Med Habermas dör den borgerliga offentligheten

Jürgen Habermas (1929–2026) föddes med gomspalt. Två operationer och ett bestående talfel ledde den tyske filosofen och sociologen till ett livslångt intresse för mänsklig kommunikation.

Hans far var direktör för Kölns handelskammare och rådgivare till den nazistiska regimen. Jünger själv var Jungvolkführer (ungdomsofficer) i Deutsches Jungvolk, Hitler Jugends juniorsektion. Han deltog i luftförsvaret av Siegfriedlinjen och var på håret att kallas in till Wehrmacht innan amerikanerna intog Köln i mars 1945.

Efter kriget inledde Habermas sina universitetsstudier och doktorerade i filosofi i Bonn 1954. Han arbetade sedan som kulturjournalist vid högertidningen Frankfurter Allgemeine Zeitung där han intressant nog började närma sig den västtyska marxismen.

Efter ett par år rekryterades Habermas som den marxistiske filosofen Theodor W. Adornos forskarassistent vid det berömda Institutet för socialforskning i Frankfurt am Main. Där gjorde sig Habermas snart omöjlig därför att han upplevde att de gamla vänstertänkarna fastnat i politisk skepsis och avsky mot den moderna kulturen.

I stället fortsatte Habermas sin forskning vid universitetet i Marburg (även om han senare återvände till Frankfurtinstitutet på Adornos vädjan) där han intresserade sig för den borgerliga offentlighetens framväxt under 1700- och 1800-talet.

Innan dess hade den europeiska kulturen varit ”representativ”: makten hade alltid strävat efter att överväldiga folket med sin storhet och prakt. Exempelvis Ludvig XIV:s slott Versailles som symboliserade den franska staten och kungamaktens styrka.

Utifrån sitt marxistiska perspektiv tänkte sig Habermas att den representativa offentligheten var ett uttryck för den ideologiska överbyggnaden i det feodala samhället. När ekonomin i nästa kapitalistiska skede övergick till att hanteras på den fria marknaden, utvecklades i stället den öppna borgerliga offentligheten som låg bortom statens kontroll. Där var nu enskilda människor fria att uttrycka sina åsikter och dela med sig av sitt vetande.

De startade tidningar, bildade läsecirklar och debattklubbar, grundade ordnar och sällskap och diskuterade på kaféer. Det som kännetecknade denna borgerliga offentlighet var att den till sin natur var ”kritisk”: samtal och meningsutbyten ledde till ett reflekterande samhälle som strävar efter att göra människan bildad och bättre, en väg mot den moderna demokratin.

I upplysningsfilosofen Immanuel Kants anda tänker sig Habermas att det är genom den öppna dialogen som människans rationalitet kan utvecklas, inte genom expertväldets sociala ingenjörskonst.

Det är i det liberala Storbritannien som den parlamentariska demokratin utvecklas snabbast innan den sprider sig över det kontinentala Europa. I Frankrike gick det brutalare till. Enligt Habermas sker den franska revolutionen med massivt våld just därför representativa kulturen biter sig fast. En borgerlig offentlighet måste ges utrymme att växa fram för att landet ska kunna utvecklas ekonomiskt och politiskt.

Under 1900-talet började den borgerliga offentligheten falla samman. Framväxten av kommersiella massmedier gjorde allmänheten till en passivt konsumerande publik, samtidigt som välfärdsstatens expansion i praktiken socialiserade det fria föreningslivet. Snart skulle dessa organisationer bli upptagna av att säkra offentliga bidrag, i stället för att fortsätta utveckla det rationella offentliga samtal som leder fram till det medborgerliga konsensus som är grunden för demokratin.

Enligt Habermas innebär denna utveckling att storkapitalismens och välfärdsstatens byråkratiska och ekonomiska rationalitet tränger undan det demokratiska samtalet. Ett instrumentellt tänkande sprider sig genom samhällskroppen och reducerar medborgarna från demokratiska deltagare till blott passiva konsumenter. Deras engagemang i föreningar, partier och offentliga debatter avtar och de skjuter det egna ansvaret från sig.

Det man inom tysk filosofisk tradition kallar ”livsvärlden”, den vardagliga tillvaro som vanliga människor lever i och upplever, faller samman under trycket från den ekonomiska rationaliteten. Demokratin kan inte utvecklas när medborgarna inte längre är en del av det offentliga samtalet. Samhällsdebatten tillåts att ideologiseras och förvrängas medan mannen på gatans oförställda perspektiv ignoreras. Enligt Habermas gör det att vi förlorar samhällets rationalitet, för den kan endast uppnås om vi tillsammans utröner vad som är sant och riktigt.

I ett svenskt sammanhang kan vi avläsa den utveckling Habermas beskriver. Det har, inte minst under senare års debatt, blivit tydligt hur det svenska förenings- och kulturlivet blivit helt blivit beroende av offentliga medel, som dessutom är politiskt villkorade.

Både parti- och presstödet som etablerades under 1960- och 70-talet syftade till att stärka demokratin. Men samtidigt inleddes en slags gradvis socialisering av både partier och tidningar. Partierna började tappa sina medlemmar eftersom de inte längre ekonomiskt sett behövde ta hänsyn till dem, och tidningarna som ändå fick presstöd förlorade på så vis också sina läsare.

De allra flesta svenska dagstidningarna var fram till 10-15 år sedan fortfarande lönsamma – de levde på prenumerant- och annonsintäkter. I dag är det presstödet som gör att åtminstone den svenska landsortspressen (nu uppdelade av en handfull mediebolag, i stället för de många stiftelser och familjer som tidigare ägde dem) håller sig över ytan. I praktiken har dagstidningarna socialiserats.

