Tillbaka till naturen

Idén om naturtillståndet är så nära fri lek man kommer i den politiska filosofin. Metoden: hitta på en värld som inte finns, dra sedan slutsatser lite som du vill. Locke, till exempel, hittade på en värld av oberoende friska människor som kunde gå omkring och plocka på sig saker som ingen ännu ägde. Sedan drog han slutsatsen att äganderätten var rättvisans fundament.

I somras vankade Göran Greider runt bland kålrabbin hos sin ekologiska bonde, lyssnade till måsarnas skri och bestämde sig för att det var hans tur att leka.

I dagarna ges resultatet, »Den solidariska genen«, ut på Ordfront förlag. Vänsterförlaget passar även på att ge ut den sista delen av journalisten Lasse Bergs evolutionspsykologiska upptäcktsfärd, »Ut ur Kalahari«. De två tidigare böckerna hör till Greiders främsta inspirationskällor.

Det Greider och Berg berättar om är en värld som faktiskt åtminstone tros ha funnits. De refererar till vetenskapliga teser som vunnit mark under 2000-talet: I människosläktets gryning rådde jämlikhet. Homo sapiens överlevde inte tack vare sin överlägsenhet i strid, utan tack vare sin förmåga till samarbete. Det var när människan blev bofast och började skaffa ägodelar som hierarkier och krig uppstod.

Den bilden av människans arv slår hårt mot idén om den giriga, egennyttiga tillväxtmaskin som vissa nyliberala tänkare lekt med: I min hjärna finns spegelneuroner som framkallar smärta i mitt finger när jag ser nålen tränga in i ditt. Kärlekshormoner som oxytocin driver oss att hjälpa varandra långt bortom beräknande utbyten av tjänster. Men Berg lyfter också fram en genetiskt nedärvd jantelag, som får oss att vilja frysa ut människor som rubbar den jämlika ordningen.

Som politiskt argument är vår biologiska historia dock inte mycket mer användbar än Lockes fantasivärld. Att ett samhällssystem är naturligt är inte detsamma som att det är önskvärt. Visst kan man likt Lasse Berg visa på att den moderna världens ensamhet, klyftor och konkurrens gör oss olyckliga. Men att människan är altruistisk till sin natur kan lika gärna vändas till ett liberalt argument: Vad ska vi med en stor stat till om vi är genetiskt kodade att ta hand om varandra?

Den mänskliga genetiken visar sig dessutom vara något av en klassförrädare. Å ena sidan verkar vi vara programmerade för att älska jämlikhet och samarbete, å andra sidan gör samma genetiskt nedärvda reflexer oss till fega medlöpare. Och det är kamrat oxytocin som driver vår konsumtionshets.

Det har historiskt varit svårt för altruismen att göra biologin till en solid vapendragare. 1900-talets moralfilosofer, exempelvis Carol Gilligan, var inne på liknande tankegångar när de hävdade att etiken bör utgå från vår instinktiva omsorg om andra människor. Och kritiken lät inte vänta på sig: Den formen av altruism är inte jämlik. Om den politiska kraften utgår ifrån den omsorg vi visar andra, når den aldrig dem som inte står oss nära.

Slutsats: Det är inte drifterna som öppnar dörren för altruismen. Det är förnuftet. Det ger oss nämligen ett val att lämna naturtillståndet, vilket det än är, och i stället diskutera vilket samhälle som är det mest rättvisa.

»Den solidariska genen« av Göran Greider och »Ut ur Kalahari« av Lasse Berg ges ut på Ordfront förlag.