Nina van den Brink: De nobbar sitt eget Nobelpris

Text: Nina van den Brink

Den externa Nobelkommittén höll bara ihop i ett år. Inte länge nog för att hinna dela ut sitt första Nobelpris.

Kommitténs fem ledamöter handplockades och tillsattes den 1 december förra året för att under två års tid hjälpa Svenska akademien att återvinna omvärldens förtroende, och förhindra att Nobelpriset solkades av skandalerna som varit. I går avgick Kristoffer Leandoer och Gun-Britt Sundström.

Smygandet blev för mycket för Kristoffer Leandoer. Hela sommaren har nobelkommitténs ledamöter läst böcker dolda bakom särskilda fodral för att ingen skulle kunna gissa sig till vilka författare som är nominerade inför årets Nobelpris. Den ökade öppenhet som Nobelstiftelsen har efterlyst och som Svenska Akademien har utlovat tycker han sig inte ha sett mycket av.

– Akademien har visat att den vill förändra sammansättningen av ledamöter. Men jag hade fått signaler att Akademien också ville förändra Nobelpriset mot en bredare representation av språk, länder, kontinenter och att det också gällde den här flagrant sneda könsfördelningen, säger Kristoffer Leandoer.

Med valet av Olga Tokarczuk och Peter Handke är könsfördelningen i stort oförändrad, medan eurocentriciteten slås fast.

Kristoffer Leandoer ifrågasätter själva hemlighetsmakeriet och han säger över telefon från sitt hem i Albanien att han inte förstår poängen med att inte ha öppna nomineringsförslag. Han hänvisar till stora litterära priser som franska Goncourt och brittiska Man Booker och påpekar att det går att bygga upp en dramatisk spänning även utan smussel. Närmare än så vill han inte förklara sitt missnöje eftersom han förhindras av ett undertecknat sekretessavtal.

Kanske syntes de första tvivlen redan när Nobelpriset presenterades i oktober. Nobelkommitténs ordförande Anders Olsson betonade att samtliga ledamöter hade enats om de valda kandidaterna, men bara tre från den nya nobelkommittén deltog när priset presenterades inför samlad världspress i Svenska Akademiens lokaler i Gamla stan. Kristoffer Leandoer, som valt att stanna i Albanien, och Gun-Britt Sundström uteblev även från panelsamtalet om pristagarna på Stockholms stadsbibliotek senare samma kväll.

Ingen kan få nobelpriset utan att först ha varit nominerad på den korta listan med åtta namn under minst ett år. Det betyder att alla författarskap är noga förberedda sedan tidigare. De externa ledamöterna låg långt efter redan från start och blev tvungna att, med akademiledamoten Pär Wästbergs ord, läsa så att ögonen blödde. Att diskussionerna skulle kunna bli jämlika under sådana förhållanden låter osannolikt.

Att Peter Handke är en personlig favorit till Anders Olsson sedan lång tid tillbaka rådde det inga tvivel om när han berättade om sin läsning på Stadsbiblioteket på kvällen efter det att nobelpristagarna presenterats, den 10 oktober i år. Och kanske är det ur det perspektivet man ska tolka hans beskrivning under samtalet på Stadsbiblioteket om att de nio viljorna, fyra från Akademien och fem från kommittén, hade olika åsikter, men att efter kompromisser kunde alla skriva under detta förslag.

– Jag känner att samtalen blev bättre och bättre, sammanfattade Anders Olsson.

Leandoer håller inte helt med.

– Det stämmer ju uppenbarligen inte, säger han, och i DN förklarar Gun-Britt Sundström sitt missnöje med arbetet med att ledamöternas roll "förskjutits från att delta i sekretessbelagda litteratursamtal till att vara en länk mellan Akademien och allmänheten."
Fram tonar bilden av att meningen med kommittén i första hand var att blidka kritiker. Det arbetet återstår.