När arbetarklassen fick synas i svensk tv
Dansband, fulöl och foppatofflor. Genom arbetsplatsrealityn fick svensk arbetarklass synas i svensk tv, åtminstone i kommersiella kanaler.
För åtta år sedan uppmärksammade medieforskarna Peter Jakobsson och Fredrik Stiernstedt hur den svenska arbetarklassen symboliskt utplånades från den svenska offentligheten. Det visade sig då att endast 5 procent av dem som syntes eller fick komma till tals i SVT tillhörde den arbetarklass som utgör halva svenska befolkningen. Egendomligt med tanke på att public services uppdrag är att inkludera alla och att spegla samhället.
I de kommersiella tv-kanalerna var representationen betydligt bättre, men ändå liten. I TV3 utgjorde 16 procent av personerna i rutan av arbetarklass och av 10 procent i TV4 och TV5. I övrigt var det framför allt medelklassen som syntes och i oproportionerligt hög grad överklassen.
På 1990-talet var det inte den urbana övre medelklassen i Solsidan (2010–) som fick uppta tv-rutan, ännu skildrades arbetarklass i drama och inte minst komediprogram som Svensson, Svensson (1994–1996, i originalvisning) och Rena rama Rolf (1994–1998). I takt med att arbetarna suddades ut i tv-rutan så förlorade de terräng i det offentliga rummet. Sådana som familjen Svensson har flytt Örebroförorten Vivalla, numera ett invandrartätt utsatt område plågat av hög arbetslöshet och brottslighet, och arbetare som Rolf och Bettan Mjunstedt har längre råd att bo i Göteborgsstadsdelen Masthugget, där lever nu en förmögen och välutbildad urban medelklass.
Skälet till att arbetarna syntes i de kommersiella tv-kanalerna var så kallad arbetsplatsreality som slog igenom stort under 2010-talet. Plötsligt fick vi möta vanliga människor från alla rikets avsomnade bruksorter. De lyssnade på dansbandsmusik, gick i foppatofflor, åt skräpmat och drack på tok för mycket öl. Var de yngre än 50 år så var de tatuerade från topp till tå och statistiskt sett röstade allt fler av dem på Sverigedemokraterna.
Genombrottet var Färjan (2008–2012) på TV5 som skildrade livet ombord på Ålandskryssaren Cinderella. Kamerateamen följde besättning och passagerare och Viking Line betalade produktionen. När gränserna mellan dokumentär, familjeunderhållning och ren reklam suddades ut väntade en tittarsuccé. Människor ville både se serien och ta färjan till Mariehamn.
Det visade sig finnas ett stort publikintresse för hur kockar, kallskänkor, servitörer, taxfreeförsäljare, städerskor, maskinister och receptionister arbetade och resonerade. Framför allt blev bartendern Håkan “Färjan-Håkan” Hallin populär och fick sedan en egen talkshow.
Samtidigt flöt inte Färjan förbi utan skandaler och kritik. Det visade sig att Ålandskryssningar var ett mecka för otrohet och många resenärer avslöjades genom tv-programmet då de dök upp i famnen på fel person.
Färjan följdes av den största succén för arbetspaltsreality, Ullared (2009–2021), TV 5 mest sedda program någonsin med en dryg miljon tittare per avsnitt. Estetiken var nu på plats, till tonerna av Fernandoz och Arvingarna fick man nu se vanligt folk, lite trinda och småsjavigt klädda, köpa lågprisprodukter för tiotusentals kronor.
Serien utspelar sig på det enorma lågprisvaruhuset Gekås i halländska Ullared med knappt tusen invånare. Avsnitten spelades i huvudsak in under sommaren och publiken fick följa både medarbetare och kunder.
Varuhusets dåvarande vd Boris Lennerhov, som mycket framgångsrikt fick varuhuset att växa både i storlek och försäljning, var en halländsk patriark som rörde sig bland anställda och kunder och höll ett välmenande öga på verksamheten. Den ende man såg i skjorta och kavaj.
Mest populära blev lagerarbetaren Morgan Karlsson och butiksbiträdet Ola-Conny Wallgren, två stadiga ungkarlar från trakten. Den allvarsamme och sparsamme arbetsnarkomanen Morgan var som hämtad från en annan tid. Han bodde kvar i sina döda föräldrars villa och visade sig vara en from och flitig kyrkobesökare som arbetade extra med djurhållning på gårdarna kring Ullared på helgerna. Morgan var noggrann som facklig skyddsombud och motionssimmade på fritiden. Den fryntlige Ola-Conny var brödansvarig på varuhuset, en vältränad “cowboy” med många husdjur och ett stort intresse för gamla bilar och mopeder.
