Victor lärde mig vad kärlek är

Jag älskade den hunden. Ibland tänkte jag att jag älskade honom mer än mannen jag var gift med.

Text:

Toppbild: Adam Griffith/Unsplash.com

Toppbild: Adam Griffith/Unsplash.com

Den som säger att kärlek inte kan köpas för pengar har aldrig ägt en hund. För tolvtusenfemhundra kronor köpte vi vår Alva, en liten dansk-svensk gårdshund, en sådan där som fastighetsskötaren NP Möller i tv-serien med samma namn hade. Kalle hette han, NP Möllers hund, arbetskamrat, vän och ständige följeslagare. Allt det där kan en hund vara: Familj, kollega och allra bästa vän, en vän som alltid lyssnar och ser på dig med förlåtande blick. Din hund är den enda varelse i världen som älskar dig mer än han älskar sig själv. Att erfara en sådan kärlek är en sällsam gåva – uppriktig, helhjärtad och okomplicerad. 

Vad är kärlek? Några skribenter försöker att besvara frågan i Fokus.

»Vår vänskap var naturligtvis en kompromiss«, skriver Lars Gustafsson i Elegi till en död labrador och fortsätter, »vi levde tillsammans i två världar: min, mest bokstäver, en text som går genom livet, din mest dofter.« Med en hund vid sin sida får livet doft och färg. Den höjda nosen, den darrande svarta knappen längst ut, berättar för människan att det finns mer än det som syns. Med en hund som sällskap blir den kortaste promenad ett äventyr.

Vår Alva är med överallt. Hon följer med på krogen och strosar runt med mig på Åhléns. Hon åker tåg till Stockholm och bor på hotell. Mest tycker hon om skogen och stranden, att åka bil, spana efter kor och hästar och att skälla på råttorna vid kanalen eller ekorrarna i Rörsjöparken. När jag sitter och skriver ligger hon vid mina fötter och när vi går och lägger oss sover hon såklart i vår säng, tätt intill min rygg. Ibland gläfser hon till i sömnen och det rycker i benen. Jag tänker att hon drömmer något bra då: kanske att hon fångar den där feta råttan som bor vid soptunnorna på vår gård.

Hundens kärlek är trofast och hängiven: ingen ser på mig med så beundrande blick som Alva, och ingen har någonsin varit så trofast mot mig som min första hund, border collien Victor.

Victor var min första hundkärlek och egentligen var han inte ens min. Det var min dåvarande man som ville ha en hund. Han hade velat ha en hund sedan han var barn, men aldrig fått någon. Det närmaste han kom var en tyghund som han fick i julklapp av sin morfar när han var fyra år. Den gav han namnet Victor, och Tyg-Victor låg på sängen i hans etta med kök vid Möllevångstorget när jag träffade honom 15 år senare. 

Drömmen om en egen hund, en riktig hund av kött och blod, en varm och levande hund med päls och blanka ögon levde i den nittonårige ynglingen som aldrig fick en valp när han var en liten pojke. För det älskade jag honom lite mer, för hans barnsliga dröm om en egen hund att älska och bli älskad av. Alla andra unga män jag hade träffat dittills drömde om att bli rockstjärnor eller poeter. Jag tänkte att en man som önskar sig en hund måste vara en bra man.

I Kerstin Ekmans alldeles färska roman Löpa varg skildras kärleken mellan en man, Ulf Norrstig, och hans hundar. Ulf Norrstig är pensionerad jägmästare och har haft hund i hela sitt liv – Justus, Bång, Reppen och Blix som egentligen var hans fars, Skott, Ulfs första egna hund, Trissa, Kasper och Zenta. När Ekmans berättelse tar sin början är Zenta en gammal hund. De dagliga rundorna i skogen tar allt längre tid för henne. Ibland lägger hon sig ner för att vila under promenaden. Också mannen är trött, i slutet av allt, på väg mot det okända vi kallar döden. Tillsammans går de allt djupare in i ålderdomen, sida vid sida, lite tröttare varje dag.

