Nattens onda ögon – Mitchums demoniske predikant fyller 70
För 70 år sedan gick Trasdockan upp på biograferna. Då var världen helt oförstående, men nu framstår Charles Laughtons enda film som en av de bästa.
Den Oscarsbelönade brittiske skådespelaren Charles Laughton var en lysande stjärna under 1930-talet. I mitten av 1950-talet fick han möjligheten att regissera en film, Trasdockan (1955), eller The Night of the Hunter, som den betydligt ruskigare engelska titeln lyder.
Filmen bygger på Davis Grubbs två år äldre sydstatsgotiska roman Nattens onda ögon, en mardrömslik berättelse som inspirerats av den verklige seriemördaren Harry F. Powers liv. James Agee skrev manuset, han hade redan då blivit filmhistorisk som författare till John Hustons klassiska äventyrsfilm Afrikas drottning (1951) och framför allt skrivit den klassiska reportageboken Let us Now Praise Famous Men (1941), som skildrade utsattheten i det fattiga Södern under depressionen.
Predikanten Harry Powell (Robert Mitchum) färdas längs Ohio River i West Virginia i ett av depressionen utmärglat, närmast postapokalyptiskt, Södern. Döden följer i hans spår. På sina fingrar har Powell egendomligt nog tatuerat "Love" på högerhanden och "Hate" på vänsterhanden. Han använder dem för att för människor illustrera den goda och onda vägens riktning.
United Artists
När Powell inte karismatisk predikar för de fattiga, förför och mördar han kvinnor och barn. I en liten stad spårar Powell upp den sårbara änkan Willa (Shelley Winters) och hennes son John (Billy Chapin) och dotter Pearl (Sally Jane Bruce). Den charmige Powell uppvaktar och inleder en relation med Willa, för han vet att hennes man har gömt pengar någonstans. Powell har bestämt sig för att hitta dem och ta livet av sin nya familj…
Som den oförglömlige Powell gjorde stjärnan Robert Mitchum sitt livs roll. Mitchum är rent diabolisk, det är hans både tilldragande och rovdjurslika sexulla energi i kontrast till den förtroendeingivande gudsmannen, som till stor del gör filmen.
Laughton hämtade inspiration från D. W. Griffiths mästerliga, men kontroversiella film Nationens födelse (1915), som skildrar Södern under och efter inbördeskriget. Samtidigt är det den gotiska framställningen av sydstaterna, sådan som vi möter den hos författare som Flannery O’Connor, William Faulkner och Carson McCullers. Det är en värld av excentriska och moraliskt degenererade karaktärer, svart mystik och magi, olycksbådande företeelser och groteska händelser. En tillvaro präglad och plågad av våld, fattigdom, utsatthet, gränslös sexualitet och främlingskap. Det är ett Södern som efter inbördeskriget förlorat sina aristokratiska ideal och sjunkit ner i vansinne, förfall, förtvivlan och rasmotsättningar. En tillvaro där vem som är god eller ond, förövare eller offer, är svårt att urskilja.
Trasdockan är också något av en djupsinnig bröderna Grimm-saga. Laughton tog intryck av den tyska expressionistiska filmen från 1910- och 20-talet. Den framhävde det inre och känslomässiga snarare än att realistiskt efterlikna verkligheten. Det gör att bilda av Södern som Laughton målar upp är vriden och skev. Scenografin rubbar våra uppfattningar om perspektiv och proportioner, och skådespelarnas övertydlighet framhäver deras inre konflikter.
Laughtons expressionism förstärktes av att han valde att inte spela in filmen på plats i Appalacherna, utan att i stället skapa sitt eget West Virginia helt i scenografier i studion. Det gör också Trasdockan till en överväldigande vacker film med en teaterlik kvalitet, i synnerhet scenerna när syskonparet flyr sin mordiske styvfar i en eka längs med floden.
Scenografen Hilyard Brown studerade de tyska expressionisterna. Han lät scenerna påverkas av barnens perspektiv och skapade då minimalistiska och abstrakta miljöer där vi liksom syskonen bara uppfattar ett neonljus som svävar i luften, ett vitt staket som inte omger något hus och en lada som snarare framstår som en tvådimensionell målning än en byggnad.
För fotot stod den dubbelt Oscarsnominerade Stanley Cortez. Han hade en unik förmåga att skapa stora och djupa rum genom linsen. I Trasdockan är också det svartvita fotot synnerligen skarpt och kontrastrikt, det är som om Cortez närmast skär ut karaktärerna med kameran. Likt Brown valde han dessutom att skilja det fotografiska uttrycket åt i filmen, Powells scener och uppfattning om världen framställs i bild som synnerligen mörk, medan syskonens perspektiv präglas av ljus, nyfikenhet och en känsla för tillvarons magi.
