Nu är det bara påven som står upp för yttrandefriheten

Snart ett år efter JD Vances tal på Münchenkonferensen går det inte med hedern i behåll att argumentera för att Vita huset värnar yttrandefriheten i Europa. Eller västvärlden så som vi lärt känna den, för den delen. Minsta kritik eller skämt riktat mot presidenten bemöts med furiösa utbrott från honom själv, hans anhängare och stab. Beteendet är lika ömfotat som hos den ”woke-vänster” Magarörelsen älskar att förlöjliga.

För den som på riktigt månar om den fria debatten finns det en annan amerikan som visat sig vara en betydligt bättre vän att hålla i handen. I sitt årliga nyårstal beklagade påve Leo XIV att ”utrymmet för äkta yttrandefrihet blir alltmer begränsat i väst”, och varnade för att framväxten av ett till synes inkluderande språk i själva verket hade en “orwellsk prägel” som riskerade att stänga ute den som inte anpassade sig till vissa ideologier. Påven gick inte närmare in på exakt vilka åsikter det gällde. Budskapet var däremot svårt att ta miste på: yttrandefriheten måste värnas.

Exempel på motsatsen saknas inte i närtid. I Storbritannien riskerar medborgare som uttryckt sig kritiskt, dumt eller klumpigt i sociala medier att få besök av polis i hemmet eller uppmanas att komma till polisstationen. Myndigheterna kallar det för ”non-crime hate incident”, ett ord så obehagligt att man undrar om det är en omedveten eller medveten blinkning till 1984. Och vad som i så fall är värst.

Riktigt så illa är läget inte i Tyskland, även om paralleller finns. Där är frågan om så kallade “trusted flaggers” (på svenska: betrodd anmälare) extra infekterad, det vill säga organisationer som fått ett särskilt förtroende av myndigheterna att granska och anmäla innehåll i sociala medier. Anmälningar som de sociala mediejättarna måste reagera på snarast om de inte ska riskera dryga böter. 

Systemet är en del av EU:s Digital Services Act (DSA), vilket i sin tur de facto är en blåkopia av den tyska lagstiftningen NetzDG (”Netzwerkdurchsetzungsgesetz”) från 2017. Det är i praktiken upp till varje medlemsland att bestämma hur många betrodda anmälare det ska finnas. (Sverige har två: ECPAT Sverige och Svenska Stöldskyddsföreningen).

I Tyskland finns det fyra. Det är framförallt två av dessa som skapar debatt: HateAid och Meldestelle REspect!. HateAid har funnits sedan 2018 och har som affärsmodell att hjälpa människor att anmäla det man uppfattar som hat och hot i sociala medier. Även höga politiker som Renate Künast och Robert Habeck från De gröna har företrätts av organisationen. Dessutom har man agerat rådgivare i yttrandefrihetsfrågor åt myndigheter och EU-institutioner.

Den huvudsakliga kritiken är dels att deras finansiering till stor del kommer från offentliga medel (i Meldestelle REspect!s fall 95 procent), vilket gör organisationernas påstådda oberoende till en chimär. Det ekonomiska beroendet från framförallt staten förstärker i sin tur incitamenten att, medvetet eller ej, ständigt utvidga vad som bör anses utgöra hat, hot och desinformation på sociala medier. Ju mer hat som upptäcks, desto enklare att få mediers och det offentligas uppmärksamhet (och därmed mer bidrag). Resultatet blir, menar kritikerna, ett självspelande piano som i praktiken fungerar som ett slags statligt sanktionerad censurverksamhet.

En av HateAids grundare, journalisten Anna-Lena von Holdenberg, har samarbetat nära med aktivistorganisationen Campact. Hon var också en av de fem personer som USA portade från landet på grund av deras koppling till DSA. Campact driver bland annat opinion mot högerextrema krafter i det tyska samhället under parollen ”Gegen Rechts” (ungefär ”Mot högern”). Dit tillhör även Friedrich Merz CDU. Campact och von Holdenberg äger en tredjedel var av HateAid!. Det stärker misstanken att verksamheten mer präglas av aktivism, snarare än enbart en vilja att stävja hat och hot. Att myndighetschefen som utsåg HateAid till betrodd anmälare har en lång bakgrund inom De gröna och fick uppdraget av sin gamla partikamrat Robert Habeck har även det väckt kritik. 

Sedan coronapandemin har också antalet husrannsakningar hos privatpersoner som misstänks för att sprida hat och hot mot politiker ökat. Bakgrunden är en ändring av paragraf 188, som tillkom för att enklare skydda folkvalda när hatet mot dem var som starkast under pandemin. Från och med 2021 kan därför även förolämpningar mot politiker vara straffbart. Det mest uppmärksammade fallet är en pensionär som hösten 2024 fick sitt hem genomsökt av polis efter att ha postat en bild på Robert Habeck med underrubriken “Schwachkopf” (ungefär “Dumskalle”). Anmälan upprättades av en offentligt finansierad näthatsgranskare. Fler röster höjs nu för att lagen inte tjänar sitt ursprungliga syfte och riskerar att skydda makthavare från legitim kritik. Nyligen gick en av CDU:s gruppledare Jens Spahn ut och krävde att lagen skulle avskaffas.

Inget av detta ska tolkas som att hat, hot och desinformation i sociala medier inte är ett problem, eller att politiker får finna sig i att tåla i princip vad som helst. Den tilltagande polariseringen i västvärlden är ett allvarligt problem. Med detta sagt är det uppenbart att yttrandefriheten i Tyskland kunde mått bättre. Att överlåta den delikata uppgiften att påverka ramarna för det fria samtalet till statligt finansierade aktivistorganisationer är en usel idé. Parat med myndigheternas starkare muskler som en följd av lagändringen 2021 riskerar en farlig cocktail för yttrandefriheten att skapas.   

Uppenbarligen finns det goda skäl att sakligt diskutera den fria debattens tillstånd i Europa. Tragiskt nog nästintill omöjliggör Trumps agerande ett sådant samtal. Hellre då ha påven på sin sida.

***

Läs även: Erik Jersenius: Platon på tok för woke för amerikaner

Läs även: Han straffas för sin regimkritiska filmkonst