Så är det att dramatisera Laszló Krasznahorkais texter

Kvällen börjar med tystnad. På en cirkelformad skena i taket rör sig en strålkastare. Den belyser spelplatsen. Vi har själva fått ta en stol och satt oss i en ring runtom. Under två minuter händer ingenting utom ett knirkande då och då från strålkastaren som vandrar sin ban. Vi lämnar den vardagliga stressen…

Ulla Kassius har sett folk skratta på de öppna repetitionerna. Absurditeten, om inte den finns, säger hon, då har vi inte nått ända fram.

Men den når publiken på premiären, och flera av oss går med lätt hjärta ut till foajén där kvällen forsätter, Eva Rexed spelar McCartneys Let it be på piano, alkofri öl och chips serveras. Och vi kan titta på Ullas vägg med över tusen inspirations-vykort som hon samlat på sig under många år som scenograf, kostymör och regissör.

–Vi har lagt pausen efter föreställningen för att publiken ska kunna träffas. Vi lever i en tid som kräver ständig hyperaktivitet och vi ges aldrig tid för reflektion och eftertanke, säger Ulla Kassius.

László Krasznahorkais bok Motståndets melankoli kom ut 1989, samma år som Berlinmuren föll. Texten belyser människans mörkaste sidor och författaren ger också de värsta en röst i ett samhälle där våldet rusar på gatorna. Den 13 september hade Motståndets melankoli premiär. Ulla Kassius, som regissör, har gjort något så udda som en personlig bearbetning av en ungersk författare de flesta aldrig hört talas om. Hon har kokat ner 328 sidor till en scenisk installation på 44 manussidor.

Danilo Bejarano, Astrid Assefa, Marcus Vögeli och Eva Rexed ger olika perspektiv på en pågående katastrof, våld och destabilisering. Skådespelarna rör sig fritt, ibland sitter de med oss i publiken, till och med sufflören Hanna Pauli deltar i spelet på ett överraskande sätt.

Samhället rasar samman, som Lars Ring skriver i Svenska Dagbladet: ”… gäng härjar på gatorna allt medan en rektor på en musikskola symptomatiskt tappat tilltron till musiken  … Danilo Bejarano gör honom som ett behärskat raseri. Om musiken är en bluff, ett opium, vad finns då att tro på?”

Det hänger en rock och en svart hatt, en gul och blå Sverigedräkt och en Palestinaflagga i det avskalade rummet med milt grå väggar och golv  …

– Under tidiga repetitioner använde Danilo Bejarano rocken och hatten. Och Sverigedräkten har Eva Rexed haft på sig. Men så sa vi: bort med alla klädbyten. Men jag var inte beredd att ta bort dem helt. Palestinaflaggan, den hänger där för att den finns på stan och jag menar att det här rummet på Dramaten, det är ett offentligt rum. Någon sa: Om du tar in en Palestinaflagga, måste du ta in en Israelflagga också, och då sa jag: Jag ser inte den på stan.

– Publiken kommer med det som är världen och möter Krasznahorkais text. Vi och publiken är fulla av jävla massa saker och nu möter de texten, säger Ulla Kassius och fortsätter:

– På några ställen har jag jobbat hårt med att skådespelarna ska säga sin replik som om det är NU. Inte som en pjäsreplik.

Inte säker på att jag förstår helt.

– Jo, till exempel, när Danilo som en av mördarna i mobben, har en text där han förhörs, säger han så här till förhörsledaren: Det här blir bra. Vi ses, pajas. Jag sa till Danilo, du måste säga det som om det är just nu, september 2025, då mördarna går fria och får makten.

Du menar att det åligger skådespelaren att göra så att det blir här och nu? 

– Ja, jag har hört Ernst-Hugo Järegård, jag har sett David Dencik, hur de jobbade med just det.

– När Ernst-Hugo Järegård sa: ”Var är mitt kaffe?” i Den arme Richard för evigheter sedan, varje gång tänkte jag, som gjorde kostymerna: ”Åh hjälp, v a r är kaffet?” Alltså han födde den repliken varje gång i ett absolut nu. 

Sedan finns partier som inte alls är sådana. Som det Marcus Vögeli gör i rollen som Valuska, den unge ”dåren”. Han gestaltar en oskuldsfull person fylld av glädje och förhöjd livskänsla, något som är mycket svårt.

