Keith Wijkander: Parisa Liljestrand står inför ett svårt vägval
Det är dags för kulturministern att välja mellan två alternativ. Först då kan kulturpolitiken väckas ur dagens slumrande tillstånd.
Sverker Sörlin har i dagarna publicerat boken Kulturens värde – om kulturpolitiken sedd ur ett idéhistoriskt perspektiv. I boken, liksom i intervjun i med honom i Fokus före jul, fäster han uppmärksamheten på förhållandet att 1974 års kulturpolitik – när kulturen politiskt och administrativt avskildes från det bredare ecklesiastiska politikområdet – skedde detta till priset av ett inskränkt kulturbegrepp. Det sattes upp ett staket kring det som definierades som en kultursektor. Kulturens värde erbjuder ett välkommet tillfälle till diskussion om det vägval som kulturpolitiken står inför idag.
Arthur Engberg, ecklesiastikminister 1932 – 1936, som Sörlin refererar till, var sin tids ledande kulturpolitiker. För honom var det självklart att kulturen – ”den andliga odlingen” – omfattade vad han kallade olika provinser, där förutom ett antal specifika institutioner såväl akademi, kyrka som skola innefattades. 1974 års kulturpolitik innebar dock ett markant brott med det tänkandet. Från 1974 kom kultur att i princip identifieras med och uppfattas som de konstnärliga kulturyttringarna. Därmed kom tunga aktörer, som även formellt inkluderades i kulturpolitiken, att successivt skjutas ut i periferierna. Det gäller i första hand Riksantikvarieämbetet och Riksarkivet. Kungliga biblioteket blev kvar i Utbildningsdepartementet. I stället blev Kulturrådet informellt, men inte formellt, sektorns överordnade myndighet. Och så har det förblivit.
Ännu under 2000-talets första decennium hade Statens kulturråd ett tydligt fokus på konstnärlig kvalitet och en överblick över hela landet. Kring 2010 skedde en vindkantring som inneburit att kultur alltmer kommit att uppfattas som en fråga om tillhörighet och identitet. Nu formerades det som skulle bli kulturkrigets frontlinje kring frågor om inklusion och exklusion, liksom om integration och segregation. Att se kultur som en särskild ”sektor” blev därmed ett överspelat förhållningssätt.
Samtidigt kantrade styrningen av Statens kulturråd. Rådet började ges en ny typ av regeringsuppdrag med breda, ”tvärsgående” ansatser – ett (sannolikt omedvetet) försök till anpassning efter den nya tidsandan. Rådet ska numera ”främja” kultur i en vid men påfallande opreciserad mening – i läsande, inom skolans ramar, för företag inom kreativa branscher, inom civilsamhället et cetera. Det är uppgifter som tidigare ansetts falla under det kommunala ansvaret.
I dag har kulturrådet uppenbara svårigheter att förena de nya uppdragen med sitt traditionella ansvar. Ambitionen att främja olika breda ansatser riskerar i praktiken ständigt att hamna i konflikt med omsorgen om den konstnärliga kvaliteten. Rådets uppdrag har paradoxalt nog blivit alltför brett, inom en ”kultursektor” som blivit alltför smal.
Längs vägen har kulturpolitiken tappat mycket av sitt tidigare självförtroende. Eftersom medborgarnas kulturvanor inte tycks förändras, trots kulturpolitikens insatser, har den i omgångar beskyllts för att ha bristande legitimitet hos väljarna. Reaktionen har blivit att släppa in fler kulturyttringar in i den statliga bidragsvärmen och en ytterligare betoning på ”främjande”.
Ett avgörande steg togs i och med pandemin, som krävde ett massivt men tillfälligt krisstöd till kulturområdets aktörer i en vid mening. Stödets utformning innebar i realiteten att de kulturyttringar som uppfattades behöva statligt stöd väsentligen breddades, inte minst till den populär- och underhållningskultur som tidigare inte ansågs ligga inom det statliga ansvarsområdet. Inom den politiska sfären tycks emellertid inte konsekvenserna och innebörden av skeendet ha getts någon medveten uppmärksamhet.
Politiken efterfrågar i stället, som alltid, stridsämnen som passar höger-vänsterskalan. Därför diskuteras hellre huruvida kulturkanon är ett steg mot fascism eller mot ett vällovligt samhällskontrakt. Men de nya rörelser som beskrivits ovan, är betydligt svårare att sortera in på höger-vänsterskalan. De blir inte adresserade på allvar, utan får på sin höjd utrymme inom det för området så utmärkande blomsterspråket.
Det är således hög tid att dra av de strategiska och organisatoriska slutsatserna av de nya vindarna. Det handlar alltså dels om förhållandet mellan kvalitet och bredd inom de konstnärliga yttringarna. Dels om förhållandet mellan konstarterna som sådana och den andliga odlingens andra provinser. I bägge dessa frågor står kulturminister Parisa Liljestrand och regeringen inför ett vägval.
Hennes ena alternativ är att fortsätta på den inslagna vägen. Det innebär att politiken även fortsättningsvis, koncentrerat och ensidigt försöker kanalisera sina initiativ genom Statens kulturråd. Rådets position som politikområdets överordnade stabsmyndighet blir då än mer manifest. Med Kulturrådet i denna breda roll måste man dock räkna med att rådets traditionella kärnuppdrag – att se till de fria konsternas välmående – kommer att skjutas i bakgrunden och bli allt otydligare.
Det kommer också att passivisera den statliga politikens andra tunga ombud och driva dem i en teknokratisk riktning. I första hand gäller det Riksantikvarieämbetet med dess ansvar för kulturminnesvården och museiväsendet, Kungliga biblioteket med dess naturliga ansvar för biblioteksväsendet, Riksarkivet med dess ansvar för historieforskningens källor samt Svenska Filminstitutet som den specialiserade stiftelsen för filmkonsten.
Kulturministerns andra alternativ är att skapa vår tids motsvarighet till den engbergska tanken på kulturens provinser. Det innebär att riktlinjerna för myndigheternas ansvarsområden behöver formaliseras och förtydligas. De måste tillåtas ta plats i offentligheten utifrån sina specialkompetenser, men själva avhålla sig från att spela på höger-vänster-skalan. Myndigheterna behöver då inte bekymra sig om huruvida kulturkanon ska applåderas eller ej. Deras uppgift är att – på armslängds avstånd – effektivisera den politik som regeringen och riksdagen lägger fast. Sedan bör de efter sina förmågor bidra till utvecklingen inom sina respektive ansvarsområden. Om den statliga politiken enbart skulle vara en fråga om de initiativ som tas av regeringen kommer den att bli påfallande händelsefattig.
Politiken behöver utnyttja hela den kraft, kompetens och bredd som den samlade förvaltningen utgör. Först då kan kulturpolitiken väckas ur dagens slumrande tillstånd.
Keith Wijkander är doktor i historia och har bland annat varit museiman och överantikvarie vid Riksantikvarieämbetet.
***
