om kärlek, förälskelse och vänskap. En av Alberonis teser är att kärleken inte slår ner som en bomb. I stället ser han den som en kollektiv rörelse, bestående av två personer. I själva verket förbereder vi oss för att bli förälskade. Vi inbjuder ödet att bombardera oss.

Sokrates och hans vänner var självironiska när de talade om ämnet, men knappast lidande. Petrarca var positiv, Dante passionerad. Den tredje kärleksporten måste med nödvändighet leda till kärlekens baksidor. Finns det inte lite av självmanipulation i Alberonis tanke om hur vi förbereder oss för att slås av känsloblixten?

Kanske gör vi bäst i att acceptera Barthes och Shakespeares sanningar: att kärleken är möjlig att se, att njuta av – men inte att förklara.

När Roland Barthes skrev Kärlekens samtal, fragment (fransk originalutgåva 1977) var han redan en av sin samtids ledande intellektuella i generationen efter Jean-Paul Sartre. Efter att ha börjat som litteraturteoretiker blev Barthes en tidens teckentydare som skrev om mode, fotografi, konst och mycket annat. Men det var boken om kärlek som gjorde honom till ett kulturellt fenomen. Den mest subtile av tänkare skrev på temat så att alla kände igen sig.

Paolo och Francesca, oljemålning från 1846 av Giuseppe Frascheri.

Efter hans död 1980 har delar av Barthes efterlämnade texter publicerats, och det framgår att han själv var en högst olycklig deltagare i kärlekens pussel. Själv minns jag samtal i hans hem när vi satt puffandes på var sin cigarr och talade om språk, bilder och vad en intellektuell egentligen bör göra. Han var älskvärt ironisk och tycktes höjd över livets futiliteter. I dagboksanteckningarna från samma tid är han upprörd och olycklig.

I bägge verken använder han sig av fragment. Han vill inte sammanfatta, inte slå fast. Han vill se. Barthes lägger ögonblick vid ögonblick, han tar snapshots med ord som en fotograf med kameran. Naturligtvis refererar han till Platons text och Sokrates ord. Han skriver om hur den förälskade lider och njuter av sin väntan på den tillbedda. Och om hur svartsjukan också innehåller njutning. Och naturligtvis om hur kärleken påverkar språket – och tvärtom.

Texten är en perfekt förening av lärdom, ögonblickets detaljer och individens försök att få ordning på alla dessa pusselbitar.

Att han själv tillbringade nätterna på jakt efter en kärlek som kunde ge lycka men aldrig infann sig ger ytterligare ett antal bitar. Textens stabilitet fanns inte i hans egen värld, vilket förstås stämmer med att kärlekens väsen ständigt förändras.

I Shakespeares märkligaste komedi, En midsommarnattsdröm (1595), blir människorna bokstavligen tokiga av kärlek. De förälskar och förlorar sig i fel person, ja till och med i djur. De irrar omkring i en förtrollad skog.

Kanske är just förvirringen kärlekens centrum. Och kanske gör vi bäst i att acceptera Barthes och Shakespeares sanningar: att kärleken är möjlig att se, att njuta av – men inte att förklara. Och, kan man tillägga, inte möjlig att styra över.

Därmed blir denna text meningslös. Lika bra det. Att det inte går att förstå kärleken är tur för alla oss som lever av att berätta historier. Fortsättning följer!

Mikael Timm är författare, filmare, vinkännare,gastronom, radioman och singel.

***

Prenumerera på Fokus här.

Text: Mikael Timm

Toppbild: Illustration: Dennis Eriksson