Etern har inte bara formats av kommersiella tv– och radioaktörer – utan framför allt de offentliga public service-bolagen Sveriges Radio och Sveriges Television, som årligen tilldelas miljardbelopp för att närmast monopollikt styra ”det demokratiska samtalet”.

I Sverige och i andra länder har frågan om den ekonomiska globaliseringen och invandringens konsekvenser varit en debatt som berört många medborgare, men som tystats och kontrollerats. Rationaliteten har funnit sina vägar och följden har blivit att det i land efter land vuxit fram framgångsrika högerpopulistiska partier som ritat om den politiska kartan. Samtidigt har inte dessa stora samhällsförändringar kunnat diskuteras på ett vis där alla berörda kunnat eller fått komma till tals.

Habermas betonade den kommunikativa aspekten av demokratin: att vi i ett samhälle alla delar ett språk som gör att vi kan delta i det offentliga samtalet. Den marxistiske kollegan Axel Honneth har också pekat på att deltagandet i arbetslivet är avgörande – att vi blir en del av den demokratiska processen när vi också gör vårt för, och får vara delaktiga i, produktionen.

I Sverige och andra länder har invandringen också utmanat dessa aspekter av det demokratiska livet. Här har arbetslösheten bland invandrare pendlat mellan 15–20 procent de senaste 20 åren. En tredjedel av dem är så svaga i svenska att det kraftigt begränsar deras möjligheter att delta i arbetslivet. Det är i sig ett sorts hot mot demokratin.

Habermas var själv optimistisk till att den borgerliga offentligheten skulle återuppstå och att globaliseringen på sikt skulle göra deltagardemokratin mer relevant när nationsgränserna suddades ut. I dag ser vi snarare hur nationalismen växer sig starkare och de internationella banden försvagas. Globaliseringen i form av internationell handel har också rullats tillbaka sedan finanskrisen 2008.

Migrationen har gjort religionen relevant i västvärlden igen på ett oväntat vis. Det handlar inte bara om att islamismen blivit en internationell politisk storspelare, utan västerlandets egna och oreflekterade traditioner har satts på prov i mötet med andra kulturer.

Länge var marxisten Habermas, själv uppvuxen i en sträng protestantisk miljö, skeptisk till religionens roll i det moderna samhället. Han ansåg att den förfrämligade människor från verkligheten och kontrollerade deras sinne. Men vartefter fann han att religionen hade en viktig social roll: att judendomens och kristendomens frihets-, jämlikhets- och solidaritetsideal drivit på utvecklingen mot frigörelsen av individen, de mänskliga rättigheterna och demokratin.

I och med den stora invandringen till Europa och framväxten av mångkulturella samhällen såg Habermas hur religionen stärkte sin roll i offentligheten, och att det skulle komma att kräva större tolerans mellan sekulära och religiösa människor. Habermas hävdade helt enkelt att vi nu lever i ett postsekulärt samhälle i och med att moderniteten misslyckats att ge oss en ny moraliskt grund för vår tillvaro.

De sociala mediernas intåg har också förändrat och kraftigt fragmenterat offentligheten. De kommersiella och statliga medierna har fått konkurrens av bloggare, poddare, youtubers, influerare och alternativa nyhetssajter.

Människor tar inte längre del av samma nyhetsflöden, och de skilda och intressestyrda bilderna av verkligheten gör det allt svårare att komma fram till konsensus. Samtidigt har de sociala medierna och alla digitala publiceringskanaler demokratiserat samhällssamtalet på ett radikalt vis, nästan vem som helst kan publicera sig och skapa egna sammanhang. Problemet är att våra uppfattningar inte möts och jämkas, ett slags grundläggande samförstånd blir då omöjligt.

De nu bidragsberoende svenska mediehusen har anpassat sig till utvecklingen, det rationella samhällssamtalet har mönstrats ut, bevakningen av den lokala och regionala politiken sätts på undantag och hela samhällssektorer, som kulturlivet, bevakas inte längre professionellt. Samtidigt intervjuas lokala influerare – en slags vandrande reklampelare – okritiskt och butiks- och restaurangöppningar rapporteras som nyhetshändelser när företagen inte längre betalar för annonser. Det sker i samma andetag som dessa tidningar och nyhetssajter säger sig vara oumbärliga för demokratin när de äskar mer mediestöd.

Man slås av att den representativa kulturen kommit tillbaka, men nu handlar det om hur människor framställer sig själva i de sociala mediernas förhöjda och artificiella verklighet.

De amerikanska techbolag och den kinesiska staten som äger och kontrollerar de sociala medierna styr vilken bild de ger oss genom algoritmer och egna regler för vad som är acceptabelt att uttrycka och inte. Den egna offentlighet som vi i Sverige byggde upp från 1700-talet och framåt, genom fri etablering av tidningar och föreningsliv, överges för en informationsmarknad som snart helt styrs av utländska intressen och aktörer.

I dagarna lämnade Habermas lämnade jordelivet 96 år gammal. Med sig i graven tog han det sista som var kvar av västerlandets en gång så rika borgerliga offentlighet.

Toppbild: Jürgen Habermas 2005 och en stormig diskussion i ett parisiskt café 1870 (illustration av Fred Barnard)

***

Läs även: ”Bonniers har gjort lokalpressen usel”

Läs även: Vad fan får vi för journalistik för pengarna?