Picasso gjorde livet värt att leva

Konst ska problematisera. Konst ska peka ut orättvisor. Men konst har också en annan uppgift: Konst ska göra livet värt att leva.

Den känslan fyller Moderna Museets utställning Sena Picasso med målningar från Picassos sista decennium. 1961 – 1972. Knappt hundra verk som får världen att verka lätt och självklar. Bort med grubblerier över vem man är eller hur livet borde vara. Allt bra händer just nu och just här!

Allt detta målat av en man som när 60-talet inleddes betraktades som en föredetting. Ja, värre än så. Geniet hade blivit en belastning. När Picasso ställde ut nya verk på 50-talet uppfattade en del kritiker det som närmast pinsamt. Picasso borde ha vett att stänga dörren till sitt lyxiga hem och stillsamt tona bort. Tidens hjältar var amerikanska expressionister och Marcel Duchamps ”ready-mades”, existerande banala föremål som placerades i en intellektuell tankekedja och blev ett ”verk”. Gammaldags figurativt måleri var passé. En kritiker menade 1050 att ställd bredvid Jackson Pollock blev Picasso ”den lille herrn”. Pollock protesterade mot nedvärderingen av Picasso men den var ett faktum.

Konstkritikern John Berger publicerade 1965 en bok i vilken Picassos karriär beskrevs som ett moraliskt misslyckande: från nyskapande revolutionär till en konstens furste med rikedom och ära. Picassos framgångar hade blivit hans död som konstnär. Ungefär samtidigt publicerade Picassos tidigare hustru Françoise Gilot sin hämndbok Leva med Picasso som serverade många smaskiga detaljer om det havererade geniet.

Det årtionde när allt inom kulturen ändrades var Picassos anseende lägre än någonsin. Men istället för att deppa fylldes den 80-årige Pablo Picasso av osannolik energi. Under det kommande decenniet, fram till sin död 1973, gjorde han tretusen verk: målningar, etsningar, teckningar och keramik.

– Han sysslar inte med att förfina eller sammanfatta sitt liv som många äldre konstnärer gör. Han gör inte heller självporträtt, säger utställningens kurator Jo Widoff.

Man kan se produktiviteten som ett svar på kritiken. Men det blev ingen bildpolemik med nidteckningar utan att djävlar anamma från en åldrad man som redan förlorat sitt anseende. Kanske blev han på sätt och vis befriad av kritikerna från sin genistatus. Dags att börja om. Hur roligt som helst!

Picasso var livet igenom mycket intresserad av konsthistorien framförallt Velázquez, Manet, Goya och Rembrandt. Nu som förr kommer de till hjälp. Han studerar kända verk av dem och gör egna variationer. Motiven är inte nya men måleriet förenklas, det är som om Picasso i varje bild frågar sig själv var det väsentliga är. Vad kan han lyfta bort?

Han ger sig också på ny teknik, märkligast är stora skulpturer i betong i en ny teknik -betograve – som den norske konstnären Carl Nesjar utvecklat. Betograve gör det möjligt att rista i betong (Siri Derkert använde metoden på Östermalms tunnelbanestation) och Picasso kunde kombinera teckning och volym. Nesjar blir dessutom god vän med Picasso som gör modeller av statyerna medan Nesjar utför arbetet och ibland ordnar placeringar för de stora betongblocken. På så sätt kommer flera verk till i Sverige, t ex skulpturgruppen inspirerad av Manets målning Frukost i det gröna som finns att se utanför Moderna Museet.

Lagom till utställningen berättar författarparet Ola Liljedahl och Lena Nyblad Liljedah i boken Picasso i det svenska folkhemmet om hur fem jätteskulpturer av Picasso hamnade i rekordårens Sverige. Det är dråpliga möten mellan svenska kommunalpolitiker, konstintresserade byggherrar och entusiasten Nesjar som kunde få den avlägsne Picasso att godkänna placeringen av en staty i en svensk håla utan att ens kräva betalning. Nu finns skulpturerna i Helsingborg, Kungshamra, Kristinehamn, Halmstad och alltså utanför Moderna Museet. Att en kväll i Kristinehamn promenera ut till en udde och se Jacqueline som världens största Picasso-skulptur heter, är ett härligt möte mellan konst och natur.

