På den tiden då kulturarbetarna ockuperade kulturhusen
Kulturkrigen var av en annan kaliber på 70-talet. Då drabbade den socialdemokratiska kulturpolitiken samman med den vänsteraktivistiska proggrörelsen.
Den 28 februari 1976 var detta huvudnyheten i Lunchekot: Victoria i Malmö har i dag på morgonen ockuperats av kulturarbetarna.
Kulturpolitiken var politiserad, då på 1970-talet, med en kulturrörelse som kallade sig alternativ eller progressiv och ett statligt kulturråd som skulle motverka kommersialismens negativa verkningar. Den 28 februari 2026 markerar 50-årsdagen av kulmen på en av den tidens mest uppmärksammade kulturstrider – den om den rivningshotade biografteatern Victoria i centrala Malmö, som just den dagen 1976 intogs av musiker, skådespelare, filmare, författare och kulturaktivister.
Malmö levde med ett rykte som kulturfientlig stad, övertydligt symboliserat av de avrivna bombhålen mitt i stan. Det fria kulturlivet var ändå livaktigt, från Hoola Bandoola Band till musikteatergruppen Oktober, men de styrande socialdemokraterna ville inte lägga pengar på sådant som inte bevakades av sfären runt ABF och Unga örnar. Kommunalrådet Ulla Sandell blev famös rikskändis och när hon uppvaktades av Garderobsteatern kallade hon dem Galoppteatern och rekommenderade dem att skaffa en tombola. Stort kulturkrig!
De fria grupperna saknade en scen i Malmö. Victoria skulle antingen rivas, i likhet med de omgivande kvarteren, eller bli kommunal pr-byrå. Det sågs som en provokation att kommunledningen ville göra sig kvitt ett potentiellt kulturhus i en stad där det vitala utbudet hade tryckts ner i olika källare som om det handlade om en samizdatkultur.
Våren 1975 drogs kampanjen i gång för att rädda och restaurera Victoria och låta de fria grupperna, samlade i Victoriakommittén, ta hand om verksamheten. I stället bommade de styrande helt sonika igen lokalerna och meddelade plötsligt och överraskande att nycklarna skulle ges till den socialdemokratin närstående biljettorganisationen Skådebanan. Den kulturpolitiska debatten i Malmö var då fullständigt blockerad. På inga villkors vis tänkte Ulla Sandell & Co släppa in löst folk utan partibok; utan kontroll väntade kaos och katastrof.
Så följde mängder av musikfester, stödkonserter, demonstrationer, uppvaktningar och debattinlägg. Victoria blev en puttrande lokalpolitisk fråga – rentav en framtidsfråga i ett tråkigt 70-tals-Malmö där inget blev gjort om man inte gjorde det själv. Den 27 februari 1976 togs det väntade beslutet i kommunfullmäktige: Victoriakommittén kunde visserligen hävda att den hade räddat Victoria, men den blev samtidigt snuvad på konfekten.
Halv sex nästa morgon ockuperades Victoria och scenen öppnades med musik och teater. Nyhetsmedierna rapporterade, telegrammen rasslade in. Det kortaste kom från Peps Persson: ”Äntligen!”. Men ockupationen var, det visste alla, en ilsket trotsig protest snarare än en verklig förhoppning om att beslutet skulle ändras.
Sedan har åren gått, Malmös kulturliv har fått ny energi i omgångar och Victoria finns kvar, om än något underutnyttjad. Det kommunala kulturstödet har ökat sedan ökenåren på 1970-talet, något som de utifrån kommande utjämningsmiljarderna bidragit till.
Men striden om Victoria har förblivit emblematisk för den tiden och den har satt sina spår, inte minst som en påminnelse om att det man saknar får man själv ta tag i.
Att kommunstyrelsens nuvarande ordförande, Katrin Stjernfeldt Jammeh (S), ska medverka i 50-årsjubileets program på Victoria ska kanske tolkas som att dagens socialdemokrati är mer tillfreds med utbudet i stan – och att det lokala kulturlivet inte längre står i opposition till dem med makten i stadshuset.
Toppbild. Kulturarbetarna ockuperar kulturhuset Victoria i Malmö den 28 februari 1976.
***
