söndag 20 juli
En gång var källarlokalerna och lagerhallarna Berlins mest ikoniska rum. Nu stängs dörrar som aldrig var låsta. Stigande hyror och stadsomvandling hotar klubbkulturen – går 90-talets frihet alls att bevara?
Sedan 2018 har sju klubbar i Berlin slagit igen. Det handlar inte om en tillfällig svacka – utan om en utveckling som pågår i hela Europa. I Sverige har nattlivet krympt drastiskt i mindre städer, och i Nederländerna har man infört nattborgmästare för att skydda nattkulturen. Men det är just i Berlin som förlusten tycks skava som mest. Kanske för att klubbarna här inte bara är mötesplatser, utan bär på ett arv av motstånd, frihet och en unik kultur som växte fram i det tomrum som uppstod efter murens fall.
När Östberlins fabriker och bunkrar lämnades tomma blev de scener för någonting nytt. Myndigheterna låg steget efter, tillstånden saknades – och ur denna gråzon växte ett rus av kollektivt skapande.
Men frågan är hur länge euforin räcker. Förra året erkändes Berlins klubbscen som immateriellt kulturarv av UNESCO. Samtidigt visar en rapport från organisationen Clubcommission att 46 procent av stadens klubbar överväger att stänga inom ett år – dubbelt så många som ifjol. Mer än hälften rapporterar färre besökare och minskade intäkter. Vinsterna har i snitt fallit med 19 procent.
Bakom siffrorna ligger en rad samverkande kriser: ökade hyror, högre elpriser och löner – men också nya beteenden och förändrade prioriteringar. Håller Berlin på att förlora sin själ – eller är det bara ännu ett skifte i en stad som alltid formats av förändring?
Kontoret där vi sitter har en egen puls. Det är här Tresor ligger – en av Berlins mest legendariska technoklubbar, född ur friheten efter murens fall. Ljudet från industrifläktar hörs lite dovt i bakgrunden. Golvet inuti det gamla kraftverket bär spår av flera decenniers dansnätter. Vid ett enkelt soffbord, i en röd plyschsoffa, sitter Dimitri Hegemann, klubbens grundare, aktivist och visionär.
Han föddes 1954 i en liten by i Westfalen. Föräldrar, lärare och byns vuxenvärld var präglad av efterkrigstidens tystnad och skuggor. I den lilla byn var varje försök till avvikelse ett hot. Men Dimitri hörde talas om Woodstock.
– Jag ville skapa något liknande. Bo i ett kollektiv, göra musik. Men det var omöjligt i byn. Alla sa nej. Så jag drog.
Det blev startpunkten för en revolt som tog honom hela vägen till Berlin.
Berlin var vid den tiden en magnet för udda existenser, politiska visionärer, ljudkonstnärer och människor på jakt efter något annat. Dimitri Hegemann själv blev snabbt en del av den experimentella musikscenen.
När muren föll 1989 uppstod en historisk lucka. I Östberlin stod fabriker tomma och fastigheter saknade ägare. Det var i denna atmosfär Tresor föddes – först som en tillfällig klubb i ett före detta bankvalv.
– Det fanns ingen kontroll. Vi fick ett tremånaderskontrakt utan el och vatten. Men vi körde ändå, säger Dimitri Hegemann.
Medan världen jublade över den geopolitiska vändningen, föll ett nytt ljud från Detroit rakt ner i Berlins underjord. Techno utan melodier, utan ord – bara rytm. Den passade perfekt i det kalla valvet under jorden.
– Det blev som en parallellvärld. Rummet, ljudet, röken – allt förstärkte känslan av att vara någon annanstans.
Tresor:
Tresor var ingen nattklubb i klassisk mening. Det var en lågtröskelmiljö där idéer föddes mellan dansgolvet och rökrummet. Enligt Dimitri Hegemann var det just där, inte på kaféer eller universitet, som framtiden byggdes.
– Efter klockan 03:30 föds de bästa idéerna. Klubben blev ett slags inkubator för kreativitet. Man blev modig. Plötsligt ville någon öppna ett galleri eller en bar.
Men tiderna har förändrats. Berlin är inte längre en stad i vakuum. Fastighetshyrorna stiger. Lågprisflygen som under många år fyllde dansgolven med helgturister från London och Barcelona är inte längre lika billiga. Och en halv generation gick förlorad under coronapandemin.
– Tänk dig ett barn som inte får gå i skolan på tre år. När det kommer tillbaka vet det inte vad som förväntas. Så var det för klubbkulturen.
