Konservativa vindar blåser i konstvärlden – nu är det antiwokekonst som gäller
Gamla mästare säljer till rekordpriser och unga konstnärer börjar måla klassiskt. Till och med gallerier för samtida konst följer trenden.
På gallerirunda i Paris tidigare i år slog det mig att något var annorlunda. I stället för att mötas av mestadels samtida konstnärskap, så visade de flesta gallerierna historiska konstnärer. Det var inte bara på Avenue Matignon, där det tenderar att vara mer äldre konst, utan även i Marais, där den samtida konsten vanligtvis dominerar.
Det är alltid vanskligt att generalisera, inte minst i en konstvärld som ofta spretar åt olika håll – men min observation i Paris har följts av fler iakttagelser i samma riktning, såsom en rejäl förändring i konservativ riktning i konstsamlares preferenser på auktion.
Ett sätt att dela in konstvärlden är i den museala eller institutionella delen å ena sidan, och den kommersiella å andra sidan – där den senare huvudsakligen består av gallerier och auktionshus. De flesta konstnärer är antingen framträdande i den kommersiella världen eller i den institutionella – relativt få i båda.
Konstbiennalerna är ett bra exempel där bara en minoritet som regel är etablerade kommersiella konstnärer med höga priser på gallerier och auktion. De senaste åren har den kommersiella världen närmat sig den institutionella, när minoritetskonstnärer runt världen inte bara dominerat biennaler och museer, utan också varit i rampljuset på gallerier och auktionshus. Men något verkar ha hänt, i skrämmande tandem med den amerikanska presidentens andra mandatperiod.
Omsvängningen i konservativ riktning har skett på flera plan. Unga konstnärer, vad som brukar kallas ”ultra-contemporary”, födda efter 1975, har gett vika för historiska konstnärer – till och med så kallade ”old masters”, verksamma före år 1800.
Auktionsrekorden smattrar på helt andra ställen nu jämfört med för några år sedan, och till skillnad från museivärlden kan trender ändras mycket snabbt på auktion. I början av februari på Christie’s såldes en skiss av Michelangelo för 27 miljoner amerikanska dollar jämfört med utropet 1,5 till 2 miljoner, vilket var ett nytt prisrekord för ett liknande verk av renässansmålaren. Tidigare i år klubbades en teckning av Rembrandt – inte större än ett vykort – för 18 miljoner dollar, jämfört med hans tidigare rekord för en teckning på 3,7 miljoner.
Av de tre stora internationella aktörerna på auktionsmarknaden är Phillips känt som det som visar mest unga heta konstnärer. Det är därför extra intressant att ett av de få avslut som var långt över utrop på deras auktion i februari, var den amerikanska målaren Alice Baber – som gick ur tiden 1982.
Auktionshuset Sotheby’s meddelade att hela 40 procent av dem som bjöd på ”old masters” på auktionen i februari var nya till auktionshuset. Inte riktigt det man förväntar sig i den kategorin. Men det som kanske står ut allra mest i förhållande till tidigare trender är de amerikanska historiska målarna av ”vilda västern” från tidigt 1900-tal. Ett verk av en av de mest framträdande i genren, Frederic Remington, klubbades tidigare i år för elva miljoner dollar – vilket var nära dubbla utropet, och det högsta pris som någonsin betalats för en målning av honom. Mer anti-woke konst är nog svår att hitta.
År 2019 representerade avlidna konstnärer knappt 20 procent av museumsutställningarna i New York. Förra året var det 50 procent. Den trenden verkar hålla i sig, med en av de största utställningarna på Museum of Modern Art i år med Marcel Duchamp. Det är få som kan mäta sig med stabiliteten i det varumärket.
Vad som förstärker den här omsvängningen är att några av de hetaste unga konstnärerna numera försöker likna sina historiska föregångare stilmässigt. Ett av de bästa exemplen på den här trenden är den brittiska målaren Flora Yukhnovich, vars barockinspirerade måleri sätter ständiga prisrekord. Medan hon var relativt ensam när hon slog igenom för en handfull år sedan, har hon nu följts av en rad unga samtida konstnärer som hämtar inspiration från gamla mästare.
I en nyligen publicerad bok, Blank Space, argumenterar den amerikanska kulturkritikern David Marx att det tjugoförsta århundradet hittills har sett oerhört lite konstnärligt nyskapande: han beskriver det som ett ”mellanrum”. Medan det skapas mer kultur än någonsin tidigare, förenklat av teknologisk utveckling, så menar Marx att de senaste 25 åren har dominerats av kultur skapat för underhållning och vinstmaximering där ”retromania” överskuggat utvecklingen – det vill säga att man återkommer till gamla kreativa skapare i brist på innovation.
När vi för några år sedan bevittnade hur världens kanske mest erkända performance-konstnär Marina Abramovic lanserade sina egna skönhetsprodukter, kan man vara beredd att hålla med om att tidigare rebeller har kastat in handduken. Marx argument är inte framförda för första gången, direkt. Den engelska poeten T. S. Eliot skrev i slutet av 1940-talet i sin bok Notes towards the definition of culture, att ”jag ser ingen anledning till att förfallet i kulturen inte ska fortsätta väsentligt längre … till den punkt när vi inte har någon kultur”.
Är risken att vi drar för stora växlar på vad som framstår som en konservativ vändning i konstvärlden? Det är onekligen ett djärvt påstående att det varit extremt magert på nyskapande konst de senaste tjugofem åren, och hur kan man komma i närheten av att bevisa det? Kan man verkligen se sin egen kultur mer eller mindre i realtid? Är det inte först långt senare man inser den mest intressanta utvecklingen? Eller är det att tiden vi lever i av exempellös geopolitisk turbulens och osäkerhet leder till en längtan tillbaka till den tryggare värld vi åtminstone nu inbillar oss att vi levde i?
Det är också företrädesvis den kommersiella delen av marknaden som visar dessa konservativa tendenser. Låt den göra vad den vill, kan de riktiga kreatörerna hävda. Vi fortsätter att skapa enastående framåtblickande konst, och vid någon tidpunkt kommer marknaden att uppskatta den.
Stefan Ortmark är oberoende konstrådgivare på Ortmark Art Advisory sedan 2020.
Toppbild: Fredric Remingtons ”Call the Doctor” från 1889.
***
