Kultur

Spelexplosion

Text: Thomas Arnroth

Publicerad 2012-02-23

Lars Gustavsson drömde egentligen om att jobba med film, men satt fast som it-ansvarig på ABB. De flesta alternativ kändes mer lockande. När en kompis tipsade om ett speljobb lät det visserligen långt ifrån filmens värld, men andades ändå någon form av kreativitet. Kanske kunde det bli spännande?

Det blev det.

Det är tretton år sedan Lars Gustavsson och de andra på Refraction Games flyttade från en trång lägenhet i Vasastan till luftiga kontorslokaler på Södermalm.

De var en handfull spelutvecklare som tillsammans knåpat ihop »Codename Eagle«, ett lagbaserat krigsspel för nätet. De kände på sig att de hade något bra på gång, men kunde inte ana omfattningen av det hela.

Vi träffas högst upp i Glashuset vid Slussen, med magisk utsikt över Riddarfjärden, Gamla stan och Skeppsholmen. Dices kontor är lika spännande inuti som det ser ut utifrån. Och numera är Lars Gustavsson världsberömd. Du kanske inte vet vem han är, men miljontals gamers runt om i världen gör det. Han och hans kollegor blir intervjuade i Washington Post och beordrar amerikanska pr-avdelningar att göra reklam på Times Square i New York.

»Codename Eagle« var banbrytande både för att det belönade spelare för att vara taktiska som lag och för att det inte nöjde sig med att låta dem leka infanterister, utan även lät dem köra fordon och så småningom flygplan. Uppföljaren kom 2002 och döptes till »Battlefield 1942«. Det blev den första riktigt stora internationella svenska spelsuccén.

Sedan dess har det blivit 19 »Battlefield«-spel, det senaste kom i oktober förra året och har hittills sålt i elva miljoner exemplar. Totalt har de spel som Lars Gustavsson varit designer för sålt i över 50 miljoner exemplar.

– Jag blir inte trött på det. Jobbet har så många dimensioner, från att få uttrycka sig konstnärligt till att ha koll på ekonomi och affärer. Det är fortfarande jäkligt kul och spännande.

Dice startade egentligen i Växjö. Några killar lånade en sommarstuga ett par veckor 1992 för att programmera flipperspel och snart siktade Dice mot världsmarknaden genom att göra spel till Commodore 64 och senare Segas spelkonsol Saturn. När Dice köpte Refraction Games blev det ett närmast perfekt äktenskap och startskottet för det svenska spelundret.

Ett under som numera frodas vilt i området omkring Glashuset. Internationella storheter som Avalanche och Paradox är grannar med en av de kraftigast växande nykomlingarna: Mojang. Företaget Mojang sysselsätter 17 personer och trängs i en liten lägenhet, men nya lokaler är redan bokade och företaget jobbar med ett kapital som ligger någonstans mellan en halv och en miljard.

Nyckelpersonen hos Mojang heter Markus Persson. Markus Persson bevakas för tillfället av ett amerikanskt dokumentärfilmteam och en biografi om honom släpps under året.

För ett par år sedan hoppade Persson av sitt fasta jobb för att skapa »Minecraft«, ett spel som enklast kan liknas vid ett gigantiskt Lego. Han började publicera spelet på nätet och tog betalt för det på den egna sajten. Från att ha varit helt okänd är Markus Persson i dag en av spelvärldens mest omtalade personer, mer känd än killarna på Dice. Han är dessutom mångmiljonär.

Perssons spel har sålt i snart fem miljoner exemplar och över 20 miljoner har registrerat sig på »Minecrafts« sajt för att få spela gratis. Mojang är något helt eget i spelvärlden med sitt stora kapital. Pengarna använder man bland annat till att göra nya versioner av »Minecraft«, men också för att utveckla nya spel. Och Mojang vill ta med sig fler svenska småutvecklare på resan.

– När vi flyttar får vi ett 40-tal arbetsplatser. Vi ska växa lite till själva, men framför allt vill vi att andra utvecklare ska kunna sitta tillsammans med oss. Vi ska vara som ett förlag och en medutvecklare för dem, säger projektledaren Daniel Kaplan.

Det svenska spelundret består av mycket mer än några få ekonomiskt starka aktörer. Det kan spåras till tidigt 90-tal, när den så kallade demoscenen blomstrade. Demoscenen bestod av ungdomar som gjorde speldemor som man antingen tävlade med eller bara visade upp för andra.

Vid den tiden startade massor av små spelstudior på Södermalm, och ut kom framgångsrika spel som »Mulle Meck«, »Rymdjakten« och »Svea rike«. Så har det fortsatt.

Inom tio minuters promenad från Glashuset jobbar i dag ungefär 500 speldesigners och utvecklare. Just nu spelas tv- och datorspel som gjorts på Södermalm av mellan 40 och 50 miljoner personer.

Från att svenska spelutvecklare åkte jorden runt för att sälja in spelidéer kommer spelvärldens högdjur till Söder. Från att svenska speljournalister ständigt slussades utomlands för presskonferenser, kommer nu världens media hit.

– Det är ingen tvekan om att Söder förblir svensk spelutvecklings centrum, traditionen är redan så stark. Det har en enorm betydelse att företagen finns så nära varandra. Utvecklarna springer på varandra på gatan, besöker varandra, har fester ihop eller syns på spelpuben som ordnas i kvarteren varannan månad, säger Per Strömbäck på Dataspelsbranschen.

– Men allra viktigast är nog att det här klustret gör det lättare att rekrytera. Det är den stora utmaningen, att locka hit kompetent folk. Och det är betydligt lättare att få någon att byta Tokyo eller Los Angeles mot Stockholm om det finns flera intressanta arbetsgivare i samma område.

Det kan behövas om utvecklarna på Söder ska växa som de hoppas. De 500 ska nämligen bli 1 000 inom några år. Och problemet med rekrytering är inget nytt.

– Det är helt klart ett hot mot den svenska spelutvecklingen och har varit en av våra största riskfaktorer sedan länge, även om vi alltid lyckats lösa det, säger Lars Gustavsson på Dice.

– Vi har kommit till en punkt där vi planerar att starta ett slags lärlingsprogram där vi kan ta in unga talanger för att lära upp dem, parallellt med att vi letar mer seniora medarbetare över hela världen. Vi måste antagligen göra båda sakerna för att klara kompetensförsörjningen på sikt.

Allt började antagligen av betydligt mer triviala skäl än företagskluster och tillväxt. Christofer Sundberg, som äger Avalanche och har gjort spel i krokarna sedan mitten av 90-talet, har en mycket enkel teori.

– Många av oss som var med när allt startade bodde här och ville ha nära till jobbet. Dessutom har det alltid funnits schysta barer på Söder. Det är nog inte mer komplicerat än så.