I Dortmund driver han en liten filial, Tresor West, men den går knackigt.
– DJ:s som spelar för 1 200 personer i Berlin drar bara 250 gäster där. För det finns inget narrativ. De hade aldrig en mur som föll.
Hur länge går det att bevara denna oreglerade, otyglade och ”råa” känsla som 90-talet erbjöd? Den frågan är intressant. Dimitri Hegemann hör till dem som försvarar arvet – men han tycks också medveten om att blicken måste riktas framåt. Så han har startat en akademi - Academy of Subcultural Understanding.
– Vi ger dem verktygen. Inte för att bli DJ:s, det finns redan, utan för att lära sig hur man driver en klubb. Hur man bygger ett team, skapar hållbara idéer.
– Man kan inte bara ha kreativa människor – de pratar hela dagen men får inget gjort.
Han skrattar, väl medveten om sin egen kreativitet och förmåga att prata i långa sjok.
– Du behöver folk som styr upp.
Dimitri Hegemann lutar sig tillbaka och drar handen genom håret. Han talar inte som en nostalgiker, snarare som en observatör som sett strukturer förändras, men som fortfarande tror på det lilla formatets kraft. På det nära och kompromisslösa.
Samtidigt viftar han bort idén om att klubbkulturen skulle stå inför en total kollaps. Det handlar inte om ett fall, menar han, utan om en slags oundviklig självsanering.
– Det är en filtrering. Världen är mörkare nu – Trump, Ukraina, Putin... Men folk vill fortfarande dansa. “Dancing is better than marching.”
Ett snett leende drar över hans ansikte.
Det handlar om det som sker mellan människor, i rummen mellan basgångarna – ett socialt experiment, ett slags samhällsbygge i miniatyr. Han lutar sig fram, rör vid bordsskivan med fingertoppen.
– Det vi gör här är en export av ett beteende. Ett sätt att leva. Det är inte bara ljud – det är ett recept. Och det fungerar.
Ett skratt, nästan lite generat. Som om han själv vet hur pretentiöst det låter, men ändå inte kan backa från det.
– Techno stärker demokratin, så är det bara.
Toppbild. 1982 startades festivalen Berlin Atonal av Dimitri Hegemann, som samlade industriljud och performativ konst. Oljud blev musik, politik blev ljudbild. Foto: Frankie Castillo
Berlins klubbliv – i siffror
(Ur Clubcommission Berlins rapport Club-Monitoring 2024)
***
Sedan 2018 har sju klubbar i Berlin slagit igen. Det handlar inte om en tillfällig svacka – utan om en utveckling som pågår i hela Europa. I Sverige har nattlivet krympt drastiskt i mindre städer, och i Nederländerna har man infört nattborgmästare för att skydda nattkulturen. Men det är just i Berlin som förlusten tycks skava som mest. Kanske för att klubbarna här inte bara är mötesplatser, utan bär på ett arv av motstånd, frihet och en unik kultur som växte fram i det tomrum som uppstod efter murens fall.
När Östberlins fabriker och bunkrar lämnades tomma blev de scener för någonting nytt. Myndigheterna låg steget efter, tillstånden saknades – och ur denna gråzon växte ett rus av kollektivt skapande.
Men frågan är hur länge euforin räcker. Förra året erkändes Berlins klubbscen som immateriellt kulturarv av UNESCO. Samtidigt visar en rapport från organisationen Clubcommission att 46 procent av stadens klubbar överväger att stänga inom ett år – dubbelt så många som ifjol. Mer än hälften rapporterar färre besökare och minskade intäkter. Vinsterna har i snitt fallit med 19 procent.
Bakom siffrorna ligger en rad samverkande kriser: ökade hyror, högre elpriser och löner – men också nya beteenden och förändrade prioriteringar. Håller Berlin på att förlora sin själ – eller är det bara ännu ett skifte i en stad som alltid formats av förändring?
Kontoret där vi sitter har en egen puls. Det är här Tresor ligger – en av Berlins mest legendariska technoklubbar, född ur friheten efter murens fall. Ljudet från industrifläktar hörs lite dovt i bakgrunden. Golvet inuti det gamla kraftverket bär spår av flera decenniers dansnätter. Vid ett enkelt soffbord, i en röd plyschsoffa, sitter Dimitri Hegemann, klubbens grundare, aktivist och visionär.
Han föddes 1954 i en liten by i Westfalen. Föräldrar, lärare och byns vuxenvärld var präglad av efterkrigstidens tystnad och skuggor. I den lilla byn var varje försök till avvikelse ett hot. Men Dimitri hörde talas om Woodstock.
