Om kulturlivet ändå hade lika mycket schwung som studentspexen
Lundaspexet är skickligt, lärt, underhållande och håller politiken på en armlängdsavstånd. Allt det svenskt kulturliv saknar.
Alfred Hitchcocks stora tillgång var att han sjöng så bra.
Det här kommer kanske som en överraskning för den filmhistoriskt intresserade. Alltså säkrast att snabbt ge besked om att jag inte talar om verklighetens upphovsman till Psycho och Fåglarna. Däremot om titelsrollsinnehavaren i Lundaspexarnas nyskrivna Hitchcock, som jag såg vid siste november med stor behållning.
Föreställningen var sedvanligt schwungfull, knäpp och charmig. Jag avstår nog med fördel från att försöka förklara intrigen, som började i Norman Bates badrum, fortsatte på en monegaskisk golfbana och slutade med att Grace Kelly blev furstinna. Men lika bisarr som historien ter sig när man tänker på den i efterhand, lika naturlig tedde den sig när man satt i salongen. Så är det med lyckade spex. Som publik har man två medskapande ansvar: dels att inte sitta och märka ord eller begära stram logik, dels att vara generös med applåderna så att det blir omtag och man får höra flera versioner av sångerna.
På sång- och musikfronten blev man inte bara underhållen utan rejält imponerad. Det enda invändning jag kan tänka mig är att det hela har börjat bli litet för bra. Eller som recensenten i Lundagård skrev: ”Tittar jag på ett studentspex eller en professionell opera?”
Ja, recensioner, förresten. En gång i tiden recenserades spex även i dagspressen. Sätt i gång med det igen!
Dansen, då? Även där blir man ordentligt underhållen. Och imponerad? Ja, kanske, men på ett litet annorlunda sätt…
Men mitt i all den rena nöjsamheten slog det mig också vilken fin genre det är fråga om. Ambtionsnivån är hög vad gäller manus, musik och scenografi. Det hela är snyggt och välrepeterat till tusen, men har självförtroende nog att på samma gång vara obekymrat och larvigt. Misshugg är inte katastrofer. Ordvitsar är ingen bärande bjälke, men hamnar bollen på straffpunkten slår man den gärna i mål.
De lärda eller åtminstone halvlärda referenserna är kanske inte fullt lika sofistikerade i det nyskrivna Hitchcock som i klassiker som Uarda – eller i 1960-talsspexet Bismarck, som spelades vid siste april i år, och där järnkanslern får sällskap på scen inte bara av kaiser Wilhelm och kejsarinnan Augusta utan även av Friedrich Engels, G.W.F. Hegel och filologen Schömann. Men hos Hitchcock möter man i alla fall kollegerna Bergman, Fellini och Truffaut, och den del av publiken som är lagd åt det hållet kan glädja sig åt skämt om 8 ½ eller åt golfbanefunderingar om De 400 slagen. Man behöver inte få fatt i alla referenser för att ha roligt, men det blir en glädjande bonus när man lyckas. Ensemblen vårdar sitt akademiska arv, men gör det på ett ledigt och osnobbigt sätt.
Och alltsammans inramas av det kanske viktigaste av allt: gott humör. Så många ambitiösa kulturyttringar kännetecknas nuförtiden av gravallvar och moralistiska pekpinnar, så mycket av det ”som bara vill underhålla” av banalitet eller trist jargong. Men spex som är värda sitt namn vill varken ta publiken i upptuktelse eller plocka poänger på det grövsta eller allra mest lättköpta. Här är det kulturen som håller politiken på armlängds avstånd, och det tackar vi för.
Varken i Hitchcock eller Bismarck framfördes ens någon ”aktuell visa”, som kommenterar det dagsaktuella. Det utgör väl på sitt sätt ett traditionsbrott, men när det innebär att man får några timmars respit från allt vad Trump, Xi och Orban heter så är det ett brott utan offer.
Lundaspexen är fortfarande herrspex med män i alla roller, men vid inropen efter ridåfall dyker det numera upp gott om kvinnor på scen. Alla som bidrar med måleri, ljus, ljud, sömnad och allt annat som helheten kräver får betydligt mer uppmärksamhet än förut. Ännu ett skäl att applådera.
Jag lämnade salongen uppfylld av en tanke: om det svenska kulturlivet var litet mer som studentspexen skulle Sverige vara ett angenämare land.
***
