Retro i ordets bästa bemärkelse

Precis som Sound of Falling så premiärvisades The Secret Agent i Cannesfestivalens tävling förra året. Regissören Kleber Mendonça Filho är en återkommande gäst på festivalen, senast med den högst personliga dokumentären Pictures of Ghosts 2023. Det är ett porträtt av regissörens hemstad, Recife, skildrat genom de biografer han besökte som barn, men som inte längre finns kvar. På många sätt blev filmen ett avstamp för The Secret Agent som utspelar sig inte bara i samma stad – utan ofta i exakt samma miljöer.

Änkemannen Armando (Wagner Moura) kommer till Recife 1977, mitt under diktaturen. Han hoppas kunna återförenas med sin son, samtidigt som de korrumperade myndigheterna är ute efter honom. En tidig scen på en bensinmack slår an tonen. När Armando ska tanka ligger det ett lik bara några meter bort, hafsigt täckt av papp. Mackägaren förklarar att polisen inte har tid med sådana småsaker under karnevalen. Så småningom får Armando en tillflyktsort i något slags kollektiv kopplat till en underjordisk motståndsrörelse. Stället styrs av den excentriska Dona Sebastiana (Tânia Maria), i en roll som har blivit en publikfavorit.

Filmen är i princip en katt-och-råttalek med flera vändningar och utvikningar. Det står snabbt klart för Armando att han inte kan lita på någon, inklusive stadens polischef. Det förekommer också ett nutida tidsplan där vi följer två unga forskare som går igenom ljudkassetter för att på så sätt komma fram till vad som egentligen hände med Armando. Scenerna i nutid bidrar också till att sätta in tidigare politiska trauman i en modern kontext och kontrastera den officiella bilden med vad som verkligen ägde rum. Man skulle önska sig att alla filmer med politiska intriger behandlade ämnet som regissören gör här.

Wagner Moura är karismatisk i huvudrollen och har redan fått en rad priser. Det måste dock sägas att alla i rollistan är fantastiska, ända ner till minsta biroll. Bland dem märks Udo Kier, som också hade en roll i Filhos Bacurau. Det här skulle bli hans sista roll.

När det gäller den tidigare nämnda dokumentärfilmen om biografer, så finns det också en metafilmisk undertext i The Secret Agent. Dels gällande filmer som visades vid tiden som Hajen – där djuret i fråga kommer att spela en specifik roll i intrigen– men även när det gäller biografer som tillhör en svunnen tid. Ett faktum som återkommer i en av filmens slutscener. Det märks filmen igenom att regissören är en hängiven cineast.

The Secret Agent är inspelad med digitala kameror, men fotografen Evgenia Alexandrova kombinerade sin ARRI Alexa 35 med gammaldags Panavisionlinser för att frammana en stil från 70-talet. Det fungerar perfekt. Scenografi och kostymer är också kongeniala med filmens form. På många sätt känns filmen retro i ordets bästa bemärkelse. Den minner om en tid när kommersiella filmer kunde unna sig lite mer svängrum och utsvävningar utan rädsla för att publiken skulle tröttna. Filmen är 161 minuter lång, men det var länge sedan man såg en så oupphörligt underhållande historia. Mendonça Filho har fått till en film där alla delar fungerar perfekt och där även de märkligaste sidospåren är perfekt integrerade i strukturen.

The Secret Agent fick två priser i Cannes. Ett för bästa regi och ett till Wagner Moura i huvudrollen. Filmen är nominerad till fyra Oscars: bästa film, bästa manliga skådespelare, bästa utländska film samt det nya priset för bästa rollbesättning. Det är första gången som en brasiliansk aktör är nominerad och med tanke på de övriga nominerade framstår han som en av favoriterna. Jag deltog i ett videosamtal där vi gick igenom 2025 års filmer och då kommenterade moderatorn att det här var en film som han inte hört ett enda negativt ord om. Det är lätt att förstå varför.

***

Läs även: Erik Jersenius: Varmt välkommen till idiotsamhället!

Läs även: Filmen om antisemitism som SVT inte vill visa