Teater på glid

Text: Jenny Aschenbrenner

Bild: Scanpix

Trettioåtta tjänster bort på Stockholms stadsteater. Unga Klara hotat. Och Dramaten redovisar usla publiksiffror samtidigt som landets alla länsteatrar brottas med allt tyngre ekonomiska förutsättningar.

Teaterkris – igen. Ingen annan konstform har så ofta påståtts vara dömd till undergång som teatern. Ändå lever den, reser sig på tio varje gång och även nu, mitt i den akuta krisens tjutande sirener, strömmar människorna till teatern.

Det räcker med att få en glimt av de brokiga massor som enträget köar till alla sommarens gratisföreställningar, för att man ska inse att teatern fortfarande är angelägen för många. Så hur orolig ska man vara över larmande krisrubriker? Ganska orolig, tror jag.

Framför allt eftersom grunden till all denna turbulens finns i något så praktiskt och prosaiskt som skatteregler och pensionsavtal.

På senare år har nya momsregler och nya regler kring hur pengar ska avsättas till pensionerna lett till accelererande kostnader samtidigt som anslagen minskat. Därför tvingas till exempel Stockholms stadsteater, som på några år ökat sin publik med över 100 000 personer, ändå dra ner.

Något som politikerna rycker på axlarna åt, en smula beklagande men utan att verka vilja ta ansvar för det ideologiska ställningstagande som det faktiskt innebär. Det är det som är mest provocerande, att ingen politiskt ansvarig kliver fram och tycker något om teatern – att den är dyr och otidsenlig, kanske? – som rättfärdigar nedskärningarna.

I stället detta disträa fladdrande med ögonlocken medan teatrarnas chefer desperat vevar med armar och ben för att hålla sina institutioner flytande. En desperation som riskerar dränera den faktiska scenkonsten på allt annat än viljan att överleva. Tvinga fram en lagom trevlig, publiktillvänd teater som underhåller massorna. Som dövar snarare än väcker, som roar men aldrig oroar.

I det ljuset läser jag att Suzanne Osten, en av Sveriges få verkliga pionjärer inom teatern, är orolig för att hennes skapelse Unga Klara kan komma att malas ner i det allmänna teatermaskineriet. Det känns som en så tidstypisk kapitulation inför ekonomisk pragmatism och fyrkantigt nyttotänkande.

Och i värsta fall får vi en teater som skyr det skeva och det geniala. Som slätar över och hjälper till att skapa en sövande stabilitet. Färdigtuggad underhållning med lite smalare findramatik inströsslad för att ge sken av att här görs det konst.

Det är inte så teatern överlever. Inte genom att teatern backar in i ett defensivt hörn, men fortsätter att hävda att den är viktig. Teater är inte viktigt, i sig. Teatern blir viktig först när någon vill något väsentligt med den. Och om man kapitulerar inför bekvämlighets­kulturen slutar man vara viktig och ger politikerna all anledning att dra ner på bidragen.