– Det finns partier som jag ber skådespelarna älska. Man kan ju inte be andra älska, men jag kan säga, hitta det parti du älskar. Till exempel: ”Jag backar och backar som om det finns en ängel som styrde mitt öde.” Det är en så vacker text. Och om den som säger det också tycker det …

För det här språket är inte bara innehåll, det är också form. Också, det är som ett musikstycke, flera oliklydande teman, sedan refränger, de återkommer. Hur tänkte du?

– Precis så. När jag sitter på repetitioner ser jag ett teaterstycke flera gånger, åh, nu kommer biten jag tycker så mycket om! Den vill jag höra igen. Som när jag hör låtar och känner igen dem, på Svensktoppen, Allsång på Skansen.

Så varför ska man bara få höra det en gång? Återupprepning är rytm men också igenkänning. Men också nu börjar jag förstå lite av själva texten! För den är ett mysterium, tycker jag.

Måste vara väldigt svårt för skådespelarna, nästan ingen punkt, inga nya stycken. Inte som mycket teater i dag, där allt ska vara begripligt, det mesta ska förklaras.

– Ja, det är svårt för skådespelarna, men jag känner att de blir taggade och intresserade. Fyra så olika skådespelare och helt makalöst underbara!

– Jag kommer att tänka på teatermannen Per Verner-Carlsson som för mig är bästa företrädaren för icke direkt begriplig text eller teater.

Han är ju min närmaste husgud! Han var också Arthaud-expert och vi hade en brevväxling innan han dog.

– När jag arbetade med Eldansikte dedikerade jag den till honom.

Ja, Eldansikte är ju den första scenografin där du gör ett rejält avtryck, 2002. Dramatikern Marius von Mayenburg, då 26 år, menade att familjen är en ruggig, laglös plats.

– Här har jag modellen. Jag tänkte så här: Ulla Kassius kommer till Stadsteatern vid Sergels torg med ingenting.

Detta ingenting blev väldigt mycket sedan. Ett rum inklätt i filt. Inte bara rummet utan också kostymerna, ett slags tjock filt, grå.

Det var ju en extraordinär pjäs om två unga människor som mördar sina konservativa föräldrar. En sådan pjäs krävde en ny lösning.  

– Det blev 65 ljusbilder. Inne i kontrollrummet stod en projektor med glasskivor, det enda ljuset i föreställningen. De bestod av skurna filter i färg.

Ljusbilder i stället för strålkastare och lampor? 

– På stora glasskivor. Jag lade in en ruta, jag gjorde ljusutsnitt, bland annat kom det ner en plåtlampa och från den lampan gick en triangel ner, jag ritade ljuset. Äntligen fick jag göra något eget.

Låter lite Robert Wilson, amerikanen som faktiskt satte upp på Stadsteatern  …

– Ja, jag hade ju sett Robert Wilson och jag var inspirerad av Artaud. Men jag var också Ulla, de där glasskivorna, dem tvättade jag inte. De var skitiga, på en satt ett hårstrå som förstorades och liksom fladdrade.

Det skulle aldrig hänt hos Robert Wilson, hans iscensättningar var fläckfria. 

– Hos mig var det en annan sorts precision.

Och här har Ulla Kassius förstås gjort något helt annat, givit skådespelarna kostymer av Moa Möller så att de också kan bli tre totalt olika himlakroppar i en scen där Marcus Vögeli får dem demonstrera en solförmörkelse, ett av universums under.

Nu kan vi tala om Ungern, du sätter upp en framstående författare, du har ett hus i en ungersk bondby. Och, framför allt, din mamma Gabriella kom från Ungern. En liten gnistrande människa, drastisk, positiv. Hennes liv var ovanligt på flera sätt.

– Som ung i Budapest fick hon platsen som sekreterare till Raoul Wallenberg. Hon pluggade nordiska språk på universitetet.

– Det var fyra, fem tjejer som satt i det där rummet utanför Raoul Wallenbergs arbetsrum och utfärdade skyddspass för att rädda judar från Förintelsen. Efter kriget fick hon ett stipendium för studier i Sverige. På så vis kom hon till Stockholm och träffade sitt livs kärlek, min pappa.

De här flickorna satt på kontoret där den välklädde Raoul Wallenberg varje dag passerade in till sitt rum där han träffade Eisenhower och andra viktiga personer. Och när han gick genom rummet kände de doften av hans parfym och de tyckte att det var den finaste parfym de känt. Den hette … ryskt läder.

