Sten Widmalm: Vill Svenska Akademien begränsa yttrandefriheten?

Genusforskaren vid Lunds universitet Rebecca Selberg hävdade nyligen i Studio Ett att det inte finns någon nämnvärd cancelkultur i akademin i Sverige. Termen cancellering (som jag själv beskrivit och styrkt i Kvartal) bör, menar hon, snarast kallas för ”politiskt gränshållande.” I inslaget definierade hon aldrig begreppet, men i tidskriften Högre utbildning hävdar Selberg att forskare och lärare som utsatts för drev och påtryckningar för att ha sagt sådant som kolleger och studenter ogillar bättre borde ha granskat sig själva innan de yttrande sig. De som uppfattas som misshagliga kan få skylla sig själva.  

”Politiskt gränshållande” är uppenbarligen en eufemism för rätten att tukta de ogillade.   

Detta är en trend. Allt fler akademiker som utger sig för att försvara friheter agerar i praktiken åsiktspolis. Obekväma politiker, som exempelvis Ann-Sofie Hermansson, ska tystas av domstol. I Dagens Nyheter nyligen gick Åsa Wikforss ut med liknande budskap som Selberg. Cancelleringar finns inte i Sverige. Det är en konspirationsteori skapad av högerpopulister.  

Det var samma Åsa Wikforss som i mars var moderator på Svenska Akademiens konferens ”Tanke och sanning under press”. Ett lovvärt syfte. Falsk information används ju alltmer i politiken och desinformation kan nyttjas som ett vapen av främmande makt. Men vad var det som sades där av de kända forskare som försökte ta ett helhetsgrepp på demokratihoten (föredragen är tillgänglig på UR och Svenska Akademiens hemsida)?  

Huvudtalare var Yalehistorikern och författaren Timothy Snyder. Han föreslog att ”yttrandefriheten har ett syfte”, och att detta är att ”tala sanningen till makthavare” (speaking truth to power). Enligt Snyder finns en grundläggande skillnad mellan yttrandefrihet och att tala fritt. Det senare kan vem som helst göra och då framförs ofta lögner. Lögnarna är yttrandefrihetens fiender.

Att objektivt bedöma vad som är sant och falskt är inte lätt. Och hopplöst blir det när vi ska utvärdera utsagor med normativa innehåll. Men poängen med yttrandefrihet är inte att alla som säger ”rätta” och goda saker ska få yttra sig. Yttrandefriheten inbegriper också utsagor som är konträra och kontroversiella.  

Skribenten Håkan Lindgren skrev efteråt en träffande text i SvD där han visade hur Snyders ”förslag” öppnade för godtycke och styrning. I forskning är de eviga sanningarna få. Det betyder inte att allt flyter. Men det betyder inte heller att Timothy Snyder har hittat ett trollspö som låter just honom objektivt bedöma vad som är sant eller falskt. Utöver det så säger vår yttrandefrihetsgrundlag att alla har lika rätt och skydd för att tala fritt. Det ska inte göras någon bedömning av vem som anses säga sanningar till makthavare.  

För då hamnar vi just i det där politiska gränshållandet.  

Därpå talade den norska socialantropologen Cathrine Thorleifsson, som forskar om islamofobi och extrema högerrörelser. Huvudbudskapet i hennes föredrag (”Mimetic Fascism”) var att hotet mot demokratin kommer från höger, i form av fascistiska rörelser. Fascisterna drivs, hävdade Thorleifsson, av en besatthet i sitt fokus på samhällets förfall, vanära och sin offerroll. Kriser utnyttjas för att ”skapa avhumaniserade fiendebilder”. De växer i ”ett transnationellt ledarlöst nätverk” i ett digitalt ”metaversum” där humor utnyttjas för att skapa förtryck och där politiker som talar om islamism är en central del av problemet.  

Emellertid sorterade Thorleifsson in så många företeelser i medier, politik, och i sociala rörelser under fascistisk flagg att begreppet flöt ut till oigenkännlighet som godtyckligt kan användas mot det man ogillar. Dessutom blev exemplen ensidiga. Det är ingen tvekan om att extrema högerrörelser utgör ett demokratihot i flera delar av världen. Men i exempelvis Sverige är knappast NMR:s aktiviteter ett mer omfattande och mer akut problem än till exempel kriminella som arbetar sida vid sida med islamister i omfattande nätverk.  

I flera avseenden lyckades den Sovjetfödda journalisten och forskaren Peter Pomerantsev, styra upp debatten. Han förklarade att man inte kunde förvänta sig att Snyders förslag att bedöma vem som anses ”säga sanningen till makthavare” ska fungera. Men Pomerantsevs framställning var bitvis rörig och innehöll självmotsägelser. Han hävdade att propaganda förekommer överallt, med alla möjliga avsändare – och försökte argumentera för en skillnad mellan auktoritär propaganda och ”propaganda för det goda”. I den förstnämnda kategorin formas budskap så att medborgarnas upplevelse av att kunna påverka förtrycks. Av det skälet bör informationsflöden ”för det goda” utformas så att mottagarna får reda på hur de själva kan påverka.  

Även Pomerantsev hamnade slutligen i en position som öppnar för ett slags sortering av information – särskilt nyheter – utifrån ett politisk gränshållande via normativa filter, som kan formas av den som ogillar eller gillar vad andra tycker och säger.  

Jag vet inte vad Svenska Akademien tänkte sig med evenemanget. För många talare fick stå oemotsagda när de i praktiken propagerade för ”politiskt gränshållande”. ”Sanning” och ”politik” tilläts glida ihop till synonyma begreppet.  

Självfallet ska man bjuda motstånd mot idéer och påståenden som man inte gillar. Men det är anmärkningsvärt att konferensen som skulle försvara yttrandefriheten i så stor utsträckning kom att förorda styrning av vad som får sägas. Det är ett sluttande plan.  

Ska nästa steg bli att sätta upp en myndighet som ska bedöma vem som ”säger sanningen till makthavarna” och därmed har rätt att yttra sig i offentligheten? Vi har en prototyp. Se på Etikprövningsmyndighetens verksamhet och mandat. Den styrs av forskare och tjänstemän som överentusiastiskt förordar gränser. Men att gå den vägen leder inte till att vi blir bättre på att försvara demokratin.

***

Läs även: Akademisk frihet är att rensa ut varje idé som skaver

Läs även: När forskaren blir viktigare än själva forskningen