Fyra hundar. Så kan man sammanfatta ett liv: Skott, Trissa, Kasper och Zenta. I nöd och lust, i regn, sol och snö har hundarna följt Ulf i skogen, tillsammans har de tillbringat många tysta timmar i jakttorn, delat på ostsmörgåsar, delat upphetsningen när villebrådet närmat sig. Tillsammans med en hund är man både mer djur och mer människa, närmare det ursprungliga, de grundläggande behoven: mat, värme, sömn – och kärlek. Karo och Fido – kärlek och trofasthet – är, icke utan anledning, hundens generiska namn.

Jag växte upp med katter och såg mig som en kattmänniska. Precis som alla andra kattmänniskor tyckte jag att jag var lite bättre än hundmänniskorna. Jag betraktade katter som självständiga och mystiska individualister. Hundar avfärdade jag som lättledda och bekräftelsetörstande flockdjur. Det var innan jag lärde känna hunden och omvärderade min syn på både hundar och katter. Det som jag tidigare tolkat som självständighet och integritet hos katten, förstod jag var blott arrogans och egoism, och den fjärrskådande kattblick jag föreställt mig vara ett uttryck för komplexitet visade sig dölja oceaner av tomhet (samma deprimerande erfarenhet har jag för övrigt gjort i relation till mången tystlåten och »mystisk« man – tystnaden var inte tecken på ett mörkt och spännande inre liv, bara tecken på ren och skär stupiditet). 

Jag gifte mig i alla fall mycket fort med den unge mannen som drömde om en egen hund och mycket fort fick vi ett eget barn. Hunden dröjde några år. På vår äldste sons treårsdag flyttade en livslevande, mjuk och underbar valp hem till oss. Såklart fick han heta Victor, som tyghunden min man fick som substitut för en riktig hund.

Det var inte kärlek vid första ögonkastet mellan mig och Victor. Jag var en pedantisk tvåbarnsmor på 25 år i en liten studentlägenhet som slet livet ur mig med studier, vaknätter, blöjbyten, brödbak och en massa onödig städning. Det inre kaos jag levt med i större delen av mitt liv försökte jag betvinga med hjälp av yttre ordning: en blankpolerad diskbänk, nystrukna dukar, fläckfria speglar och kliniskt rena golv. Valpens intåg i vårt liv hade en ytterst negativ inverkan på golvens renhet. Leriga tassar, en massa hår och ett evigt kissande.

Efter sju sorger och åtta bedrövelser blev Victor rumsren och vår relation något mindre spänd. Efter några år kapitulerade jag inför hundhåren och lärde mig att stå ut med att det knastrade under fötterna (jag köpte inneskor). Det var den första viktiga insikt Victor gav mig: Det spelar inte så stor roll om det är lite grus på golvet. Kärleken hänger inte på ett välstädat hem. Barn och hundar – och vuxna med – behöver någon som lyssnar och leker och skrattar och tröstar mer än de behöver nyputsade fönster och moppade golv.

Med Victor vallade jag får, promenerade längs stränder och i skogar. När jag drabbades av mina återkommande depressioner var han min bäste vän. Han var en mycket diskret hund, med stor fysisk integritet och skulle aldrig drömma om att hoppa upp i min säng. Istället sov han troget precis nedanför sängen och vaktade oroligt över mig sömnlösa nätter. När jag vankade av och an i Skånelängan som då var vårt hem tassade han försiktigt efter och såg på mig med sina varma hundögon. När jag satte mig i kökssoffan i det tysta, mörka köket med hjärtat bultande fort fort av ångest lade han sitt huvud i mitt knä och berättade för mig att han aldrig skulle överge mig. 