– Jag ville skapa något liknande. Bo i ett kollektiv, göra musik. Men det var omöjligt i byn. Alla sa nej. Så jag drog.
Det blev startpunkten för en revolt som tog honom hela vägen till Berlin.
Berlin var vid den tiden en magnet för udda existenser, politiska visionärer, ljudkonstnärer och människor på jakt efter något annat. Dimitri Hegemann själv blev snabbt en del av den experimentella musikscenen.
När muren föll 1989 uppstod en historisk lucka. I Östberlin stod fabriker tomma och fastigheter saknade ägare. Det var i denna atmosfär Tresor föddes – först som en tillfällig klubb i ett före detta bankvalv.
– Det fanns ingen kontroll. Vi fick ett tremånaderskontrakt utan el och vatten. Men vi körde ändå, säger Dimitri Hegemann.
Medan världen jublade över den geopolitiska vändningen, föll ett nytt ljud från Detroit rakt ner i Berlins underjord. Techno utan melodier, utan ord – bara rytm. Den passade perfekt i det kalla valvet under jorden.
– Det blev som en parallellvärld. Rummet, ljudet, röken – allt förstärkte känslan av att vara någon annanstans.
Tresor:
Tresor var ingen nattklubb i klassisk mening. Det var en lågtröskelmiljö där idéer föddes mellan dansgolvet och rökrummet. Enligt Dimitri Hegemann var det just där, inte på kaféer eller universitet, som framtiden byggdes.
– Efter klockan 03:30 föds de bästa idéerna. Klubben blev ett slags inkubator för kreativitet. Man blev modig. Plötsligt ville någon öppna ett galleri eller en bar.
Men tiderna har förändrats. Berlin är inte längre en stad i vakuum. Fastighetshyrorna stiger. Lågprisflygen som under många år fyllde dansgolven med helgturister från London och Barcelona är inte längre lika billiga. Och en halv generation gick förlorad under coronapandemin.
– Tänk dig ett barn som inte får gå i skolan på tre år. När det kommer tillbaka vet det inte vad som förväntas. Så var det för klubbkulturen.
I Dortmund driver han en liten filial, Tresor West, men den går knackigt.
– DJ:s som spelar för 1 200 personer i Berlin drar bara 250 gäster där. För det finns inget narrativ. De hade aldrig en mur som föll.
Hur länge går det att bevara denna oreglerade, otyglade och ”råa” känsla som 90-talet erbjöd? Den frågan är intressant. Dimitri Hegemann hör till dem som försvarar arvet – men han tycks också medveten om att blicken måste riktas framåt. Så han har startat en akademi – Academy of Subcultural Understanding.
– Vi ger dem verktygen. Inte för att bli DJ:s, det finns redan, utan för att lära sig hur man driver en klubb. Hur man bygger ett team, skapar hållbara idéer.
– Man kan inte bara ha kreativa människor – de pratar hela dagen men får inget gjort.
Han skrattar, väl medveten om sin egen kreativitet och förmåga att prata i långa sjok.
– Du behöver folk som styr upp.
Dimitri Hegemann lutar sig tillbaka och drar handen genom håret. Han talar inte som en nostalgiker, snarare som en observatör som sett strukturer förändras, men som fortfarande tror på det lilla formatets kraft. På det nära och kompromisslösa.
Samtidigt viftar han bort idén om att klubbkulturen skulle stå inför en total kollaps. Det handlar inte om ett fall, menar han, utan om en slags oundviklig självsanering.
– Det är en filtrering. Världen är mörkare nu – Trump, Ukraina, Putin… Men folk vill fortfarande dansa. “Dancing is better than marching.”
Ett snett leende drar över hans ansikte.
Det handlar om det som sker mellan människor, i rummen mellan basgångarna – ett socialt experiment, ett slags samhällsbygge i miniatyr. Han lutar sig fram, rör vid bordsskivan med fingertoppen.
– Det vi gör här är en export av ett beteende. Ett sätt att leva. Det är inte bara ljud – det är ett recept. Och det fungerar.
Ett skratt, nästan lite generat. Som om han själv vet hur pretentiöst det låter, men ändå inte kan backa från det.
– Techno stärker demokratin, så är det bara.
Toppbild. 1982 startades festivalen Berlin Atonal av Dimitri Hegemann, som samlade industriljud och performativ konst. Oljud blev musik, politik blev ljudbild. Foto: Frankie Castillo
Berlins klubbliv – i siffror
(Ur Clubcommission Berlins rapport Club-Monitoring 2024)
***