Picassos produktivitet är ofattbar. Han kan göra 50 målningar på en vecka. Han målar i dagsljus, sedan tecknar han under kvällar och nätter. Målningarna är experimentella och ofta oavslutade, i etsningarna återvänder han till gamla motiv och tecknar noga. Det är ett överflöd av kvinnokroppar och män stigna ur Odyssén. Medan hans samtida funderar över konstens förhållande till politiken målar Picasso det han ser och har sett. Kritikerna talar om gubbsjukhet, beundrarna om livsglädje och sensualism.

Under 60-talet vistades Picasso i sin stora villa i Mougins nära Rivieran tillsammans med sin sista hustru, Jacqueline. Det finns många fotografier av honom där som visar en energisk man, men det var en tillvaro långt från konstnärslivet i Paris. Hans två närmsta vänner, konstnärerna Jean Cocteau och Georges Bracque, avled bägge 1963. Han och Jacqueline tog visserligen emot besökare men de reste inte. Ändå slog vågorna från det oroliga 60-talet in i lugnet. Revoltåret 1966 tecknar han två ”skäggiga penisar”, det ser ut som något en busig tonåring gjort och 1968 dyker president de Gaulle upp på en etsning gjord kort innan studentrevolten bröt ut.

Picasso besökte inte i Paris under sitt sista decennium, inte ens när Louvren ställde ut hans måleri. Istället följer han samtiden visa tv och han ser både nyheter och såpoperor som smyger in i målningarna. När han ser De tre musketörerna som tv-serie gör han en serie målningar där han provar att sätta in sig själv som musketör och dessutom leker med perspektiv och ytor. En del verk signerar med namn som anspelar på gamla mästare han beundrar. Allt och alla kunde förändras. Allt tycktes möjligt.

Picasso finns alltså med i många av tavlorna men de rena självporträtten är få. I stället för att fundera över vem han är och hur livet blivit så provar han olika roller ungefär som ett barn kan prova vuxnas kläder och kan tänka sig en underbar framtid. Energin och leklusten är uppenbar men hur såg han sig själv i denna explosion av bilder?

Svaret stavas… Frenhofer. En påhittad konstnär som finns i novell av Balzac. I Det okända mästerverket besöker den unge Poussin, den etablerade målaren Frans Pourbus år 1612. Där finns också en gubbe som visar sig vara heta Frenhofer. För dem visar Pourbus en målning med motiv ur Gamla Testamentet som de beundrar. Men Frenhofer som är en påhittad person berömmer visserligen målningen men säger att den är livlös och vankelmodig. Sedan börjar han förbättra den genom att ändra detaljer i rasande fart. Novellens höjdpunkt kommer när Frenhofer månader senare visar dem sitt mästerverk som han arbetat på i tio år. Det är en målning av en underskön kvinna som nästan fått liv, säger Frenhofer. Men när de två andra får se verket förstår de inget. Målningen är ”hopgyttrade färger med en massa egendomliga streck”. Det enda som kan urskiljas är en vacker fot. Resten har Frenhofer målat över så många gånger att kvinnan försvunnit. Kvar är ett mästerverk dolt i förvirringen.

Allt detta händer på rue des Grands-Augustins i Paris där Picasso ett par hundra år senare skaffade sig en stor ateljé där han målade Guernica. Berättelsen om Frenhofer följde Picasso i decennier. Den unga kvinnan Frenhofer porträtterat och målat över kallas La belle noiseuse, vilket kan översättas med Den vackra retstickan och det finns definitivt ett drag av retfullhet i Picassos 60-tals verk när han vägrar måla nonfigurativt eller klokt sammanfatta sitt verk. Istället försöker han som Frenhofer att göra konsten levande. Då duger inte gamla metoder.