Det är ett poetiskt och allegoriskt foto. I en stark scen när Willa insett att Powell är en ond man, låter Cortez hennes huvud omges av en gloria när hon lägger det mot kudden, klar över att han kommer att döda henne.
En annan viktig del av filmen är förstås Walter Schumanns kompositioner, där sentimental södernromantik kombineras med modern expressionistisk orkestermusik. Dessutom återkommer den traditionella amerikanska psalmen Vilken underbar trygghet jag nu har i en synnerligen olycksbådande ton.
Trasdockan togs varken väl emot av publiken eller kritikerna när den först visades, något som gjorde att Laughton själv valde att aldrig regissera en film igen. Den uppfattas helt enkelt som för vag, märklig och melodramatisk, men framstod samtidigt som provocerande och unik.
Bland Amerikas kristna, oavsett om de var protestanter eller katoliker, fördömdes filmen. Man ansåg den göra våld på äktenskapet och smäda religiösa. I städer som Cheyenne och Memphis lyckades man till och med att genom censur förbjuda den från att visas på biograferna.
Trasdockan föll i glömska, men återupptäcktes och började visas på museer och smalare filmfestivaler för sina konstnärliga kvaliteter, och vartefter gick den också på tv. Under 1970-talet kom den därför att helt omvärderas. Numera framhålls gärna hur kusligt vacker och inte minst tidlös den är. Den glöder med sin mörka mystik som ingenting annat i filmhistorien.
Trasdockan skilde sig märkbart från samtidens Hollywoodproduktioner och den kom att inspirera blivande filmskapare som Rainer Werner Fassbinder, Robert Altman, Spike Lee, Martin Scorsese, bröderna Coen och Guillermo del Toro. I dag omnämns inte sällan Trasdockan bland de bästa filmer som spelats in, inte sällan i konkurrens med Orson Welles Citizen Kane (1941). Det återfinns också sedan 33 år tillbaka bevarad i amerikanska Kongressbiblioteket, betraktad som estetiskt och kulturhistoriskt ovärderlig.
Trasdockan finns att se gratis via det internationella biblioteket archive.org eller att hyra på diverse strömningstjänster.
***
Den Oscarsbelönade brittiske skådespelaren Charles Laughton var en lysande stjärna under 1930-talet. I mitten av 1950-talet fick han möjligheten att regissera en film, Trasdockan (1955), eller The Night of the Hunter, som den betydligt ruskigare engelska titeln lyder.
Filmen bygger på Davis Grubbs två år äldre sydstatsgotiska roman Nattens onda ögon, en mardrömslik berättelse som inspirerats av den verklige seriemördaren Harry F. Powers liv. James Agee skrev manuset, han hade redan då blivit filmhistorisk som författare till John Hustons klassiska äventyrsfilm Afrikas drottning (1951) och framför allt skrivit den klassiska reportageboken Let us Now Praise Famous Men (1941), som skildrade utsattheten i det fattiga Södern under depressionen.
Predikanten Harry Powell (Robert Mitchum) färdas längs Ohio River i West Virginia i ett av depressionen utmärglat, närmast postapokalyptiskt, Södern. Döden följer i hans spår. På sina fingrar har Powell egendomligt nog tatuerat ”Love” på högerhanden och ”Hate” på vänsterhanden. Han använder dem för att för människor illustrera den goda och onda vägens riktning.
United Artists
När Powell inte karismatisk predikar för de fattiga, förför och mördar han kvinnor och barn. I en liten stad spårar Powell upp den sårbara änkan Willa (Shelley Winters) och hennes son John (Billy Chapin) och dotter Pearl (Sally Jane Bruce). Den charmige Powell uppvaktar och inleder en relation med Willa, för han vet att hennes man har gömt pengar någonstans. Powell har bestämt sig för att hitta dem och ta livet av sin nya familj…
Som den oförglömlige Powell gjorde stjärnan Robert Mitchum sitt livs roll. Mitchum är rent diabolisk, det är hans både tilldragande och rovdjurslika sexulla energi i kontrast till den förtroendeingivande gudsmannen, som till stor del gör filmen.