Morgan och Ola-Conny blev affischpojkar och levande varumärken för Gekås, och fick chipssorter liksom limpor uppkallade efter sig. Dessutom förekom de parallellt i en annan tv-serie, En stark resa med Morgan & Ola-Conny (2012–2017), där man fick följa med på deras resor världen över och hur de hankade sig fram på knackig svengelska.
De mest populära kunderna var äldre arbetare. Bilmekanikern och “grillexperten” Kjell Andersson från Tomelilla tillbringade somrarna på Ullareds camping tillsammans med hustrun Rose-Marie. Han hade Elvis-frisyr, stora polisonger, cowboyboots och pilotbrillor och älskade “Creedence” och västernfilmer med “Clint Estwood”. Uppgivet öppnade han ännu en starköl och suckade över hustruns masskonsumtion på varuhuset. Kjell drömde om att någon sommar få åka till den spanska solen i stället.
De pensionerade systrarna Maritta Söderström och Gunnel Hyvönen från Hofors blev folkkära när de i tid och otid for till Ullared för att shoppa. De festade på maränger och “raggarmackor” och deras charmiga munhuggande och diskussioner om allt från sidfläsk till kärleken, värmde och roade ute i stugorna.
“Den glade shopparen” Åke Jönsson hade fyllt sitt hus i Filipstad med prylar från Gekås och förgyllde programmet med sitt hjärtliga skratt och stora kärlek till dansbandet Lasse Stefanz. Tillsammans med den sjukskrivna sambon Ros-Mari Jansson tillbringade han somrarna i Ullared med att shoppa och att fiska, även om han i det senare avseendet aldrig hade någon lycka. Nu ska paret snart göra tv igen när de får åka på sin första utlandsresa i tv-programmet Charterfeber på TV 3.
En annan populär serie var Böda Camping (2010–2021). Vi fick följa semesterlivet på den stora campingen på Öland. Här förenades människor från Ystad till Haparanda, med egna rutiner och ritualer rullar livet på under sommarmånaderna. När husvagnen var parkerad och förtältet rest öppnades “stödbensölen”, semesterns första bira, och sedan löpte schemat på med nybakade Bödafrallor på morgonen, stranden under dagen, after beach på eftermiddagen och grillad korv eller flintastek på kvällen.
Mattias “Raggar-Olsson” Olsson från lilla Vassmolösa utanför Kalmar blev raskt en favorit. En lite blyg och socialt valhänt bilentusiast och ungkarl med yvig mustasch, träskor och skinnväst, som i tält tillbringade industrisemestern på Böda med sina raggarkompisar.
Pensionärerna Monica och Bertil Eliasson från Ljusnarsberg hade tillbringat varje sommar på campingen i 20 år och var ordningsmän på dess paradgata, kallad “5th Avenue”, smyckad med ljuslyktor, blommor och staket. Som representanter för en äldre skötsam arbetarklass såg de med all större oro i en pågående generationsväxling hur ett högljutt och berusat trasproletariat trängde in på campingen.
Godisfabriksarbetaren Eva Norrdahl från den östgötska bruksorten Skärblacka hade hittat sitt paradis på Öland. Hon grät av lycka när hon kom dit och av sorg när hon åkte hem till slitet och den grå vardagen. I strandens mjuka sand och den ömma maken Mats vård fick hon äntligen vila ut.
Kritiken mot dessa serier var att de gjorde lyteskomik av svensk arbetare som talandes breda dialekter framstod som lite efter, “dumma “och vilsekomna, och fick aldrig komma till tals om något sant känsligt eller samhällsrelevant. Visst fanns här en fäbless för de lite avvikande och “tokiga”, men samtidigt syntes faktiskt de här människorna för en gångs skull på tv.
Mer arbetsplatsreality som Bilprovningen (2017–2019) om ett gäng bilbesiktare i Tidaholm följde. Numera lever konceptet vidare i pågående serier som St Görans sjukhus, Gränsbevakarna Sverige, Svenska truckers, Högspänning, men dessa fungerar snarare som rena arbetsplatsannonser och den bredare bilden av vanliga svenskar är inte längre i fokus.