”Konstens uppgift är inte att kopiera naturen utan att uttrycka den”, säger Frenhofer.

Själv syns Picasso i målningar som kan sammanfattas under rubriken ”mansansikte”. Gemensamt för dessa är att Picasso inte försöker få med uttrycksfulla ögon, rynkor eller tecken på ålderdom. Istället förenklar han så mycket det går. Det finns konstvetare som talar om Picassos ansikten som föregångare till de emojis som nu fyller skärmarna.

Cézanne, en annan av Picassos favoriter, som också var besatt av Balzacs novell, var inte nöjd med sitt verk. Kort innan Cézanne dog beskrev han om sitt måleri som blott försök och såg fram emot att börja måla på allvar.

Picasso levde längre än Cézanne och tog chansen under sitt sista decennium att börja om sitt bildskapande likt ett barn lär sig bokstäverna. Bara det viktigaste är med: ansiktsformerna, ögonen och när han målar i helfigur – könet. Likt barnet fäster han sig vid detaljer som sticker ut: att skorna inte passar den avbildade, att näsan är krokig, tån för stor eller att ansiktet påminner om en fågels.

Långt senare använde Applegrundaren Steve Jobs ett objekt av Picasso (ett cykelstyre och en sadel som Picasso förvandlade till ett tjurhuvud med horn) för att förklara vad han sökte i design: högsta möjliga enkelhet, högsta möjliga tydlighet. Det nådde Picasso under sitt sista decennium. Han målar sig själv som en gammal narr, som en parodi på fiskare med pipa eller en Shakespearesk kung. Men de bästa bilderna av konstnären finns i hans många versioner av ”konstnär med modell”. Ateljén var ju den plats Picasso visste mest om.

Även när döden närmar sig (Picasso genomgick en större operation 1965) så förblir han en kämpe. Han ställer ut i det berömda påvepalatset i 1970 och 1973 och insisterar på att fylla varenda vägg med bilder och skisser som vore han en ivrig debutant. Mottagandet blir blandat men han målar vidare obekymrad av omdömen från konstvärlden som går ut på att han blivit gaggig.

Picasso fortsätter måla till tre på morgonen den 8 april 1973, några timmar före sin död. När man ser utställningen på Moderna blir det tydligt att Picasso inte bara är en lekfull gammal man utan också en gamling med ett uppdrag. Han är på jakt efter en slags kärnbilder och drömmer om att som en arkitekt kunna beställa element till sitt bygge: ett bröst, en näsa, en fot. Det är långt från den unge Picasso som sökte perfektion. Nu är han ute efter idén eller kanske ännu mer känslan. Själva existensen.

Men trots allt går världen går före analysen. I ett av hans sista självporträtt, gjort 2 juli 1972 med färgkrita, är Picassos skalle nästan ett kranium som betraktar oss med vidöppna ögon. Det är slutversionen av det viktigaste i hans liv: ögonblicket då han ser världen som den är men anar något annat. En ny väg, en ny bild.

Toppbild. 1. Den kissande kvinnan (1965), målning av Pablo Picasso. Centre Pompidou.
© Succession Picasso/Bildupphovsrätt 2025. Foto: © Centre Pompidou, MNAM-CCI, Dist. GrandPalaisRmn/image Centre Pompidou, MNAM-CCI

2. Pablo Picasso, Grotesques et singe/Grotesker och apa, 1954. Moderna Museet.
© Succession Picasso/Bildupphovsrätt 2025
Foto: Albin Dahlström/Moderna Museet

***

Läs även: Var Picasso genial, banal eller bara elak?

Läs även: Erik Jersenius: Han klädde av supermaktens kvinnor och män