Thomas Bernhard – en paradoxal misantrop

Den österrikiske författaren Thomas Bernhard är notoriskt svårläst. Meningarna är långa och snåriga, och styckesindelning, andningspauser eller avbrott finns inte. Lägg därtill på en ogenomtränglig pessimism och upprepningar utan dess like.

Löftet om svårläslighet gjorde att jag köpte hem det första exemplaret av Skogshuggning som jag kom över. Huvudkaraktären, som är namnlös, är bjuden på supé hos makarna Auersberger. Han fylls av hånfull överlägsenhet när han sitter i en fåtölj och betraktar den ankdamm som ska föreställa Wiens kulturelit.

Skogshuggning är inte bara en redovisning av det smaklösa i kotteriväsendet, utan även en skildring av det främlingskap som uppstår hos den som vägrar att gå med på kändisskapets fåfänga. Huvudkaraktärens förakt för de andra blandas med hans eget självhat.

Ord som ”bitter” och ”misantrop” används gärna för att beskriva Bernhard. Alltför sällan belyser kritiker den kärlek som författaren hyste för konsten och för människan. Hans verk är en protest mot en drakonisk värld fylld av hyckleri. Det förakt som Bernhard kände för Österrike var sprunget ur en oförlåtande ställning till nationalsocialismen och den katolska kyrkan.

Liksom hos andra pessimistiska författare som enfant terrible Michel Houellebecq eller Samuel Beckett är Thomas Bernhards misantropi paradoxal. Ett tomt förakt skulle knappast få det genomslag i litteraturvärlden som Bernhard har fått.

I sina självbiografiska romaner, på svenska utgivna under samlingsnamnet Självbiografierna, beskriver han en uppväxt fylld av tvång, straff och förödmjukelse. Den första delen av Självbiografierna, Orsaken, inleds med att konstatera att Österrike tillsammans med Ungern och Sverige uppvisar den högsta självmordsfrekvensen i världen.

1988 hade det gått 50 år sedan Österrike anslöt sig till Nazityskland och Bernhard ”firar” genom att sätta upp pjäsen Heldenplatz. Dramat dryper av kritik mot 1980-talets Österrike, och framför allt mot den antisemitism som fortfarande då råder i Adolf Hitlers födelseland. Bernhard försöker göra upp med landets historia, men blir kallad för landsförrädare av högt uppsatta politiker i Wien, och får sitt förstånd ifrågasatt.

Med Bernhards död ett år senare kommer den kanske största kängan mot Österrike. I sitt testamente förbjuder han, som en av landets mest populära moderna författare jämte Nobelpristagaren Elfriede Jelinek, uppsättningar och tryckningar av sina verk i hemlandet. Hans önskan var att staten Österrike inte skulle tjäna några pengar på hans verk. Sedan 1998 upprätthålls dock inte detta förbud av hans efterlevande.

Dessa exempel ger bilden av en författare som riktar strålkastarljuset mot den höga självmordsstatistiken, antisemitismen och hyckleriet i konstnärskretsar.

I Wittgensteins brorson gör han inga undantag från sin svidande kritik. Bokförlaget Tranan, som släppt en ny svensk utgåva av romanen, beskriver det som att Bernhard ”riktar en skarp anklagelse mot psykiatrin och de friskas svek gentemot de svaga och sjuka”. Österrikes kulturelit får sig ett par kängor även här. Föraktet för Wienbourgeoisien är en av de gemensamma nämnarna som binder samman den lungsjuke huvudkaraktären med den psykiskt sjuke Paul, brorson till filosofen Ludwig Wittgenstein, när de träffas på sjukhuset.

Men visst finns där den bitterhet och ilska som får kritiker att beskriva Thomas Bernhard som en författare som hatar. Den svenska författaren Bodil Malmsten, som höll Bernhard mycket högt, skriver i en essä från DN 2013 att Thomas Bernhards mamma hette Herta Fabjan, men att det i dödsannonsen blev Herta Babian. Det låter otroligt, men inte helt osannolikt i det universum som kan skönjas i Bernhards romaner. Och vem skulle inte känna minst ett sting av irritation efter en sådan händelse?

Thomas Bernhard når längre än bara till bitterheten. Den reaktion som Bernhard lyckades provocera fram hos läsarna i Österrike hade inte bara att göra med hans samhällskritik, utan även hans träffsäkerhet. Han skriver om det absurda och det existentiella, om vad det innebär att vara människa: om ensamhet, om isolation och om att befinna sig långt bort från den övriga världen. Det är högst mänskliga känslor som de flesta erfar någon eller några gånger i livet.

Med detta sagt kan Thomas Bernhard knappast påstås vara för alla. De filosofiska utläggningarna som finns i hans böcker för tankarna till Emil Cioran och Arthur Schopenhauer, knappast den filosofiska världens muntraste hjältar. Det krävs en viss grundpessimism för att uppskatta Bernhard, men i en värld fylld av korruption, nyttomaximering och Jeffrey Epsteins är Bernhard en tröst.

Romanernas monologliknande ton ger uttryck för både politisk och existentiell frustration. Upprepningarna tvingar läsarna att tänka över och revidera samma problem om och om igen. Den som slarvar med uppmärksamheten under läsningen tappar lätt bort sig i de sidlånga meningarna. Varje ord insisterar på att bli läst.

Han är inte den enda författaren som använder hänsynslösa medvetandeströmningar i sitt skrivande. Jon Fosse använder cykliska upprepningar för att skildra ett psykotiskt tillstånd i Melancholia, liksom László Krasznahorkai använder upprepningar för att understryka romanmiljöns gråa meningslöshet i romaner som Motståndets melankoli. Båda dessa författare har belönats med Nobelpriset i litteratur, till skillnad från Bernhard.

Thomas Bernhard presenteras ofta som en misantrop eller som en författare som är emot allt. Riktigt så enkelt är det inte, menar jag. Den som gör motstånd mot en människofientlig värld kan väl själv knappast betraktas som människofientlig? Bernhard bekymrar sig för människan som är helt och hållet utlämnad åt andra människors gemenhet. Jag skönjer författarens ömhet inför människan och blir varm i hjärtat.

***

Läs även: Den gotiske tyrannen försvinner – och med den hela poängen

Läs även: En utomjordisk gud for förbi – Ramas vägar äro outgrundliga