***
För åtta år sedan uppmärksammade medieforskarna Peter Jakobsson och Fredrik Stiernstedt hur den svenska arbetarklassen symboliskt utplånades från den svenska offentligheten. Det visade sig då att endast 5 procent av dem som syntes eller fick komma till tals i SVT tillhörde den arbetarklass som utgör halva svenska befolkningen. Egendomligt med tanke på att public services uppdrag är att inkludera alla och att spegla samhället.
I de kommersiella tv-kanalerna var representationen betydligt bättre, men ändå liten. I TV3 utgjorde 16 procent av personerna i rutan av arbetarklass och av 10 procent i TV4 och TV5. I övrigt var det framför allt medelklassen som syntes och i oproportionerligt hög grad överklassen.
På 1990-talet var det inte den urbana övre medelklassen i Solsidan (2010–) som fick uppta tv-rutan, ännu skildrades arbetarklass i drama och inte minst komediprogram som Svensson, Svensson (1994–1996, i originalvisning) och Rena rama Rolf (1994–1998). I takt med att arbetarna suddades ut i tv-rutan så förlorade de terräng i det offentliga rummet. Sådana som familjen Svensson har flytt Örebroförorten Vivalla, numera ett invandrartätt utsatt område plågat av hög arbetslöshet och brottslighet, och arbetare som Rolf och Bettan Mjunstedt har längre råd att bo i Göteborgsstadsdelen Masthugget, där lever nu en förmögen och välutbildad urban medelklass.
Skälet till att arbetarna syntes i de kommersiella tv-kanalerna var så kallad arbetsplatsreality som slog igenom stort under 2010-talet. Plötsligt fick vi möta vanliga människor från alla rikets avsomnade bruksorter. De lyssnade på dansbandsmusik, gick i foppatofflor, åt skräpmat och drack på tok för mycket öl. Var de yngre än 50 år så var de tatuerade från topp till tå och statistiskt sett röstade allt fler av dem på Sverigedemokraterna.
Genombrottet var Färjan (2008–2012) på TV5 som skildrade livet ombord på Ålandskryssaren Cinderella. Kamerateamen följde besättning och passagerare och Viking Line betalade produktionen. När gränserna mellan dokumentär, familjeunderhållning och ren reklam suddades ut väntade en tittarsuccé. Människor ville både se serien och ta färjan till Mariehamn.
Det visade sig finnas ett stort publikintresse för hur kockar, kallskänkor, servitörer, taxfreeförsäljare, städerskor, maskinister och receptionister arbetade och resonerade. Framför allt blev bartendern Håkan “Färjan-Håkan” Hallin populär och fick sedan en egen talkshow.
Samtidigt flöt inte Färjan förbi utan skandaler och kritik. Det visade sig att Ålandskryssningar var ett mecka för otrohet och många resenärer avslöjades genom tv-programmet då de dök upp i famnen på fel person.
Färjan följdes av den största succén för arbetspaltsreality, Ullared (2009–2021), TV 5 mest sedda program någonsin med en dryg miljon tittare per avsnitt. Estetiken var nu på plats, till tonerna av Fernandoz och Arvingarna fick man nu se vanligt folk, lite trinda och småsjavigt klädda, köpa lågprisprodukter för tiotusentals kronor.
Serien utspelar sig på det enorma lågprisvaruhuset Gekås i halländska Ullared med knappt tusen invånare. Avsnitten spelades i huvudsak in under sommaren och publiken fick följa både medarbetare och kunder.
Varuhusets dåvarande vd Boris Lennerhov, som mycket framgångsrikt fick varuhuset att växa både i storlek och försäljning, var en halländsk patriark som rörde sig bland anställda och kunder och höll ett välmenande öga på verksamheten. Den ende man såg i skjorta och kavaj.
Mest populära blev lagerarbetaren Morgan Karlsson och butiksbiträdet Ola-Conny Wallgren, två stadiga ungkarlar från trakten. Den allvarsamme och sparsamme arbetsnarkomanen Morgan var som hämtad från en annan tid. Han bodde kvar i sina döda föräldrars villa och visade sig vara en from och flitig kyrkobesökare som arbetade extra med djurhållning på gårdarna kring Ullared på helgerna. Morgan var noggrann som facklig skyddsombud och motionssimmade på fritiden. Den fryntlige Ola-Conny var brödansvarig på varuhuset, en vältränad “cowboy” med många husdjur och ett stort intresse för gamla bilar och mopeder.