Laughton hämtade inspiration från D. W. Griffiths mästerliga, men kontroversiella film Nationens födelse (1915), som skildrar Södern under och efter inbördeskriget. Samtidigt är det den gotiska framställningen av sydstaterna, sådan som vi möter den hos författare som Flannery O’Connor, William Faulkner och Carson McCullers. Det är en värld av excentriska och moraliskt degenererade karaktärer, svart mystik och magi, olycksbådande företeelser och groteska händelser. En tillvaro präglad och plågad av våld, fattigdom, utsatthet, gränslös sexualitet och främlingskap. Det är ett Södern som efter inbördeskriget förlorat sina aristokratiska ideal och sjunkit ner i vansinne, förfall, förtvivlan och rasmotsättningar. En tillvaro där vem som är god eller ond, förövare eller offer, är svårt att urskilja.
Trasdockan är också något av en djupsinnig bröderna Grimm-saga. Laughton tog intryck av den tyska expressionistiska filmen från 1910- och 20-talet. Den framhävde det inre och känslomässiga snarare än att realistiskt efterlikna verkligheten. Det gör att bilda av Södern som Laughton målar upp är vriden och skev. Scenografin rubbar våra uppfattningar om perspektiv och proportioner, och skådespelarnas övertydlighet framhäver deras inre konflikter.
Laughtons expressionism förstärktes av att han valde att inte spela in filmen på plats i Appalacherna, utan att i stället skapa sitt eget West Virginia helt i scenografier i studion. Det gör också Trasdockan till en överväldigande vacker film med en teaterlik kvalitet, i synnerhet scenerna när syskonparet flyr sin mordiske styvfar i en eka längs med floden.
Scenografen Hilyard Brown studerade de tyska expressionisterna. Han lät scenerna påverkas av barnens perspektiv och skapade då minimalistiska och abstrakta miljöer där vi liksom syskonen bara uppfattar ett neonljus som svävar i luften, ett vitt staket som inte omger något hus och en lada som snarare framstår som en tvådimensionell målning än en byggnad.
För fotot stod den dubbelt Oscarsnominerade Stanley Cortez. Han hade en unik förmåga att skapa stora och djupa rum genom linsen. I Trasdockan är också det svartvita fotot synnerligen skarpt och kontrastrikt, det är som om Cortez närmast skär ut karaktärerna med kameran. Likt Brown valde han dessutom att skilja det fotografiska uttrycket åt i filmen, Powells scener och uppfattning om världen framställs i bild som synnerligen mörk, medan syskonens perspektiv präglas av ljus, nyfikenhet och en känsla för tillvarons magi.
Det är ett poetiskt och allegoriskt foto. I en stark scen när Willa insett att Powell är en ond man, låter Cortez hennes huvud omges av en gloria när hon lägger det mot kudden, klar över att han kommer att döda henne.
En annan viktig del av filmen är förstås Walter Schumanns kompositioner, där sentimental södernromantik kombineras med modern expressionistisk orkestermusik. Dessutom återkommer den traditionella amerikanska psalmen Vilken underbar trygghet jag nu har i en synnerligen olycksbådande ton.
Trasdockan togs varken väl emot av publiken eller kritikerna när den först visades, något som gjorde att Laughton själv valde att aldrig regissera en film igen. Den uppfattas helt enkelt som för vag, märklig och melodramatisk, men framstod samtidigt som provocerande och unik.
Bland Amerikas kristna, oavsett om de var protestanter eller katoliker, fördömdes filmen. Man ansåg den göra våld på äktenskapet och smäda religiösa. I städer som Cheyenne och Memphis lyckades man till och med att genom censur förbjuda den från att visas på biograferna.
Trasdockan föll i glömska, men återupptäcktes och började visas på museer och smalare filmfestivaler för sina konstnärliga kvaliteter, och vartefter gick den också på tv. Under 1970-talet kom den därför att helt omvärderas. Numera framhålls gärna hur kusligt vacker och inte minst tidlös den är. Den glöder med sin mörka mystik som ingenting annat i filmhistorien.
Trasdockan skilde sig märkbart från samtidens Hollywoodproduktioner och den kom att inspirera blivande filmskapare som Rainer Werner Fassbinder, Robert Altman, Spike Lee, Martin Scorsese, bröderna Coen och Guillermo del Toro. I dag omnämns inte sällan Trasdockan bland de bästa filmer som spelats in, inte sällan i konkurrens med Orson Welles Citizen Kane (1941). Det återfinns också sedan 33 år tillbaka bevarad i amerikanska Kongressbiblioteket, betraktad som estetiskt och kulturhistoriskt ovärderlig.
Trasdockan finns att se gratis via det internationella biblioteket archive.org eller att hyra på diverse strömningstjänster.
***