Jag älskade den hunden. Ibland tänkte jag att jag älskade honom mer än mannen jag var gift med. Då skämdes jag lite, men bara lite. Victor lärde mig något avgörande om kärlekens natur: Kärlek är att stanna kvar, också när det blir svårt. Han lärde mig också något avgörande om vad en deprimerad människa behöver – hon behöver någon som är där, tyst men pålitlig. Det finns ingenting du kan säga som tar bort ångesten som river den sömnlöses bröst, men det finns något du kan göra. Du kan vara där. Det var den andra lektionen i kärlek Victor gav mig.

När jag ser på bilder av Michel Houllebecq, den franske misantropen, och hans corgi Clément tänker jag att den lilla smörkolafärgade hunden lärt honom samma sak som Victor lärde mig, något om vikten att vara kvar och om tillit. »Hundens kärlek är ren. Han ger dig total tillit. Du får inte förråda den«, säger han i en intervju i The Guardian 2005. 

Sista året Victor levde blev han allt tröttare. I slutet bar vi honom uppför trappan och matade honom med mjuk, mosad mat. Min man och jag, som egentligen slutat älska varandra för längesedan, förenades i våra omsorger om hunden vi båda älskade. Kärleken till Victor gav oss några månader utan gräl. I stället för att anklaga varandra för diverse gjorde vi båda allt som stod i vår makt för att hjälpa vår hund att leva en liten stund till här på vår jord, med oss. 

Då mindes jag varför jag en gång älskat mannen som så hett önskat sig en hund. När jag såg honom försiktigt bära vår gamla, magra hund från golvet till vår säng för att han tyckte att golvet var för hårt och för kallt för en gammal, skröplig hundgubbe älskade jag min man lika mycket som jag gjort den våren vi möttes.

 Att fatta beslutet att det var dags för Victor att dö var ett av de svåraste beslut jag fattat i mitt liv. Han somnade in i min famn, omgiven av hela familjen och jag tänkte »också det här är kärlek, också det här är ansvar«. Så är det ju: för alla levande varelser man väljer att släppa in i sitt liv har man ansvar, och den som är ansvarig måste ibland fatta svåra, sorgliga och smärtsamma beslut. Det är den tredje insikten om kärlek Victor gav mig.

Ansvaret innebär ju att ta så väl hand om den lilla varelsen som man kan. Att se till att det finns mat, vatten, trygghet och kärlek. För det där med att kärlek inte kan köpas för pengar är ju faktiskt sant – du kan köpa en hund, men du kan aldrig köpa hundens kärlek. Den måste du förtjäna. Hunden reagerar på hur du behandlar henne. En hund som fostras med slag och skäll blir rädd, arg och farlig. En hund som fostras med kärlek, beröm och tydliga gränser blir trygg, glad och trofast. Det är den fjärde sanningen om kärlek Victor lärde mig: Vi blir som vi behandlas. Den som blir älskad, älskar.

Ibland tänker jag att det är därför jag alltid, ända sedan jag varit barn, föredragit att umgås med djur – hästar och hundar – framför människor. Djur är så mycket lättare att förstå. 

Andra dagar tänker jag att det inte är så stor skillnad på människor och djur. Också människor reagerar på hur de blir behandlade. Människor som blir illa behandlade blir bittra och arga. Den som är älskad och respekterad har kraft att vara generös och engagerad. Människor är bara så mycket bättre på att dölja vad de tänker och känner. Kanske kan vi lära oss något av våra hundar – en högre grad av ärlighet och äkthet. 

Den femte lektionen i kärlek Victor gav mig, gav han mig efter sin död. Trots att det nu är elva år sedan Victor somnade in på Lundabygdens djursjukhus tänker jag på honom varje dag, alltid med glädje. Kärleken tar inte slut. Den lever och värmer och tröstar också när livet är över. Kärleken är, faktiskt, större än döden. 

Ann Heberlein är teologie doktor i etik och författare.

Text:

Toppbild: Adam Griffith/Unsplash.com