Ungern har en speciell plats i historien om nazismen och judarna. Så sent som i september 1944 fanns en känsla av att judarna i Budapest skulle kunna skonas. Men allt förändrades den 15 oktober då de fascistiska Pilkorsarna tog makten. Judarna blev fredlösa i hela landet. Winston Churchill skrev: ”Det är ingen tvekan om att mördandet av judarna i Ungern … troligtvis är det största och mest fruktansvärda brottet någonsin i världshistorien.”

Gabriella Kassius har berättat att  Raoul Wallenberg knappt sov och inte kom ur kläderna på fyra, fem nätter: ”Han kom dödstrött på morgnarna, orakad, smutsig, illaluktande och rödögd. Han var som ett jagat djur  … besatt av att rädda liv.”

– Raoul Wallenberg hade något som han alltid sa: Säg inte till mig att det inte går. För Gabriella blev det en livshållning.

Och när du står och regisserar så gäller det väl också dig. 

– Ja, då känner jag hur Gabi också står där. Jag är så lik henne, i att vara så säker, engagerad. Helt komiskt.

Och du köpte ett hus i en ungersk bondby som kom att betyda mycket för henne .

– Jag upptäckte de där husen 2006, tittade in och såg en skylt, Till salu. På ena sidan en urgammal ladugård med tjocka stenväggar, på andra sidan ett hönshus och mellan dem ett mandelträd. Jag såg ett långbord framför mig, alla generationer  …

– Jag reser dit varje år, betalar skatt och sophämtning och det är jättekrångligt – jag kan inte ungerska.

Nej det språket är så svårt, inga av våra språkkunskaper kan hjälpa oss. 

– Just det, du kan inte lära dig på gehör, tyska kunde jag lära mig så  … Minns när jag insåg att jag aldrig kommer att lära mig ungerska. Jag stod och grät vid Gizis grind, inget språk, vad fan gör jag här? Och Gizi, som jag köpt huset av, förstod på något sätt. Hon sa två ord som jag lärde mig: gyökerek, rötter, och sors, öde.

– Hennes två ord gjorde att jag blev kvar. Varje sommar kommer orden. Här är mina rötter, här är mitt öde. Jag försökte sälja huset, det gick inte.

Gabriella, vad betydde huset för henne?  

– Jag tror att min mamma fick minst tio år till att leva genom huset. Hon var där varenda sommar.

Gabriella Kassius dog för ett år sedan, hon blev 101 år. Fram till 96 års ålder arbetade hon med att undervisa i svenska för invandrare.

– Hennes sista resa till Ungern blev till byn, bara dit ville hon. Vi tog taxi från flygplatsen och så satt vi under mandelträdet. Det var den vackraste sensommar och vi for ner till den stora klara Balatonsjön och hon fick sätta fötterna i vattnet. Men – jag har ett otroligt dubbelt förhållande till detta Ungern.

Konstigt vore det annars, det är ju ett land som inte längre kan anses som fullvärdig demokrati, ingen fri press, en hård hand kring teatrarna och så vidare.

– Jag frågar min vän där, hur står ni ut? Han säger: Jag lever i exil i mitt eget land.

När ni kom till Backa i Göteborg 2006, du och Mattias Andersson, gjorde ni något nytt. Det började med en smäll, er första uppsättning var Brott och straff, en version för vuxna, en för ungdomar och en för barn. 

– Det första jag gjorde inför Brott och straff var att jag lät formge en Backa-bänk till publiken, för alla föreställningar jag arbetade med där hade ett förhållande till publiken. Jag ville att de skulle sitta på en skinnklädd skön bänk. I kyrkan sitter man i bänkar och i gympan sitter man på bänkar. På Backa går fyra vuxna eller sex barn på en bänk, inte ett litet barn i en stor stol.

Något annat du gjorde på Backa var att ta in de svarta och gula banden, Backas logga. 

– Det är ju varningstejp som finns där ute. Det där som finns på stan, när man tar in det till scenen får den en helt annan kraft och betydelse.

– Och, förresten, när Sören Vilks skulle ta sina bilder för Dramaten med repetitionspublik sa jag: Om det är någon som somnar, bra, det vill jag också ha på bild. Allt ska få finnas på teatern.