Morgan och Ola-Conny blev affischpojkar och levande varumärken för Gekås, och fick chipssorter liksom limpor uppkallade efter sig. Dessutom förekom de parallellt i en annan tv-serie, En stark resa med Morgan & Ola-Conny (2012–2017), där man fick följa med på deras resor världen över och hur de hankade sig fram på knackig svengelska.
De mest populära kunderna var äldre arbetare. Bilmekanikern och “grillexperten” Kjell Andersson från Tomelilla tillbringade somrarna på Ullareds camping tillsammans med hustrun Rose-Marie. Han hade Elvis-frisyr, stora polisonger, cowboyboots och pilotbrillor och älskade “Creedence” och västernfilmer med “Clint Estwood”. Uppgivet öppnade han ännu en starköl och suckade över hustruns masskonsumtion på varuhuset. Kjell drömde om att någon sommar få åka till den spanska solen i stället.
De pensionerade systrarna Maritta Söderström och Gunnel Hyvönen från Hofors blev folkkära när de i tid och otid for till Ullared för att shoppa. De festade på maränger och “raggarmackor” och deras charmiga munhuggande och diskussioner om allt från sidfläsk till kärleken, värmde och roade ute i stugorna.
“Den glade shopparen” Åke Jönsson hade fyllt sitt hus i Filipstad med prylar från Gekås och förgyllde programmet med sitt hjärtliga skratt och stora kärlek till dansbandet Lasse Stefanz. Tillsammans med den sjukskrivna sambon Ros-Mari Jansson tillbringade han somrarna i Ullared med att shoppa och att fiska, även om han i det senare avseendet aldrig hade någon lycka. Nu ska paret snart göra tv igen när de får åka på sin första utlandsresa i tv-programmet Charterfeber på TV 3.
En annan populär serie var Böda Camping (2010–2021). Vi fick följa semesterlivet på den stora campingen på Öland. Här förenades människor från Ystad till Haparanda, med egna rutiner och ritualer rullar livet på under sommarmånaderna. När husvagnen var parkerad och förtältet rest öppnades “stödbensölen”, semesterns första bira, och sedan löpte schemat på med nybakade Bödafrallor på morgonen, stranden under dagen, after beach på eftermiddagen och grillad korv eller flintastek på kvällen.
Mattias “Raggar-Olsson” Olsson från lilla Vassmolösa utanför Kalmar blev raskt en favorit. En lite blyg och socialt valhänt bilentusiast och ungkarl med yvig mustasch, träskor och skinnväst, som i tält tillbringade industrisemestern på Böda med sina raggarkompisar.
Pensionärerna Monica och Bertil Eliasson från Ljusnarsberg hade tillbringat varje sommar på campingen i 20 år och var ordningsmän på dess paradgata, kallad “5th Avenue”, smyckad med ljuslyktor, blommor och staket. Som representanter för en äldre skötsam arbetarklass såg de med all större oro i en pågående generationsväxling hur ett högljutt och berusat trasproletariat trängde in på campingen.
Godisfabriksarbetaren Eva Norrdahl från den östgötska bruksorten Skärblacka hade hittat sitt paradis på Öland. Hon grät av lycka när hon kom dit och av sorg när hon åkte hem till slitet och den grå vardagen. I strandens mjuka sand och den ömma maken Mats vård fick hon äntligen vila ut.
Kritiken mot dessa serier var att de gjorde lyteskomik av svensk arbetare som talandes breda dialekter framstod som lite efter, “dumma “och vilsekomna, och fick aldrig komma till tals om något sant känsligt eller samhällsrelevant. Visst fanns här en fäbless för de lite avvikande och “tokiga”, men samtidigt syntes faktiskt de här människorna för en gångs skull på tv.
Mer arbetsplatsreality som Bilprovningen (2017–2019) om ett gäng bilbesiktare i Tidaholm följde. Numera lever konceptet vidare i pågående serier som St Görans sjukhus, Gränsbevakarna Sverige, Svenska truckers, Högspänning, men dessa fungerar snarare som rena arbetsplatsannonser och den bredare bilden av vanliga svenskar är inte längre i fokus.
***
